Älskar man en person på samma sätt under en hel livstid, eller ändras kärleken i takt med att man växer upp, ihop och/eller tillsammans? Kan en förälder älska sin tioåriga son på samma sätt som sin tjugoåriga dotter, eller skiljer sig kärleken åt? Vad vet jag om det. Hur skulle jag egentligen kunna veta.
Kan man älska en annan person på samma sätt som man älskar sitt barn, sitt eget kött och blod, biologiskt eller inte. Kan det komma in någon i sitt liv som man får en sådan kärlek till att man inte kan klara sig utan den? Är det ens möjligt att jämföra eller försöka likställa kärlek? Är kärleken ens densamma mellan förälderns flera barn, eller är varje kärlek till barnet i fråga unikt, så som personligheten och individen själv?
Den person som jag hyser mest kärlek till är absolut och helt klart min pappa. Pappa som har fått till uppgift att älska mig och mina andra biologiska syskon dubbelt upp och villkorslöst. Han har fått vara både en mor och en far de senaste tio åren. En svår uppgift för vem som helst. En uppgift många kanske inte skulle klara av. Jag är stolt över min pappa. Jag älskar min pappa och jag skulle kunna gå genom eld och lågor för honom. Jag skulle kunna offra mitt liv för honom. Och det kommer jag nog alltid göra, oavsett vad. "Nog" för att jag inte kan se in i framtiden, men som det känns nu så menar jag varje ord som skriver ner. Skulle det hända honom något hade jag nog stängt av, slutat fungera. Slutat bry mig och kanske till och med dö själv. Inifrån och ut. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.
Att sluta älska en person förstår jag, att älska en person mer och mer förstår jag, och kanske har jag svaret på många av mina frågor som jag ställer. Eller kanske är det bara tiden som kan utvisa det.
