Jag har ljugit för någon jag håller varmt. Upprätthållit en fasad om att det faktiskt går ganska bra i livet just nu. Det är lätt att ljuga om en inte står öga mot öga med personen, än lättare om en bara skriver ett sms eller ett snabbmeddelande på Facebook. Ganska lätt när en lever sitt liv på antidepressiva mediciner som gör en för avtrubbad för att ens känna skuld. Desto svårare lär det bli att förklara varför, och hur det faktiskt egentligen ligger till till någon som en känner inte förstår.

Jag är ingen person som ljuger, små vita lögner till och från kanske, men aldrig större än så. Och framförallt inte för någon jag älskar. Inte förrän nu, nu när jag dessutom inte har råd med konsekvenserna som det kan innebära. Jag vill därmed snabbast möjligt spräcka hål på lögnen, be om ursäkt och förklara. Men hur förklarar man för någon som ser en palett utan varken färg eller gråskalor? Bara svart, bara vitt och inget däremellan.

Citatet "En måste vara frisk för att orka vara sjuk" är väl känt. Men vad om "en är för sjuk för att orka bli frisk"? Jag springer fortfarande runt i ett ekorrhjul. Och det känns som att jag springer mer ensam nu än någonsin förut.

* * *

"Careful what you say and who you say and who you say it to

Careful what you say and who you say you it to

Baby you talked too much and you were asking for it, asking for it, asking"

(Shinedown - Asking for it)

Under mina tonår och efter att mamma gick bort 2005 var jag fast beslutsam om att jag inte ville ha någon professionell hjälp. Jag kunde överleva själv, jag kunde bota mig själv. Jag var arg. Ledsen. Deprimerad. I sorg. Och det blev så. Jag hade under många år ingen kontakt med några myndigheter eller hade några professionella kontakter som kunde hjälpa mig, för jag vägrade. Något jag kanske redan skrivit om. Jag var på en tid hos bup som 12åring men det var mer eller mindre det enda.
    Jag vill som sagt sköta det själv, få ordning på det själv. Och med små men betydelsefulla råd från en tidigare familjekurator gjorde jag det. Jag tog mig igenom en sorg efter en förälder, i en miljö som egentligen inte var optimal. Isolerad, ensam och med en känsla av att vara övergiven. Misslyckad. Värdelös. Men jag tog mig igenom det.

"Vill man få något gjort får man göra det själv."

Jag har mer eller mindre alltid fått höra att man måste göra det själv om man ska få något gjort. Att be om hjälp är inte att tänka på - det kostar antingen för mycket och/eller så blir det i slutändan fel och man måste ensam rätta till det istället. Det vill säga, dubbel problemlösning för en incident.
    Jag har alltid haft det i bakhuvudet, och försökt att alltid gå efter det. Men är det ens möjligt? Alltså att "vara sin egna psykolog"? Är det något som stjälpt snarare än hjälpt mig? Och - om man ska gå efter uttalandet bokstavligt - har det varit fel att lyssna på det? Jag menar; om man ska göra allt själv, har det då varit fel att ens lyssnat på det överhuvudtaget? Jag har ju kapat tankesättet totalt från någon annan vilket innebär att jag inte fått det gjort själv. Snubbeltrådstankar.

"Elin är vuxen, hon kan ta hand om sig själv."

"Psykologi är den mest ovetenskapliga forskningen som gjorts, haha,"

"Ibland måste man bara stänga dörren och gå vidare, och inte kolla bakåt."

"Tar du inte kontakt med psykiatrin själv kommer jag ringa och få dig inlagd."

"Jag kan inte lita på dig längre."

"Gå bara till jobbet så löser vi resten."

"Har du varit på jobbet?"

"Har du varit på jobbet?"

"Gå till jobbet."

Jag har mycket frågor som snurrar i mitt huvud. Mycket tankar som satts på repeat. Vad är det till exempel som gör att jag har så svårt att ta mig för saker? Har det att göra med att jag är utbränd? Att jag är deprimerad eller är bipolär? Kan det ha att göra med något annat?

Redan som barn hade jag svårt att ta mig för saker. Min mamma hade som regel att man alltid gick till skolan, med få undantag när det inte var möjligt blunda för att man var sjuk. Men redan som barn försökte jag att stanna hemma, gick in och grät på morgonen för att jag ville stanna hemma. "Ont i magen" var nog den vanligaste klagomålet, vilket nog inte ens var en osanning. Redan som barn led jag av ångest - något som jag kommit fram till successivt nu i efterhand.
    Men vad var det som var så jobbigt? Vad ÄR det som är så jobbigt att ta sig för något? Om det inte har att göra med sjukdomarna nämnda ovan? Är det bara brist på motivation? Är jag bara lat? För 'Hur svårt kan det vara?' ekar i mitt huvud. Det är väl bara att göra, som pappa säkert hade sagt.

SÅ hur var det när jag var barn, vad var det som fick mig att inte vilja gå till skolan, då och då inte vilja gå ut till stallet om kvällarna? Jag har inga minnen från att inte vilja åka till pappa om helgerna eller att inte vilja åka på semester eller annat - tvärt om. Jag hade i och för sig svårt för att sova borta hos kompisar, är det något som bör funderas mer på?
    Hur var det under högstadiet? Jag har minnen av att jag skolkade mycket i början av högstadiet, rände runt på stan med kompisar och ofta drog hem tidigare och skippade lektioner. Hur klarade jag av slutet av nian när jag inte hade vänner i skolan, och jag var utfryst och ensam? Vad var det som fick mig att gå dit varje dag? Gick jag dit varje dag?
    Jag vet att jag klarade av gymnasiet på grund av mina vänner där. En klasskompis, som då även var min bästa vän kom ofta och hämtade mig, eller så möttes vi vid bussen .Jag åkte alltid till skolan ihop med andra - och det var onödigt att skolka då man ändå var "fast" ute på landet.
    Vad var det som fick mig att klara av första sommaren på hemtjänsten i Arboga? Klarade jag av det? Var jag hypomanisk kanske? Det tåls också att tas tag i, och funderas över mer.

Hm..

*Samtliga citat kommer från familjemedlemmar och släkt.