Ibland skäms jag över mina egocentriska tankar. Som när jag funderar över hur lång tid det skulle ta innan någon ens kom och tänka på mig om jag försvann, om jag bara slutade att höra av mig och inte syntes till på t ex sociala medier, som egentligen är den enda sociala plattform jag använder idag. Jag brukar tänka på hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mitt ruttnande lik och mina hungriga katter om jag skulle få för mig att ta livet av mig, och faktiskt lyckas. Om någon ens skulle bry sig innerst inne. Eller om min existens bara gör allt så mycket värre, jobbigare för alla jag har omkring mig.
Fast jag vill i ärlighetens namn inte dö. Förr sa jag att jag var för nyfiken för att vilja dö. Jag är osäker på det nu, men det är någon annat som håller mig kvar. Katterna? Familjen? Hoppet? Hur som helst vill jag inte att det ska ta slut, jag vill bara... Att det ska pausas en stund. Jag skulle vilja sluta finnas för ett par månader. Kalla det återhämtning eller vad du vill, men jag är så fysiskt trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag har varit utan internet och telefon i, i skrivandets stund, fem och ett halvt dygn. Tre personer har vetat om att jag skulle "försvinna" ett tag, men resten? Allvarligt talat och jag kanske låter hemsk och egoistisk, men bryr sig ingen? Är det verkligen ingen som märker något? Jag har hoppats in i det sista att min ensamhet bara skulle vara en inbillad känsla, något jag borde vifta bort när motsatsen visas för mig. Hade jag fel? Jag vet att alla har sina egna liv att ta hand om, egna familjer och egna problem. Jag må ha min offerkofta snärjd runt mig likt en tvångströja, men jag är besviken. Jag hade önskat mer.
Hur kunde livet bli såhär? När blev jag såhär ensam? Vad har jag gjort för att förtjäna att vara såhär ensam? Jag kan inte se det på något annat sätt än onormalt. Hur kan man gå en hel vecka utan någon som helst mänsklig kontakt? sex dygn. Är det inte ganska sjukt?
