Jag börjar, åter igen, tappa förtroendet för vården och försäkringskassan som tillkommer med det förstnämnda. Jag kanske helt enkelt får försöka att klara upp mitt skit själv, ytterligare en gång. En gång i tiden klarade jag ju av att ta studenten. Jag klarade av att studera på komvux - både på sal och distans (dessutom med superbra betyg). Jag klarade av att hålla ett jobb under ett helt år och samtidigt ha kontakt med vänner och familj.

Jag har under 12 år inte mått bra. I perioder har jag mått okej och inte haft panikångest. Jag har trots allt klarat 10 år utan att behöva ta mediciner mot min ångest. Även om jag haft väldiga humörsvängningar och alltid i perioder gått ner mig så har jag kunnat hålla livet flytande. Jag behöver börja ställa mig själv frågor, och svara på dom ärligt.

• Vad var det som fick bägaren att rinna över för cirka 2-2,5 år sedan?
• Hjälper eller stjälper mina antidepressiva mig? Är det värt att testa att sluta med dem?
• Hjälper eller stjälper mina stämningsstabiliserande? Är det värt att testa att sluta med dem?
• Vad gör jag när jag går ner mig igen, men inte är sjukskriven?
• Vad gör jag när jag kommer in i en hypomani, men inte är sjukskriven?
• Behöver jag välja bort något i mitt liv för att må bättre?
• Behöver jag välja till något i mitt liv för att må bättre?
• Vad vill jag med mitt liv? Vad har jag för mål och framtidsvisioner?
• Hade min läkare rätt när han sa att jag lägger allt ansvar på vården?

Är det här min hypomaniska sida som talar? Jag har trots allt haft mycket energi senaste dagarna. Tvättat, diskat, städat, bakat, duschat. (Nåväl, det är mycket för mig som till och från inte finner energi till att gå ur sängen.)

    Ska jag hoppa på tåget och testa mina vingar, likt som när jag testade att studera på universitetet? Ska jag försöka uppfylla mitt nyårslöfte att komma tillbaka till arbetslivet den här sommaren? Det behöver inte innebära att jag lägger mitt tillfrisknande på hyllan, men jag kanske behöver åsidosätta den en stund för att kriga mig tillbaka på banan? Just nu ligger min sjukdom i fokus i mitt liv. Det kanske är positivt på ett sätt, men fruktansvärt dåligt på ett annat för jag ser inget annat. Jag vill leva mitt liv, inte låta mitt liv flyta på i skuggan av sjukintyg och sjukpenning.

För seriöst. Försäkringskassan har satt mig rakt i skiten nu, och jag hatar att någon annan ska besluta om min ekonomi. Jag tror att jag behöver komma tillbaka för att borsta bort skit från axlarna. Och framför allt - göra rätt för mig.

-Jag vet, varför gör jag sådär?

"Öh, för att du är helt jävla störd.."

- Ah just det, tack.

"..Som alla andra genier"

(Filmen känn ingen sorg)

Jag har nästan alltid haft perioder där jag sover dåligt, alternativt har svårt att somna. Jag har till exempel alltid, så länge jag kan minnas, vaknat flera gånger om natten - och då inte endast för ett toalettbesök. Jag sover alltså oftast, vad jag tolkat det som, väldigt lätt. Oroligt. Och senaste åren har det varit lite hajkon när det kommer till sömn, sömnrutiner och sömnkvalité.

Nu till exempel. Det är hemskt med sömnen. Jag får ångest över bara tanken på att somna, och som allt annat så går problemet i en ond spiral neråt.
    Jag vet just nu inte om jag 1, ens kommer somna. Kommer jag ligga o stirra upp i taket kommande fem timmarna? Jag står inte ut att ligga och känna hur tiden masar sig fram medan timmarna avsatta för faktiskt sömn bara blir färre. Jag blir galen, stressad. Och möjligtvis en aning uttråkad.
    Jag vet inte om jag 2, kommer sova 7 timmar eller 14 timmar - min sömn är så oförutsägbar. Jag har en tanke på att jag befinner mig i rem-sömnen under nätterna, och att det senare - frampå morgonen går jag äntligen ner i djupsömn. Problemet med det är dock att jag inte vaknar av väckarklockan, och om jag mot förmodan vaknar o tvingar mig upp så somnar jag om under de kommande timmarna. Detta innebär ju att jag vänder dygnet åt skogen.
    Jag vet inte om jag 3, kommer plågas av ständigt återkommande mardrömmar. Dessa förbannade mardrömmar. Jag är 24 år och är alltså så rädd för mina drömmar så att jag vissa kvällar inte vågar, eller vill, somna. Som inatt. Hm. När jag var barn hade jag också mycket mardrömmar. Det är de mardrömmar, bland annat, som har kommit tillbaka nu i vuxen ålder (jag tror det finns ett inlägg om detta långt bakåt). Jag har funderat - ja tänk, att ja har funderat haha - på om det varit nattskräck. Men det låter inte troligt eftersom att jag kommer ihåg mardrömmarna och jag har fått dem tillbaka. Nattskräck får väl dessutom endast spädbarn/barn utan språk? Jag har funderat på om det skulle kunna varit mardrömmar och kopplat till sömnparalys och/eller till och med hallucinationer. Jag har som sagt mina skäl till mina misstankar. Min hjärna är, och har väl alltid varit, rubbad.

Jag har sömnmedicin som ska få mig att sova en hel natt, men problemet med dessa är att jag får otroligt äckliga biverkningar i form av något så fånigt som myrkrypningar i fötterna. Det är kanske inte en så allvarlig bieffekt, en skulle kunna tänka att det bara är att härda ut. Men det driver mig bokstavligen till vansinne och jag drar mig för att ta tabletterna. (Nu har jag dock fått tips att krossa tabletterna för att slippa krypningarna). Nåväl..

Jag är misslyckad. Jag är dålig och tråkig.

Jag har tappat min kreativitet, fantasi och min motivation.

Jag är en belastning. Jag är förvirrad och glömsk. Jag är trött.

Jag är isolerad, jag är tyst. Jag grottar ner mig i min egen misär.

Jag gör ingenting för att det ska bli bättre. Jag lägger över ansvaret på andra.

Jag ger upp.

Jag är en kostnad för samhället, en skatteinbetalning.

Jag tillför ingenting, till samhället eller till min familj.

Jag tar utan att ge något tillbaka.

Jag känner mig trasig. Ensam. Stor. Instängd. Skrämd. Tjock. Otillräcklig.

Jobbig. Egocentrisk. Halv. Ensam. Dum. Korkad. Trött. Misslyckad.

Ful. Tråkig. Ointressant. Hemsk. Olycklig. Fattig. Oärlig. Trött.

Osynlig. Ingen. Glömsk. Förvirrad. Yr. Dåsig. Ensam.

Jag känner mig som ett blåmärke.

Ingen skulle kunna älska mig.