Okej, jag ska förklara hur det ligger till när jag går över gränsen och mår så dåligt att jag inte kan hantera det själv och tappar fotfästet. Om varför jag kan bete mig underligt och skriva kryptiska, korta statusuppdateringar på Facebook eller posta en bild på en drunkande människa på Instagram.

Det börjar med att jag blir tyst. Supertyst. Paralyserad. Jag andas, men med en klump i halsen, som att något sitter fast, precis vid struphuvudet. Det är tungt men jag vet innerst inne att jag kan andas. Det handlar inte om panikångest, men om sån ångest som har ett sånt fast grepp om min kropp att jag inte kan få fram ett pip. Inte ett ord. När det här händer kan jag inte skriva, och som sagt inte prata. Jag kan inte göra någonting. Jag sitter, gungar kanske, håller mig själv kanske i handen, hur tragiskt det än låter. Ibland ringer jag pappa, men förblir tyst. Ibland kommer tårar, ibland tvingar jag mig själv att säga någonting. Men jag förblir kortfattad och ynklig. Oftast lägger vi på efter någon minut.
    Tillslut blir jag desperat, jag inte står ut med att känna den där starka, förlamande ångesten och sorgen som jag bär i mitt bröst att jag måste göra någonting, säga NÅGONTING. För att inte drunkna, för det är så det känns. Jag har min tunga andning och klumpen i halsen. Det är då jag tar till statusuppdateringar på Facebook, eller skickar en gråt-bild på Snapchat till mina närmaste vänner. Bara för att bli hörd. För att få synas. För att få bekräftelse. Allt det jag (och barnet Elin) gick miste om när jag bodde hos pappa, efter att min mamma gått bort.

Jag har ofta valt bort att prata om min barndom. När jag började tänka på att skriva en självbiografi tänkte jag först utesluta min barndom, mamma, mina tonår, min sorg efter mamma. Men det är liksom en del av mig och jag kan inte blunda för den. Men för nu är det väldigt jobbigt, för jobbigt att prata om den. Skriva om den här.
    Pappa är nog den enda som har börjat få små glimtar om hur jag såg på hela situationen. Före mammas död, och efter. Men det känns så tungt att jag inte förmår mig att skriva om den. Jag skulle helst vilja glömma många delar av min barndom, även om en stor del av den var väldigt bra.

Men jag tänker ta mod till mig nu. Jag tänker berätta om en incident som hände under den mest turbulenta tid i mina tonår. Jag var en trasig tjej med självskadebeteende. Jag skar mig kontinuerligt från att jag var runt 13 år fram till 17 års ålder när jag fick flytta till ett stödboende. I högstadiet var jag utfryst och mobbad. Speciellt sista året hade jag inte en enda vän, då jag de två tidigare åren hade tytt mig till de två högre årskurserna. Jag hade ingen, och jag fick ofta höra kommentarer som "Sluta skära dig", "Du gör det bara för att få uppmärksamhet" och "Attentionwhore".
    Jag har kanske nämnt det i ett tidigare inlägg, för det är något jag tänkt på mycket och jag kan inte hålla koll på exakt vad jag har skrivit och inte. Men jag BEHÖVDE uppmärksamhet. Jag vet nu i efterhand att jag gjorde det bara för att någon skulle se. Bara för att någon skulle kolla på mig och SE mig. Men jag kände aldrig att jag lyckades.

En gång sprang jag in i köket hemma där mina föräldrar (min pappa och hans fru alltså) stod och lagade mat. Jag slet upp kökslådan mellan dem för att hämta en kniv. Jag använde ofta en sån matkniv för grillat kött och dylikt, tills efter den här incidenten när mina föräldrar valde att ta bort dem helt. Jag vet att min pappas fru greppade tag i den, slet den ifrån mig och knuffade bort mig. Nu i efterhand kan jag se att hon brydde sig, men jag var förblindad av sorg och smärta för att se det då.
    Men varför gjorde jag så? Varför sprang jag in i ett rum med människor för att hämta en kniv medan dom kunde se allt? 1. Jag var tvungen att på ett eller annat sätt få ut mina känslor, jag var desperat. Jag använde ofta självskadebeteendet för att bedöva min sorg och ilskan som kom med den. Jag känner fortfarande så, det har kommit tillbaka på senare tid. Jag vill dö, ta livet av mig. Jag vill skada mig, skära mig. Jag vill slå huvudet i väggen, slå på mig själv eller skrubba mig hårt med borsten i duschen. Bara för att åsamka mig själv smärta. För att tänka på annat och för att bli lugn. Då när jag blivit så tyst att jag knappt kan andas. 2. Jag ville ha en reaktion. Jag ville bli sedd och visa hur jag mådde. Visa hela världen vilken smärta jag bar på, om jag bara kunde. Vi levde i total tystnad under flera år hemma. Jag var arg och ledsen, och mina föräldrar visste nog inte hur dom skulle göra. JAG visste inte hur jag skulle göra. Det var helt enkelt kaos.

Det var egentligen helt galet, och det jagar mig fortfarande. Och det är galet nu när jag är isolerad och ensam mer eller mindre hela tiden. Och samtidigt som jag vet att jag borde be om hjälp, borde åka hemifrån, borde gå utanför dörren så förmår jag mig inte att göra det. Det tar liksom stopp.
    I helgen var det påskfirande hos min farmor, och jag drog mig ur i sista stund, och jag var så jäkla ledsen över det. Jag förstör ju för mig själv, men jag klarar inte av det. Jag vill men det går inte, det tar bara stopp. Och samtidigt - ber jag inte om hjälp, så kommer jag inte få någon hjälp. Vill jag inte bli bättre så kommer jag inte bli det heller. Jag vet att allt ligger på mig, ingen annan kan leva mitt liv. Ingen annan kan gå igenom mina tuffa tider åt mig.

Fast varför gör jag inget åt det, egentligen? Vill jag inte ha hjälpen? Vill jag inte bli bättre? Vill jag fortsätta tyna bort i min lägenhet? Jag vet varför. Nu vet jag. Som det säkert är väl framfört är jag en tänkare av klass. Jag har haft all tid i mitt liv att analysera, vrida och vända på tankar och känslor. Och ja skjuter ofta bort det som jag tycker är jobbigt. För det är den enkla vägen. Jag flyr, flyr som jag alltid gjort när något blivit obehagligt. Dragit när ja blivit rädd. Tystnat när jag fått skäll som barn osv. Och.. Jag fick skäll som barn. MYCKET skäll. För massa skitsaker, helt sjuka saker egentligen.

Och sist men inte minst måste jag få lätta på mitt hjärta och få ur mig något som jag länge tänkt och nästan blivit lite bitter över. Det kanske blir ett sidospår, men bäst att ta det i slutet isåfall, eller hur?
    Det handlar om att jag under hela mitt liv fått höra hur stark jag är. Fått höra hur duktig jag varit, hur bra jag är. Men seriöst? När jag knappt kan få luft, åter igen, tystnar och önskar att jag bara kunde försvinna. Då är jag inget annat än svag. Och jag måste få vara svag. Sluta. Berätta. För. Mig. Att. Jag. Är. Stark. Vid. Den. Tidpunkten. Det hjälper mig inte, snarare stjälper. Jag är inte alltid stark, och även jag måste få vara svag. Det är inget fel i att vara svag, tvärt om. Jag måste få bryta ihop och komma igen, men när jag väl bryter ner vill jag inte ha någon klämkäck klapp på axeln. Jag vill ha en hård, tyst kram. När jag känner mig trasig behöver jag få bekräftelse i att jag är just trasig, och att det är okej.

Du kan ingenting.

Snart kommer de förstå.

Du är en bluff, Elin.

Du är en tönt, väx upp.

Korkade idiot.

Du är inte söt.

Du är inte värd det.
Behovs-slampa.

Du är fulare i verkligheten.

"Hon kommer gå upp allt igen."

Du kommer bli påkommen.

Du borde inte träffa någon.

Du kommer inte få någon.

Du är menad att vara ensam.

Du får nog leva ditt liv som singel.

Du är inget flickvänsmaterial.

Du ser så sur ut, prova att le lite.

Du är den fula kompisen i gänget.

"Haha, dina tjocka kinder."

***

Jag vet inte.