Det har gått en tid nu och vi har inte pratats vid alls. Inga samtal, inga meddelanden. Ingenting. Jo, jag har i "fyllan och villan" skickat något meddelande, ringt något samtal som inte blivit besvarat. Och det slår mig. Varför ska jag gå runt och tänka, tråna, längta - samtidigt som han inte verkar ägna mig en tanke. Varför ska jag gå runt med klumpen i magen, grubbla, fundera - när jag innerst inne vet. När jag innerst inne alltid har vetat.
Jag vill fatta mod, släppa taget. Falla. Bara skicka ett sista hejdå, eller kanske ingenting alls. Bara säga upp utan något ljud, för jag antar att han skulle gjort likadant. Eller redan har gjort.
"Vi har blivit som dem, som aldrig får bli
Som sitter tyst på något café, ingen får ju se
(Melissa Horn - New York)
