"Springa, våga springa. Genom döden in i livet.
Springa, våga springa. Genom mörkret in i ljuset."
(Ane Brun - Springa)
Midsommar blev inte alls som jag hade tänkt mig. Tanken var att ta tåget med min och en kompis hund till föräldrarna och umgås med familjen där, sova kvar och åka hem dagen efter. Det slutade dock med att jag fick världens ångestpåslag sent kvällen innan och ställde in allt. Ryggsäcken var packad och ordningsställd, kläder framlagda och en lapp på dörren med saker jag absolut inte fick glömma; som att ge katterna mat, vattna tomatplantan och inte minst när buss och tåg skulle gå.
Jag har svårt att ta mig ur lägenheten, jag behöver ha stöttning bara för att ta mig till psykiatrin och jag skulle inte i min vildaste fantasi ta mig upp på stan själv, ens för att byta buss. Jag blir stolt när jag tar mig bort till Ica Maxi, fyra busshållplatser bort, men jag har oftast inte haft några problem att ta mig till familjen för egen maskin. Men senaste gångerna har jag invaderats av samma känsla som gör att det blir helt omöjligt att ta mig iväg. För min familj kanske det känns eller ser ut som att det bara handlar om lathet, att jag inte bryr mig. Att jag gör det som känns bekvämast, men det är något som jag ständigt brottas med och jag kan inte säga varför det händer.
Midsommarafton spenderades alltså hemma, med hundarna och grubblerierna som enda sällskap. Jag skrev kvällen innan till mina syskon att det inte gjorde något om jag stannade hemma, och visst gör det ont att se alla fira, och sen tänka på att jag sitter här själv. Men det gör inget, för jag är så pass van nu. Senaste åren har jag inte firat jul, inte midsommar. Inte påsk och inte mina födelsedagar. Varför? För jag inte känner att jag passar in, och på senare tid har jag även tänkt på om min egen familj. Jag passar inte in, de är ändå vana med att jag inte kommer så då kvittar det.
När jag var barn och jag bråkade med pappa (vilket hände mer än ofta) önskade jag bara att han skulle komma efter när jag sprang in på mitt rum, smällde igen dörren så resten av lägenheten ekade, och slängde mig på sängen gråtandes. Trösta och krama. Inte säga något utan bara visa att han fanns där. Jag smällde i dörren, grät och väntade men ingen kom. Och när jag gick och la mig på torsdagskvällen och jag satte telefonen på flygplansläge önskade jag bara att någon av mina syskon skulle åka och hämta mig, väcka mig genom att knacka på dörren och ta mig med. Men jag vaknade av mig själv, och på telefonen stod ett meddelande som löd "Det får vara tåget som gäller." Och det går upp för mig att jag nog fortfarande väntar på att någon ska komma efter mig när jag isolerar mig och inte klarar av att ta mig ut och/eller iväg.
Jag längtar ofta efter att någon ska ta mig under sina vingar. Jag längtar efter att bli tröstad, kramad och att bli älskad.. Och om inte älskad så åtminstone omtyckt. Jag längtar ofta efter att lära mig att våga leka, att våga lita på att någon tar emot mig om jag faller handlöst bakåt. Jag längtar efter någon som kan hålla mig om axlarna när jag spänner mig och känner mig otrygg ute. Jag längtar efter att skratta med någon så tårarna sprutar. Men inte minst längtar jag efter att få vara i ett sammanhang med någon eller några och känna att jag passar in, där jag inte ens behöver fundera på om jag passar in. Men det känns bara så sjukt långt bort..
