[..] I find myself longing for change

And in the bad times I fear myself
[Lady Gaga - Shallow]

Det sköljer över mig. Känslan av meningslöshet och maktlöshet.
Hur orkar man komma tillbaka när man hamnat så långt ner? Det känns helt överväldigande när jag i dagsläget inte ens klarar av att ta mig ur lägenheten utan stöttepelare. Och för varje deadline jag missar sjunker jag ytterligare en liten bit ner. Och självföraktet på det. 

Jag vill inte erkänna det, skulle nog inte säga det högt, men känslan av att det inte finns någon utväg än döden vill inte släppa taget. Och jag vet inte vilket som är värst, all ångest och meningslöshet eller alla tankar på döden som jag inte kommer ifrån. Det är iallafall tur att jag har djuren, mitt ansvar i livet. Jag kan åtminstone inte lämna dom för vem skulle ta hand om dom om inte jag. Dom ska väl inte behöva avlivas, dö, för att jag väljer den vägen. Det om något är inte rättvist. 

Jag har alltid sån prestationsångest varje gång jag ska skriva en text, och därför har det inte blivit något på så länge. För det blir inte bra, inte bra nog eller så tröttnar jag mitt i en text, blir sur och raderar det istället.


Tänk om jag istället bara skulle skriva utan att fundera om någon annan skulle läsa, och se vart det skulle leda mig. Det är mycket i huvudet nu så behovet finns att skriva lite på bloggen, men det är en stor mur av självkritik som blockar mig.. Så jag kör bara, och ser vart det barkar...

... Och så tog det stopp igen, haha..