* * *

Idag känner jag mig på gränsen. Jag blundar och låter vattnet strila nerför mitt hår. Andas in genom näsan, hålla andan. Jag öppnar ögonen och tittar nerför ett stup. Jag står på en ljusgrå klippa, och jag vet att det bara krävs ett steg till och jag svävar. Andas ut genom munnen.
    Jag höjer ansiktet och låter vattnet strömma nerför mitt ansikte, över mina slutna ögon. När slutade jag tycka att det är obehagligt att få vatten direkt i ansiktet? Jag vet egentligen svaret. Andas in genom näsan, hålla andan. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Andas ut genom munnen.
    Repetition; Jag tittar ner och låter vattnet strila nerför mitt hår. Jag blundar. Andas in. Håller andan. Jag för blicken från stenen jag står på och kollar ut över ömsom färgstark, ömsom mörk skog. Blått hav, skuggiga berg och rosa himmel. Ett steg och jag kommer förena hav med himmel. Jag kommer kunna känna alla skogens alla växter kittlandes mot mina fötter och hur berget lyfts från mina axlar. Ler jag? Är jag lugn? Är jag säker? Andas ut.

Jag kollar upp, rakt in i strålarna av vatten. Det svider och jag bryr mig. Jag bryr mig om att jag inte bryr mig. En del av mig vill krama om mig där jag står naken i ett nedsläckt, låst badrum. En annan del, som är starkare än den andra, vill slå, sparka, skrika. Jag vill stå här, gråta och låta sorgen och förtvivlan rinna av mig. Jag vill gråta, tvåla in och skrubba bort det yttersta lagret av mig själv. Jag vill slå huvudet i väggen, slå med blöta händer över hjässan. Varför vill jag bestraffa?
    Jag låter mina knän möta golvet, låter pannan hamna i samma grundnivå. Jag håller händerna om huvudet. Hålla andan. Jag låter känslorna bråka i min bröstkorg. Bråka, slåss. Tillfoga skada. Men gråt då för helvete. Ett slag över tinningen. Ett till. Fitta! Ett slag till, och ett till. Andas ut. Jag kniper ihop ögonen, om jag gör det tillräckligt hårt, tillräckligt intensivt kanske jag försvinner. Likt vattnet som virvlar jag ner i avloppet och försvinner. Om jag bara hoppas, tror och inte öppnar ögonen för något, så kanske jag svävar. Om jag bara.. Andas ut.

Sommaren är snart över och jag har snarare tagit två steg bak än ett steg fram sedan den började. Ensamheten är betydligt mer påtaglig, tystnaden mer ekande. Skriken i mitt huvud mer högljudda och såren på min kropp snarare bortdomnade än en svidande påminnande om mitt miserabla Jag. Mitt värdelösa, misslyckade Jag.
    Ibland skäms jag över mina egocentriska tankar. Som när jag funderar över hur lång tid det skulle ta innan någon ens kom och tänka på mig om jag försvann, om jag bara slutade att höra av mig och inte syntes till på t ex sociala medier, som egentligen är den enda sociala plattform jag använder idag. Jag brukar tänka på hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mitt ruttnande lik och mina hungriga katter om jag skulle få för mig att ta livet av mig, och faktiskt lyckas. Om någon ens skulle bry sig innerst inne. Eller om min existens bara gör allt så mycket värre, jobbigare för alla jag har omkring mig.
    Fast jag vill i ärlighetens namn inte dö. Förr sa jag att jag var för nyfiken för att vilja dö. Jag är osäker på det nu, men det är någon annat som håller mig kvar. Katterna? Familjen? Hoppet? Hur som helst vill jag inte att det ska ta slut, jag vill bara... Att det ska pausas en stund. Jag skulle vilja sluta finnas för ett par månader. Kalla det återhämtning eller vad du vill, men jag är så fysiskt trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Jag har varit utan internet och telefon i, i skrivandets stund, fem och ett halvt dygn. Tre personer har vetat om att jag skulle "försvinna" ett tag, men resten? Allvarligt talat och jag kanske låter hemsk och egoistisk, men bryr sig ingen? Är det verkligen ingen som märker något? Jag har hoppats in i det sista att min ensamhet bara skulle vara en inbillad känsla, något jag borde vifta bort när motsatsen visas för mig. Hade jag fel? Jag vet att alla har sina egna liv att ta hand om, egna familjer och egna problem. Jag må ha min offerkofta snärjd runt mig likt en tvångströja, men jag är besviken. Jag hade önskat mer.

Hur kunde livet bli såhär? När blev jag såhär ensam? Vad har jag gjort för att förtjäna att vara såhär ensam? Jag kan inte se det på något annat sätt än onormalt. Hur kan man gå en hel vecka utan någon som helst mänsklig kontakt? sex dygn. Är det inte ganska sjukt? 

Jag vet att jag är en besvikelse. Alltid ett misslyckande.

Förlåt för att jag alltid gör allt mycket värre.

Förlåt för att jag aldrig blir bättre.

Förlåt för att jag inte bara dog när jag föddes.

___

"Det finns de som åkt till månen, miljarder år av sten

Och jag har hört hur det berättas, om en säkerhet trots allt"

(Lars Winnerbäck - Berätta hur du gör)

Allt för ofta slås jag av tanken om att jag skulle vara den enda människan kvar, levande, på jorden. Att jag egentligen inte bara är, av egna misslyckanden, isolerad, utan att jag helt enkelt är bortglömd kvar i en värld av ruiner. Jag tänker mig själv som helt ensam kvar bland skärvor av en före detta blomstrande värld, som nu lyses upp av blixtar från en mörkgrå himmel istället för en värmande sol.
    Jag inbillar mig att ingen kommer hitta mig. Att ingen ens kommer märka att jag fattas när resten av befolkningen funnit en ny, trygg plats att stadga sig på. En ny, blomstrande planet, långt bort från den sargade som jag fortfarande famlar omkring på. Jag räds av tanken att min existens glöms bort, suddas ut från allas minnen och att det blir som att jag aldrig funnits. Som att jag inte längre finns.

@!#!%&%. Tystnaden gör sig påmind. Den dånar i mina öron, samtidigt som inte ett ljud hörs. Inte ett vindsus, inte ett enda muller från den åska som egentligen är menad att dåna ihärdigt. En fallande knappnål skulle inte höras av den bedövande tystnaden. Och samtidigt skriker den gällt i mitt huvud. Breder ut sig som en okontrollerbar skogsbrand, härjar fritt. Bränner mig. Tystnaden som inte låter mig vara ifred ens en halv millisekund. Den brakar, klingar, dånar, klonkar, skriker, tjuter, bråkar, tjatar, pockar, lockar, skrockar. Högt och ljudlöst. Överöser mig. Knäpptyst.

En blick mot skyn. "Vart är ni?" Regndroppar på kinden. "Hallå?" Härjade, trassliga hårslingor. En puls som ökar. Panik som ökar. En ihålig känsla i bröstet. Gråt i halsen. Ensamhetsjävel. Snärjd. Ett halvt ljusår bort. Eller mer? Fången i mig själv, med mig själv. Fasttjudrad till ruiner. Paralyserad. Rädsla som glänser i svetten på min överläpp. Och en tid som stannat. "Lämna mig inte."

Jag fick tillfälle att kolla igenom mina mappar med dokument på datorn idag när jag letade efter en påbörjad text jag började skriva för ett tag sen. Jag hittade inte vad jag sökte, men jag hittade något annat. Något som fick mig att tänka till. Det var ett brev till mina före detta arbetskamrater i Arboga, och som jag skrev ett par månader in i min sjukskrivning. Mer exakt den 10 juni -15. Jag hade tänkt skriva ut det och lägga in det på jobbet som en förklaring till varför jag försvann. En förklaring till mitt beteende. En ursäkt. Jag hade namngett dokumentet som "Jag är Elin" och det stod såhär:

"Jag är Elin. Jag älskar mitt jobb. Jag skrattar gärna på rasterna, skämtar och skojar ofta. Jag tar gärna emot samtal från anhöriga, förmedlar information och försöker vara så hjälpsam jag kan, om jag kan. Mitt jobb innebär service, medkänsla, omtanke och förståelse. Mitt jobb är det bästa för jag får finnas hos människor som behöver mig, min närvaro och mitt stöd i vardagen.

Jag är kronisk sjuk. Vissa dagar klarar jag inte att ta mig ur sängen, och har därmed varit väldigt sporadiskt på jobbet, kanske egentligen ända sen jag började på hemtjänsten sommaren 2014. Jag kommer med stor sannolikhet behöva äta mediciner för resten av mitt liv för att fungera normalt. Optimalt. Vilket i dagsläget innebär att laga mat, duscha och att gå ut med min hund. Vilket innebär att jag inte ska behöva ligga dagar i sträck på soffan och gråta hejdlöst utan anledning.

    Min sjukdom syns inte, min sjukdom går inte att bota som ett brutet ben eller en lunginflammation. Vissa perioder är jag "frisk" i min sjukdom. Ibland behöver jag inte sova mer än ett par timmar per natt under flera veckor utan att det påverkar mig överhuvudtaget. Andra dagar klarar jag inte att ta mig ur sängen, gå utanför dörren eller svara i telefon. När jag mår som bäst kan jag göra allt och lite till, som att jag tar igen allt jag missat när jag legat på soffan apatisk. Jag går som på moln och är odödlig. Tyvärr går dessa perioder över, för fort enligt mig som föredrar dessa hypomaniska skov. Detta resulterar i att jag istället faller ner i en djup depression där självmordstankar och självskadan för mig är ett vanligt inslag. Jag pendlar med andra ord mellan hypomani och depression. Mellan att gå på rosa moln och att befinna mig i totalt mörker.

Många av er som läser detta vet vem jag är. Ni vet hur jag har varit, och jag är väldigt ledsen för det. Jag förstår om ni har varit frustrerade. Arga. Besvikna. Men jag är inte lat och jag är inte omotiverad. Jag är sjuk. Jag är diagnostiserad som bipolär typ 2."

Det är nästan exakt två år sedan jag skrev detta och idag är ju tanken att jag ska vara tillbaka ute i arbetslivet. Jag har ett nytt jobb som innefattar exakt vad jag gjort tidigare. Jag borde ha nått en förändring och bearbetat allt som jag skrev för två år sedan. Jag borde ha slutat fastna på sofflocket, jag borde ha slutat med självskadan.

    Det är mycket "borde", eller hur? För verkligheten ser ju inte ut så. Ärligt talat, ingenting har ju förändrats. Det mesta har istället blivit sämre och jag vet, jag vet att allt det egentligen ligger hos mig. Jag har inte gjort tillräckligt för att få en förändring. Jag har inte kämpat tillräckligt. Har jag ens lagt manken till bara lite grann?

Jag älskade mitt jobb som jag hade i Arboga. Jag älskar det fortfarande. Mina fina arbetskamrater. Mina fina brukare som jag fick äran att gå till varje dag. Ingenting av det finns kvar nu. Och jag är så leds på att jag hela tiden ältar min misär, pilla upp infekterade sår, salta lite. Jag ser bara tillbaka, saknar, ler lite grann. Men så tittar jag fram på verkligheten jag lever i nu.

    Det tar emot, men jag trivs inte med mitt jobb. Jag har varit fast besluten om att det har varit på grund av arbetsplatsen och mina nuvarande kollegor. Men vad om min sjukskrivning gjort att jag inte längre trivs med hur livet såg ut tidigare? Vad har jag då att kämpa tillbaka till? Jag tror inte på det sistnämnda, jag vill inte tro det sistnämnda. Jag blir bara mer och mer medveten om att jag inte är Redo att komma tillbaka än. Och det handlar kanske inte om sjukvården. Det handlar kanske inte om procenten sjukpenning jag är eller inte är berättigad till. Det handlar om mig, om att jag inte gjort tillräckligt för att göra en förändring. Jag har inte tagit chanserna jag fått till att tillfriskna. Min läkare menade ju att jag lägger över allt ansvar på sjukvården. Och det gjorde jag. Det Gör jag. Jag gör det däremot inte medvetet eller med flit, jag gör det för att jag inte orkar tillfriskna på egen hand. Jag gör det för att jag är så jäkla trött. Jag gör det för att jag virrar runt i ett jäkla mörker, förvirrad och ganska jävla panikslagen.

Jag vill mår bra. Vill jag må bra? Jag vill genomgå en förändring och kunna ta ett steg framåt för ovanligheternas skull. Vill jag genomgå en förändring, ta ett steg framåt? Jag vill våga dyka under vågen för att kunna surfa på den sen, inte panikslaget få kallsup efter kallsup när vattenmassan slår mig i ansiktet gång på gång. Vågar jag?

Jag har ljugit för någon jag håller varmt. Upprätthållit en fasad om att det faktiskt går ganska bra i livet just nu. Det är lätt att ljuga om en inte står öga mot öga med personen, än lättare om en bara skriver ett sms eller ett snabbmeddelande på Facebook. Ganska lätt när en lever sitt liv på antidepressiva mediciner som gör en för avtrubbad för att ens känna skuld. Desto svårare lär det bli att förklara varför, och hur det faktiskt egentligen ligger till till någon som en känner inte förstår.

Jag är ingen person som ljuger, små vita lögner till och från kanske, men aldrig större än så. Och framförallt inte för någon jag älskar. Inte förrän nu, nu när jag dessutom inte har råd med konsekvenserna som det kan innebära. Jag vill därmed snabbast möjligt spräcka hål på lögnen, be om ursäkt och förklara. Men hur förklarar man för någon som ser en palett utan varken färg eller gråskalor? Bara svart, bara vitt och inget däremellan.

Citatet "En måste vara frisk för att orka vara sjuk" är väl känt. Men vad om "en är för sjuk för att orka bli frisk"? Jag springer fortfarande runt i ett ekorrhjul. Och det känns som att jag springer mer ensam nu än någonsin förut.

* * *

"Careful what you say and who you say and who you say it to

Careful what you say and who you say you it to

Baby you talked too much and you were asking for it, asking for it, asking"

(Shinedown - Asking for it)

Under mina tonår och efter att mamma gick bort 2005 var jag fast beslutsam om att jag inte ville ha någon professionell hjälp. Jag kunde överleva själv, jag kunde bota mig själv. Jag var arg. Ledsen. Deprimerad. I sorg. Och det blev så. Jag hade under många år ingen kontakt med några myndigheter eller hade några professionella kontakter som kunde hjälpa mig, för jag vägrade. Något jag kanske redan skrivit om. Jag var på en tid hos bup som 12åring men det var mer eller mindre det enda.
    Jag vill som sagt sköta det själv, få ordning på det själv. Och med små men betydelsefulla råd från en tidigare familjekurator gjorde jag det. Jag tog mig igenom en sorg efter en förälder, i en miljö som egentligen inte var optimal. Isolerad, ensam och med en känsla av att vara övergiven. Misslyckad. Värdelös. Men jag tog mig igenom det.

"Vill man få något gjort får man göra det själv."

Jag har mer eller mindre alltid fått höra att man måste göra det själv om man ska få något gjort. Att be om hjälp är inte att tänka på - det kostar antingen för mycket och/eller så blir det i slutändan fel och man måste ensam rätta till det istället. Det vill säga, dubbel problemlösning för en incident.
    Jag har alltid haft det i bakhuvudet, och försökt att alltid gå efter det. Men är det ens möjligt? Alltså att "vara sin egna psykolog"? Är det något som stjälpt snarare än hjälpt mig? Och - om man ska gå efter uttalandet bokstavligt - har det varit fel att lyssna på det? Jag menar; om man ska göra allt själv, har det då varit fel att ens lyssnat på det överhuvudtaget? Jag har ju kapat tankesättet totalt från någon annan vilket innebär att jag inte fått det gjort själv. Snubbeltrådstankar.

"Elin är vuxen, hon kan ta hand om sig själv."

"Psykologi är den mest ovetenskapliga forskningen som gjorts, haha,"

"Ibland måste man bara stänga dörren och gå vidare, och inte kolla bakåt."

"Tar du inte kontakt med psykiatrin själv kommer jag ringa och få dig inlagd."

"Jag kan inte lita på dig längre."

"Gå bara till jobbet så löser vi resten."

"Har du varit på jobbet?"

"Har du varit på jobbet?"

"Gå till jobbet."

Jag har mycket frågor som snurrar i mitt huvud. Mycket tankar som satts på repeat. Vad är det till exempel som gör att jag har så svårt att ta mig för saker? Har det att göra med att jag är utbränd? Att jag är deprimerad eller är bipolär? Kan det ha att göra med något annat?

Redan som barn hade jag svårt att ta mig för saker. Min mamma hade som regel att man alltid gick till skolan, med få undantag när det inte var möjligt blunda för att man var sjuk. Men redan som barn försökte jag att stanna hemma, gick in och grät på morgonen för att jag ville stanna hemma. "Ont i magen" var nog den vanligaste klagomålet, vilket nog inte ens var en osanning. Redan som barn led jag av ångest - något som jag kommit fram till successivt nu i efterhand.
    Men vad var det som var så jobbigt? Vad ÄR det som är så jobbigt att ta sig för något? Om det inte har att göra med sjukdomarna nämnda ovan? Är det bara brist på motivation? Är jag bara lat? För 'Hur svårt kan det vara?' ekar i mitt huvud. Det är väl bara att göra, som pappa säkert hade sagt.

SÅ hur var det när jag var barn, vad var det som fick mig att inte vilja gå till skolan, då och då inte vilja gå ut till stallet om kvällarna? Jag har inga minnen från att inte vilja åka till pappa om helgerna eller att inte vilja åka på semester eller annat - tvärt om. Jag hade i och för sig svårt för att sova borta hos kompisar, är det något som bör funderas mer på?
    Hur var det under högstadiet? Jag har minnen av att jag skolkade mycket i början av högstadiet, rände runt på stan med kompisar och ofta drog hem tidigare och skippade lektioner. Hur klarade jag av slutet av nian när jag inte hade vänner i skolan, och jag var utfryst och ensam? Vad var det som fick mig att gå dit varje dag? Gick jag dit varje dag?
    Jag vet att jag klarade av gymnasiet på grund av mina vänner där. En klasskompis, som då även var min bästa vän kom ofta och hämtade mig, eller så möttes vi vid bussen .Jag åkte alltid till skolan ihop med andra - och det var onödigt att skolka då man ändå var "fast" ute på landet.
    Vad var det som fick mig att klara av första sommaren på hemtjänsten i Arboga? Klarade jag av det? Var jag hypomanisk kanske? Det tåls också att tas tag i, och funderas över mer.

Hm..

*Samtliga citat kommer från familjemedlemmar och släkt.

Okej, jag ska förklara hur det ligger till när jag går över gränsen och mår så dåligt att jag inte kan hantera det själv och tappar fotfästet. Om varför jag kan bete mig underligt och skriva kryptiska, korta statusuppdateringar på Facebook eller posta en bild på en drunkande människa på Instagram.

Det börjar med att jag blir tyst. Supertyst. Paralyserad. Jag andas, men med en klump i halsen, som att något sitter fast, precis vid struphuvudet. Det är tungt men jag vet innerst inne att jag kan andas. Det handlar inte om panikångest, men om sån ångest som har ett sånt fast grepp om min kropp att jag inte kan få fram ett pip. Inte ett ord. När det här händer kan jag inte skriva, och som sagt inte prata. Jag kan inte göra någonting. Jag sitter, gungar kanske, håller mig själv kanske i handen, hur tragiskt det än låter. Ibland ringer jag pappa, men förblir tyst. Ibland kommer tårar, ibland tvingar jag mig själv att säga någonting. Men jag förblir kortfattad och ynklig. Oftast lägger vi på efter någon minut.
    Tillslut blir jag desperat, jag inte står ut med att känna den där starka, förlamande ångesten och sorgen som jag bär i mitt bröst att jag måste göra någonting, säga NÅGONTING. För att inte drunkna, för det är så det känns. Jag har min tunga andning och klumpen i halsen. Det är då jag tar till statusuppdateringar på Facebook, eller skickar en gråt-bild på Snapchat till mina närmaste vänner. Bara för att bli hörd. För att få synas. För att få bekräftelse. Allt det jag (och barnet Elin) gick miste om när jag bodde hos pappa, efter att min mamma gått bort.

Jag har ofta valt bort att prata om min barndom. När jag började tänka på att skriva en självbiografi tänkte jag först utesluta min barndom, mamma, mina tonår, min sorg efter mamma. Men det är liksom en del av mig och jag kan inte blunda för den. Men för nu är det väldigt jobbigt, för jobbigt att prata om den. Skriva om den här.
    Pappa är nog den enda som har börjat få små glimtar om hur jag såg på hela situationen. Före mammas död, och efter. Men det känns så tungt att jag inte förmår mig att skriva om den. Jag skulle helst vilja glömma många delar av min barndom, även om en stor del av den var väldigt bra.

Men jag tänker ta mod till mig nu. Jag tänker berätta om en incident som hände under den mest turbulenta tid i mina tonår. Jag var en trasig tjej med självskadebeteende. Jag skar mig kontinuerligt från att jag var runt 13 år fram till 17 års ålder när jag fick flytta till ett stödboende. I högstadiet var jag utfryst och mobbad. Speciellt sista året hade jag inte en enda vän, då jag de två tidigare åren hade tytt mig till de två högre årskurserna. Jag hade ingen, och jag fick ofta höra kommentarer som "Sluta skära dig", "Du gör det bara för att få uppmärksamhet" och "Attentionwhore".
    Jag har kanske nämnt det i ett tidigare inlägg, för det är något jag tänkt på mycket och jag kan inte hålla koll på exakt vad jag har skrivit och inte. Men jag BEHÖVDE uppmärksamhet. Jag vet nu i efterhand att jag gjorde det bara för att någon skulle se. Bara för att någon skulle kolla på mig och SE mig. Men jag kände aldrig att jag lyckades.

En gång sprang jag in i köket hemma där mina föräldrar (min pappa och hans fru alltså) stod och lagade mat. Jag slet upp kökslådan mellan dem för att hämta en kniv. Jag använde ofta en sån matkniv för grillat kött och dylikt, tills efter den här incidenten när mina föräldrar valde att ta bort dem helt. Jag vet att min pappas fru greppade tag i den, slet den ifrån mig och knuffade bort mig. Nu i efterhand kan jag se att hon brydde sig, men jag var förblindad av sorg och smärta för att se det då.
    Men varför gjorde jag så? Varför sprang jag in i ett rum med människor för att hämta en kniv medan dom kunde se allt? 1. Jag var tvungen att på ett eller annat sätt få ut mina känslor, jag var desperat. Jag använde ofta självskadebeteendet för att bedöva min sorg och ilskan som kom med den. Jag känner fortfarande så, det har kommit tillbaka på senare tid. Jag vill dö, ta livet av mig. Jag vill skada mig, skära mig. Jag vill slå huvudet i väggen, slå på mig själv eller skrubba mig hårt med borsten i duschen. Bara för att åsamka mig själv smärta. För att tänka på annat och för att bli lugn. Då när jag blivit så tyst att jag knappt kan andas. 2. Jag ville ha en reaktion. Jag ville bli sedd och visa hur jag mådde. Visa hela världen vilken smärta jag bar på, om jag bara kunde. Vi levde i total tystnad under flera år hemma. Jag var arg och ledsen, och mina föräldrar visste nog inte hur dom skulle göra. JAG visste inte hur jag skulle göra. Det var helt enkelt kaos.

Det var egentligen helt galet, och det jagar mig fortfarande. Och det är galet nu när jag är isolerad och ensam mer eller mindre hela tiden. Och samtidigt som jag vet att jag borde be om hjälp, borde åka hemifrån, borde gå utanför dörren så förmår jag mig inte att göra det. Det tar liksom stopp.
    I helgen var det påskfirande hos min farmor, och jag drog mig ur i sista stund, och jag var så jäkla ledsen över det. Jag förstör ju för mig själv, men jag klarar inte av det. Jag vill men det går inte, det tar bara stopp. Och samtidigt - ber jag inte om hjälp, så kommer jag inte få någon hjälp. Vill jag inte bli bättre så kommer jag inte bli det heller. Jag vet att allt ligger på mig, ingen annan kan leva mitt liv. Ingen annan kan gå igenom mina tuffa tider åt mig.

Fast varför gör jag inget åt det, egentligen? Vill jag inte ha hjälpen? Vill jag inte bli bättre? Vill jag fortsätta tyna bort i min lägenhet? Jag vet varför. Nu vet jag. Som det säkert är väl framfört är jag en tänkare av klass. Jag har haft all tid i mitt liv att analysera, vrida och vända på tankar och känslor. Och ja skjuter ofta bort det som jag tycker är jobbigt. För det är den enkla vägen. Jag flyr, flyr som jag alltid gjort när något blivit obehagligt. Dragit när ja blivit rädd. Tystnat när jag fått skäll som barn osv. Och.. Jag fick skäll som barn. MYCKET skäll. För massa skitsaker, helt sjuka saker egentligen.

Och sist men inte minst måste jag få lätta på mitt hjärta och få ur mig något som jag länge tänkt och nästan blivit lite bitter över. Det kanske blir ett sidospår, men bäst att ta det i slutet isåfall, eller hur?
    Det handlar om att jag under hela mitt liv fått höra hur stark jag är. Fått höra hur duktig jag varit, hur bra jag är. Men seriöst? När jag knappt kan få luft, åter igen, tystnar och önskar att jag bara kunde försvinna. Då är jag inget annat än svag. Och jag måste få vara svag. Sluta. Berätta. För. Mig. Att. Jag. Är. Stark. Vid. Den. Tidpunkten. Det hjälper mig inte, snarare stjälper. Jag är inte alltid stark, och även jag måste få vara svag. Det är inget fel i att vara svag, tvärt om. Jag måste få bryta ihop och komma igen, men när jag väl bryter ner vill jag inte ha någon klämkäck klapp på axeln. Jag vill ha en hård, tyst kram. När jag känner mig trasig behöver jag få bekräftelse i att jag är just trasig, och att det är okej.

Du kan ingenting.

Snart kommer de förstå.

Du är en bluff, Elin.

Du är en tönt, väx upp.

Korkade idiot.

Du är inte söt.

Du är inte värd det.
Behovs-slampa.

Du är fulare i verkligheten.

"Hon kommer gå upp allt igen."

Du kommer bli påkommen.

Du borde inte träffa någon.

Du kommer inte få någon.

Du är menad att vara ensam.

Du får nog leva ditt liv som singel.

Du är inget flickvänsmaterial.

Du ser så sur ut, prova att le lite.

Du är den fula kompisen i gänget.

"Haha, dina tjocka kinder."

***

Jag vet inte.

Jag börjar, åter igen, tappa förtroendet för vården och försäkringskassan som tillkommer med det förstnämnda. Jag kanske helt enkelt får försöka att klara upp mitt skit själv, ytterligare en gång. En gång i tiden klarade jag ju av att ta studenten. Jag klarade av att studera på komvux - både på sal och distans (dessutom med superbra betyg). Jag klarade av att hålla ett jobb under ett helt år och samtidigt ha kontakt med vänner och familj.

Jag har under 12 år inte mått bra. I perioder har jag mått okej och inte haft panikångest. Jag har trots allt klarat 10 år utan att behöva ta mediciner mot min ångest. Även om jag haft väldiga humörsvängningar och alltid i perioder gått ner mig så har jag kunnat hålla livet flytande. Jag behöver börja ställa mig själv frågor, och svara på dom ärligt.

• Vad var det som fick bägaren att rinna över för cirka 2-2,5 år sedan?
• Hjälper eller stjälper mina antidepressiva mig? Är det värt att testa att sluta med dem?
• Hjälper eller stjälper mina stämningsstabiliserande? Är det värt att testa att sluta med dem?
• Vad gör jag när jag går ner mig igen, men inte är sjukskriven?
• Vad gör jag när jag kommer in i en hypomani, men inte är sjukskriven?
• Behöver jag välja bort något i mitt liv för att må bättre?
• Behöver jag välja till något i mitt liv för att må bättre?
• Vad vill jag med mitt liv? Vad har jag för mål och framtidsvisioner?
• Hade min läkare rätt när han sa att jag lägger allt ansvar på vården?

Är det här min hypomaniska sida som talar? Jag har trots allt haft mycket energi senaste dagarna. Tvättat, diskat, städat, bakat, duschat. (Nåväl, det är mycket för mig som till och från inte finner energi till att gå ur sängen.)

    Ska jag hoppa på tåget och testa mina vingar, likt som när jag testade att studera på universitetet? Ska jag försöka uppfylla mitt nyårslöfte att komma tillbaka till arbetslivet den här sommaren? Det behöver inte innebära att jag lägger mitt tillfrisknande på hyllan, men jag kanske behöver åsidosätta den en stund för att kriga mig tillbaka på banan? Just nu ligger min sjukdom i fokus i mitt liv. Det kanske är positivt på ett sätt, men fruktansvärt dåligt på ett annat för jag ser inget annat. Jag vill leva mitt liv, inte låta mitt liv flyta på i skuggan av sjukintyg och sjukpenning.

För seriöst. Försäkringskassan har satt mig rakt i skiten nu, och jag hatar att någon annan ska besluta om min ekonomi. Jag tror att jag behöver komma tillbaka för att borsta bort skit från axlarna. Och framför allt - göra rätt för mig.

-Jag vet, varför gör jag sådär?

"Öh, för att du är helt jävla störd.."

- Ah just det, tack.

"..Som alla andra genier"

(Filmen känn ingen sorg)

Jag har nästan alltid haft perioder där jag sover dåligt, alternativt har svårt att somna. Jag har till exempel alltid, så länge jag kan minnas, vaknat flera gånger om natten - och då inte endast för ett toalettbesök. Jag sover alltså oftast, vad jag tolkat det som, väldigt lätt. Oroligt. Och senaste åren har det varit lite hajkon när det kommer till sömn, sömnrutiner och sömnkvalité.

Nu till exempel. Det är hemskt med sömnen. Jag får ångest över bara tanken på att somna, och som allt annat så går problemet i en ond spiral neråt.
    Jag vet just nu inte om jag 1, ens kommer somna. Kommer jag ligga o stirra upp i taket kommande fem timmarna? Jag står inte ut att ligga och känna hur tiden masar sig fram medan timmarna avsatta för faktiskt sömn bara blir färre. Jag blir galen, stressad. Och möjligtvis en aning uttråkad.
    Jag vet inte om jag 2, kommer sova 7 timmar eller 14 timmar - min sömn är så oförutsägbar. Jag har en tanke på att jag befinner mig i rem-sömnen under nätterna, och att det senare - frampå morgonen går jag äntligen ner i djupsömn. Problemet med det är dock att jag inte vaknar av väckarklockan, och om jag mot förmodan vaknar o tvingar mig upp så somnar jag om under de kommande timmarna. Detta innebär ju att jag vänder dygnet åt skogen.
    Jag vet inte om jag 3, kommer plågas av ständigt återkommande mardrömmar. Dessa förbannade mardrömmar. Jag är 24 år och är alltså så rädd för mina drömmar så att jag vissa kvällar inte vågar, eller vill, somna. Som inatt. Hm. När jag var barn hade jag också mycket mardrömmar. Det är de mardrömmar, bland annat, som har kommit tillbaka nu i vuxen ålder (jag tror det finns ett inlägg om detta långt bakåt). Jag har funderat - ja tänk, att ja har funderat haha - på om det varit nattskräck. Men det låter inte troligt eftersom att jag kommer ihåg mardrömmarna och jag har fått dem tillbaka. Nattskräck får väl dessutom endast spädbarn/barn utan språk? Jag har funderat på om det skulle kunna varit mardrömmar och kopplat till sömnparalys och/eller till och med hallucinationer. Jag har som sagt mina skäl till mina misstankar. Min hjärna är, och har väl alltid varit, rubbad.

Jag har sömnmedicin som ska få mig att sova en hel natt, men problemet med dessa är att jag får otroligt äckliga biverkningar i form av något så fånigt som myrkrypningar i fötterna. Det är kanske inte en så allvarlig bieffekt, en skulle kunna tänka att det bara är att härda ut. Men det driver mig bokstavligen till vansinne och jag drar mig för att ta tabletterna. (Nu har jag dock fått tips att krossa tabletterna för att slippa krypningarna). Nåväl..

Jag är misslyckad. Jag är dålig och tråkig.

Jag har tappat min kreativitet, fantasi och min motivation.

Jag är en belastning. Jag är förvirrad och glömsk. Jag är trött.

Jag är isolerad, jag är tyst. Jag grottar ner mig i min egen misär.

Jag gör ingenting för att det ska bli bättre. Jag lägger över ansvaret på andra.

Jag ger upp.

Jag är en kostnad för samhället, en skatteinbetalning.

Jag tillför ingenting, till samhället eller till min familj.

Jag tar utan att ge något tillbaka.

Jag känner mig trasig. Ensam. Stor. Instängd. Skrämd. Tjock. Otillräcklig.

Jobbig. Egocentrisk. Halv. Ensam. Dum. Korkad. Trött. Misslyckad.

Ful. Tråkig. Ointressant. Hemsk. Olycklig. Fattig. Oärlig. Trött.

Osynlig. Ingen. Glömsk. Förvirrad. Yr. Dåsig. Ensam.

Jag känner mig som ett blåmärke.

Ingen skulle kunna älska mig.

En dag kommer jag vakna upp och inse att jag har slösat bort mitt liv.

Jag har snart varit sjukskriven och utanför samhället i två år, och ingenting tyder på att jag kommer komma tillbaka till mitt vanliga jag igen. Inte på väldigt länge.

En dag kommer jag vakna upp och inse att jag har förlorat mitt liv.

Jag vet att bara jag kan göra någonting åt det, men hur ska jag lyckas när jag inte har ork eller motivation till att leva? Hur ska jag "ta mig i kragen" och göra något åt min situation, när jag knappt tar mig upp ur sängen?

En dag kommer jag vakna upp och inse att livet har gått mig förbi.

Att jag har förlorat mina chanser, och inse att tiden aldrig kommer komma tillbaka. Att allt jag tidigare drömt om runnit mig ur händerna. För, jag har glömt bort mina drömmar. Jag vet knappt vem jag är längre. Jag sitter och tittar på medan min personlighet dör, medan jag drunknar i ett hav av ångest.

En dag kommer jag vakna upp och inse att mitt liv liksom är över.

Inse att jag förlorat, inte bara mitt liv utan allt runt omkring mig. Min familj, mina vänner, min personlighet, min glöd, min glädje, min tro, mitt hopp.

Och det skrämmer mig.

För jag börjar inse att jag snart är där.

***

Öppet brev till min handläggare på Försäkringskassan. 

Efter att min läkare, 2016-12-28 skickade in ett läkarintyg till er gällande sjukskrivning skickade ni en begäran om komplettering för bedömningen av rätten till sjukpenning 2017-01-13. I begäran påstår ni att det "saknas vissa uppgifter i intyget och därför måste det kompletteras". Kompletteringarna skall, enligt er begäran, vara inskickat senast 2017-01-23.

Eftersom att min läkare vid Örebro Psykiatri för barn och unga vuxna, starkt hävdar att alla uppgifter står i den inskickade läkarintyget från 2016-12-28, valde han att istället för att skicka in svar på frågor som ni redan har fått, att försöka nå er per telefon.
    Min handläggare gick, direkt efter att mitt ärende inkommit, på semester under 1 månads tid, vilket innebar att andra handläggare hade hand om mitt ärende. Min läkare har inte lyckats nå någon per telefon efter att både ha ringt till min handläggares telefonnummer samt det journummer som uppgetts. Min läkare skickar därför, istället för svar på de frågor som angivits, en kopia av mina sjukjournaler från 2016-12-28.

Efter att jag har ringt flera gånger i veckan och frågat hur det går med min bedömning om rätten till sjukpenning ringer min handläggare upp 2017-02-17 och meddelar att, av de uppgifter som kommit in (läs det läkarintyg som skickats in till försäkringskassan 2016-12-28 samt journalkopior från samma datum) är jag inte berättigad till sjukpenning. Hon berättar då att min läkare fått ytterligare frågor skickad till sig samma dag, och att försäkringskassan endast fått information om att "patienten har viss oro och ångest" samt "att patienten har svårt att ta sig upp ur sängen och därmed inte ta sig iväg till aktiviteter".
    Jag meddelar under telefonsamtalet att jag sitter och väntar på att komma in till ett samtal med min läkare och blir då uppmanad att "beskriva för min läkare exakt vad jag inte klarar av- kontra vad jag klarar av". När jag väl kommer in till min läkare sitter han i ett samtal med min handläggare på telefon.

Jag vill här svara på försäkringskassans frågor som ställts, både per telefon samt genom det brev med kompletterande frågor, med grund i mitt sjukintyg som är skickad till er 2016-12-28, samt ett par kommentarer på era frågor. Jag ska även beskriva med egna ord vad jag klarar av- och inte klarar av.

2. Diagnos/Diagnoser för sjukdom/symtom som orsakar nedsatt arbetsförmåga.
Svaret i mitt läkarintyg lyder: Blandad ångest- och depressionstillstånd.

Kompletterande frågor
1. Finns det andra bakomliggande diagnoser?
2. Utreds patienten för bipolaritet?

Svar på om det finns andra bakomliggande diagnoser; som min läkare svarade, genom telefonsamtalet med försäkringskassan 2017-02-17, är det inte tillåtet av försäkringskassan att fråga om det finns "någon bakomliggande diagnos". Har en person brutit benet ställs inte frågan om det finns andra bakomliggande diagnoser, som gör att personen i fråga inte kan utföra ett arbete.

Det är heller inte tillåtet av er att fråga om en patient utreds för bipolaritet, om detta inte står i läkarintyget, vilket det inte gör. I mina tidigare intyg har bipolaritet nämnts, men inte i det intyg som inkom till er 2016-12-28. (Dessutom är reglerna för ert arbete ändrat from 2016-11-01 där det framkommer att försäkringskassan endast kollar på nya läkarintyg, det vill säga inte tar med tidigare intyg i den aktuella bedömningar om rätten till sjukpenning). Ni har därför ingen rätt att ställa fråga om patienten utreds för bipolaritet.

5. Aktivitetsbegränsning relaterat till diagnos (fält 2) och funktionsnedsättning (fält 4).
Kommer sällan upp ur sängen och kan därmed inte ta sig iväg till aktiviteter. Svårt i sociala situationer. Nedsatt minne och koncentrationsförmåga. Klarar inte av att söka arbete med sitt nuvarande mående.

Kompletterande frågor:
3. Vilka är de medicinska orsakerna till att hon inte kommer upp?
4. Är det sjukdom eller sociala faktorer som påverkar aktivitetsbegränsningen?
5. Vad klarar patienten av och vad klarar patienten inte av?
6. Är patienten nedsatt gentemot alla typer av aktiviteter?

Svar på fråga nummer tre. Här krävs det att läsa vad jag har för diagnos. Det vill säga blandad ångest- och depressionstillstånd. Det krävs därmed inte mycket kompetens inom psykisk ohälsa för att sätta ihop 1+1. Det medicinska orsaken är densamma som min diagnos. Depression.

Fråga nummer 4 kan jag inte, med säkerhet, svara på eftersom att jag - som privatperson - inte har kompetensen till att fastslå om det handlar om sociala faktorer framför sjukdom. Jag bör dock åter igen påminna om att jag är diagnosticerad med blandad ångest- och depressionstillstånd.

För att finna svaren på fråga nummer 5 krävs det att man läser under "Funktionsnedsättning - observationer, undersökningsfynd och utredningsresultat" - Det vill säga vad läkaren sett under besöket 2016-12-28. Där står det:
    Är klar och, ordnad och ger god kontakt (det vill säga svarar på tilltal, är påklädd, hel och ren etcetera). Neutral grundstämning. Viss oro och ångest märks. Ej djupt nedstämd, inga vaneföreställningar, inget psykotiskt eller suicidalt. (Observera att detta handlar endast om den timmen som jag träffade min läkare). Fortsättningsvis går att läsa "Blir oftast liggande i sängen och tar sig inte ut. Sköter hygien i perioder. Städar inte, har inga rutiner. Sköter inte mat. Sover dåligt varje natt".
    Jag klarar alltså inte av att gå ur sängen, jag klarar inte av att gå in i duschen. Jag äter oregelbundet eller inte alls. Enda gången jag orkar städa är under riktigt bra dagar, vilka återkommer ungefär 1-2 gånger under en period på mellan 14-21 dagar. Så, jag är alltså - enligt mig - välfungerande ungefär 2 dagar per månad.

Men - den viktigaste frågan - vad klarar patienten av?
Jag frågar mig den frågan också, men efter att jag har funderat en bra stund så kan jag berätta för er. Jag klarar av att göra rent i katternas låda en gång om dagen. Jag klarar av att ge mina katter mat en gång om dagen.
    Jag klarar av att fylla diskmaskinen och tvättmaskinen under någon gång i veckan, men det sker allt för ofta att jag behöver tvätta om tvätten som inte hängts upp i tid. Dagarna jag klarar av att dammsuga min lägenhet på 65 kvadratmeter är jag lyrisk, det är så rent - det är så fint.
    Ett par gånger i veckan klarar jag av att gå 8 minuter till affären, men jag är livrädd för att ta mig upp på stan och jag orkar inte att ta mig ut i naturen, trots att det tar mig fem minuter att gå till skogen, och jag älskar naturen. Ett par gånger i månaden orkar jag att byta sängkläder, men oftast tar jag bara ett nytt täcke och bäddar ner mig i soffan istället.
    Jag orkar att prata med min förälder i telefon. (Jaha, så du orkar ha kontakt med dina nära och kära? Det är ju en positiv sak). Nej. Jag klarar av att prata i telefon med en person. Jag drar mig för att svara om det är mina mor-/eller farföräldrar som ringer, mina vänner eller min övriga familj. Riktigt bra dagar (läs 1-2 dagar i månaden) orkar jag prata med resterande i telefon.
    Jag orkar att gå upp och släcka lamporna på kvällen, och jag orkar att gå upp på toaletten om morgnarna. Jag klarar av att koka te. Jag orkar klappa och prata med mina katter. Jag orkar att borsta tänderna två gånger om dagen - iallafall oftast.

Och som svar på er sjätte fråga: Ja, Försäkringskassan. Patienten är uppenbarligen nedsatt gentemot alla typer av aktiviteter. Patienten kommer in upp ur sängen, in i duschen eller ut ur sin lägenhet. Patienten undviker alla typer av sociala situationer. (Hänvisar till läkarintyget inskickat 2016-12-28.)

6b. Planerad eller pågående behandling, och hur följs den upp inom sjukvården (ange vilken).
Samtalsbehandling planeras. Medicinering pågår (höjning). Kontakt med Rehab för unga vuxna.

Kompletterande frågor:
7. Vad finns det för pågående behandling och hur uppföljs den?

Jag frågar mig, likt min läkare, om försäkringskassan ens läst läkarintyget. Pågående behandling: min medicinering regleras, och jag har kontakt med Rehab. Det planeras att jag ska få samtalsbehandling. Är det inte svaret på er fråga så ber jag att ni omformulera er.

9. Patientens arbetsförmåga bedöms nedsatt längre tid än den som det försäkringsmedicinska beslutsstödet anger, därför att:
Har varit sjukskriven länge och förväntas inte kunna återgå utan åtgärder/behandlingsframgång.

Kompletterande frågor:
8. Vilka åtgärder/behandlingsframgång är patienten behov av?

Läs under planerad och pågående behandling. Patienten är i behov av samtalsbehandling (annars skulle den inte planeras). Patienten är i behov av en behandlingsframgång i form av en vettig medicinering.
    Sedan 2016-11-01 ska ni dock inte kolla på tidigare läkarintyg som inkommit, men eftersom att ni gjort det i och med frågeställningen angående bipolaritet kan ni göra ett undantag här med och läsa i det sista intyget som kom in till er från min tidigare läkare 2016-11-01 där det framgår att: patienten är i behov av "tät samtalskontakt" samt att "det skett en försämring av tillståndet".

För att knyta ihop säcken kommer här den sista delen av läkarintyget, som inte krävde någon komplettering.

3. Aktuell sjukdomsförlopp
Har varit sjukskriven via Allmänpsykiatrin i Köping, var god se tidigare intyg. Har mått dåligt länge (sedan 12 års ålder) och har stora svårigheter i vardagen, framförallt att komma upp- och ut ur sin lägenhet. Är stressad och deprimerad. Har ångest och undviker många av de situationer som stressar henne. Har varit sjukskriven i ca 1,5 år. Gjorde en intox* i november 2016.

(*Intox innebär ett allvarligt självmordsförsök.)

8b. Jag bedömer att patientens arbetsförmånga är
Helt nedsatt from 2016-12-01 till 2017-02-15.

"Man förstår oftast först när någon säger i 
klarspråk att allt brakat samman 
Eller antyder lite sådär finkänsligt med ord som 
ingen någonsin förstått 
Men ibland kanske det bara behöver handla om en 
tekopp utan fläckar och en sönderbiten läpp 
för att inse att något är fel" 

9 februari 2017. 
För mig att komma ihåg.

28 december 2016

Träff med ny psykiatriker. Jag har en bra dag, och är väldigt talför och har lätt för att prata och förklara mina tankar och känslor. Berättar kort vad jag varit med om, hur jag mår och vad jag önskar i framtiden.
    Läkaren tycker att jag lägger allt ansvar på vården, och han förstår inte hur vården ska kunna hjälpa mig (?). Enligt han så tror jag att om jag får medicin så kommer det lösa sig, och om jag får en samtalskontakt så ska denne lösa mina problem etcetera. Handlade det om provokation? Jag säger emot, och säger att det verkligen inte är så - jag har under hela mitt liv kämpat själv och försökt hitta vägar och lösningar för mitt mående. Jag är fast och förvirrad, och behöver någon som hjälper mig vidare. Jag behöver hjälp med att hitta verktyg (metaforiskt menat) för att kunna handskas med mitt psyke. Han återgår då till att ifrågasätta mig, och menar att någon inte bara kan "ge mig verktyg" för att det ska bli bra - jag är osäker på om han förstår vad jag menar.

Jag berättar om mina behov av sömntabletter, och han ifrågasätter mig likaså där. Jag berättar även att jag enbart ätit zolpidem tidigare, inget annat och läxar upp mig på grund av min tidigare läkares beslut om vilka mediciner jag ska få. Uppläxning angående min låga dos antidepressiva. Vad ska jag svara? Jag är ingen läkare? Vi höjer dosen antidepressiva och jag får andra sömntabletter.

Vidare till sjukskrivning vill han helst inte sjukskriva mig. Han frågar varför och jag förklarar - jag klarar inte av mitt liv, jag har inga rutiner, klarar inte av vardagen och att återgå till arbetsmarknaden finns idag inte, enligt mig, mina närstående och min tidigare läkare i Köping, på kartan. Jag är inte fungerande.
    Säger rakt ut att vården inte bara kan släppa mig från 100% sjukskrivning till 0%. Hur tänkte han? Han fortsätter "förhandla" om 50%, men jag fortsätter och motvilligt skriver han tillslut ett sjukintyg som skickas till försäkringskassan. Han kommenterar dessutom att "Endast människor med psykoser och de som gjort självmordsförsök eventuellt blir godkända av försäkringskassan". (Okej? Försäkringskassan arbetar väl inte olika i Västmanland som i Närke, tänker jag.)

15 januari 2017
Min studieperiod är över, hör av mig till försäkringskassan och meddelar detta. Blir lite strul med hur jag ska göra (om jag ska gå till arbetsförmedlingen eller ej, men det löser sig tillslut).
    Får runt samma datum ett brev från försäkringskassan om att min läkare behöver komplettera sjukintyget, han har till den 23 januari på sig att svara. Handläggaren på försäkringskassan menar att sjukintygen från köping varit "mycket bra" medan sjukintygen från Örebro inte varit "bra". Jag har fortsatt kontinuerlig kontakt med försäkringskassan för att ha koll på att uppgifterna kommer fram, vilket de INTE gör. Försäkringskassan skickar en påminnelse.

26 januari 2017
Jag är på återbesök och träffar en sjuksköterska. Vi pratar om hur det har gått angående höjningen av medicinen. Får helt okej förtroende för henne. Jag tar upp med samma person att min läkare inte har skickat in de kompletterande uppgifterna, och hon menar att frågorna inte nått läkaren. Jag ger då ut de frågor försäkringskassan behöver ha svar på - när hon kommer tillbaka med pappret som hon kopierat menar hon att läkaren tydlingen hade fått frågorna den 24 januari på någon "magisk email" (citerat).

30 januari 2017
Lite stressad över ekonomin. Mina räkningar och hyra ska vara betalda dagen efter.
    Ringer försäkringskassan. Uppgifterna har FORTFARANDE inte kommit in! Försöker då ringa till receptionen på mottagningen utan svar, lämnar ett meddelande och förklarar mitt ärende, lämnar mitt telefonnummer och ber dem ringa upp. De ringer inte upp.

31 januari eller 1 februari 2017
Rejäl ångest ringer jag och gråter hos pappa. Han väljer då att själv ringa mottagningen. Kommer fram och de är väldigt tillmötesgående. Han får dock inte prata med läkaren utan med en kurator/sjuksköterska som försäkrar honom om att de skulle höra av sig till försäkringskassan. Personen ringer sedan tillbaka till mig samma dag och meddelar att hon pratat med försäkringskassan, men att de ville ha in uppgifterna skriftligen, och att detta skulle göras.

3 februari 2017
Ringer försäkringskassan för att kontrollera att uppgifterna kommit in, och handläggaren konstaterar att det inte kommit in några uppgifter, utan bara samtalet i början av veckan. Ringer till pappa med gråten i halsen och berättar. Han säger då att han ska ringa efter helgen.

6 februari 2017
Pappa ringer mottagningen och ifrågasätter. Får prata med enhetschefen men inte med läkaren. Hoppas verkligen att han läxar upp personen efter noter men är inte helt säker på vad som sagts. De säger iallafall att intygen ska skickas in.

9 februari 2017
Kollar mina sidor på försäkringskassans app, men ingenting har hänt. Försöker ringa handläggaren men missar med 10 minuter. Antar att de stänger klockan 16.

__

Imorgon, 10 februari 2017, ska jag åter ringa försäkringskassan. Men är inte förvånad om de säger att uppgifterna fortfarande inte kommit in. Pappa åker utomlands på jobb och är borta en vecka, vilket innebär att jag behöver ta fighten även med mottagningen.
    Min hyra och räkningar är fortfarande inte betalda.

Det är väl inte konstigt att jag inte har något förtroende för varken min nya läkare eller psykiatrin i Örebro. Vad händer när man inte har förtroende för sin läkare? Jag vill tillbaka till Köping men hur gör jag? Går det? Vem tar jag kontakt med? Suck.

Har dessutom fått tid till min läkare till den 16 februari 2017. Är livrädd för att gå dit, kommer han neka mig sjukskrivning? Jag behöver väl konfrontera honom, men hur gör jag det när jag sitter i en beroendeställning gentemot honom.
    Vill ha med pappa men han är ju inte hemma. Suck, hjälp. I värsta fall skulle jag ju kunna skjuta upp besöket, men risken då är väl att jag inte kommer få något nytt besök förrän om ytterligare en månad..

"Jag vill ge upp, men jag kan inte ge upp, för det finns ingenting att ge upp."

Efter ett bråk tog en väldigt fin vän bort mig överallt. Blockat mig från Facebook (och med stor sannolikhet även raderade mitt nummer). Bland annat på grund av ett bråk om just detta jag gör nu - att jag "gråter ut" på min blogg.
    Helvete, jag älskar henne men vill hon inte ha mig i sitt liv kan jag inte göra något åt det. Hon ställer alltid upp för mig i övrigt till hundra procent, och känner inte att jag gör detsamma. Det kanske stämmer, hur som helst så lägger jag all skuld hos mig, inte hos henne. För.. Jag gör mycket fel. (Så om du läser detta trots att du inte gillar min blogg så - förlåt för att jag är en dålig vän.)

Jag är även "besatt" av att prata om döden, om att jag vill dö och om att jag vill ta livet av mig. Tydligen. Något jag inte vill hålla med om, men som kan, ja. Kanske är. Just nu är inte tanken främmande och/eller långt borta, hela mitt liv är en enda röra. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp ur den här svackan, vilken är värre än vad jag någonsin varit med om tidigare. Jag ska vara ärlig, för här inne är det enda stället där jag känner att jag faktiskt kan vara helt ärlig. Enda stället där jag kan skriva ut mina känslor utan censur (och har någon problem med det behöver en ju inte klicka sig in här).
    Det känns som att den här gången är jag så långt ner, att det är värre än alla mina perioder jag mått dåligt tidigare. Värre än min barndom, värre än min mammas bortgång, värre än mina tonår och värre än vad det tidigare varit under de två år som jag varit sjukskriven nu.

Det känns som att jag inte får någon hjälp. Det känns inte som att någon lyssnar och senast idag sa jag högt till den person som jag litar på mest på denna jord, att jag önskade att jag var sjuk "på riktigt". Det känns som att min nya läkare inte tror på att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör. När personen jag pratade med uppmärksammade att jag faktiskt är sjuk, så menade jag att jag vill vara fysiskt sjuk. Dödligt sjuk, så att jag har en anledning till att ge upp. Sluta ta mina mediciner och bara.. Dö.
    Ja. Jag vill dö, men jag vill inte ta mitt liv. Jag vill inte dö, jag vill inte lämna alla jag älskar. Jag vill inte åsamka de jag älskar mest den smärtan som min död skulle bringa, men jag orkar inte kämpa mer. Jag vill lägga mig ner och bara skita fullständigt i allt. Skulle jag behöva läggas in? Kanske, mest troligt. Men jag kan inte. Vad hade hänt med djuren? Vad hade hänt med mig utan djuren?

Jag har så mycket mardrömmar från de två dygn jag var inlåst på psykiatrin efter överdosen i november. Jag kan inte vara inlåst. Jag kan inte lägga kontrollen i någon annans händer, och jag kan inte lägga ansvaret hos någon annan som i sin tur kan neka mig att ta mig hem. Hem till mina djur som är min enda trygga plats i livet.
    Jag kan inte bara släppa ansvaret över djuren. Även om mina närstående skulle kunna ta hand om mina djur så kan jag inte. Katterna är inte vana med någon annan än mig, de hade varit förtvivlade och förvirrade. Jag kan inte svika dem. Jag måste hålla näsan över vattenytan, om inte för min egen skull så för mina närstående. Mina fina katter.

Att tänka med hjärnan mot att tänka med hjärtat.

Ibland tänker jag på hur länge jag skulle ligga livlös utan att någon skulle hitta mig. Tänka på hur länge det brukar ta innan någon hör av sig om jag är tyst. Den person som jag litar på mest av allt på denna jord ringer oftast efter drygt en vecka, men då har jag å andra sidan varit aktiv på diverse sociala medier. Skulle det ta lika lång tid även om jag inte visade.. Livstecken? Ibland tänker jag att jag vill testa, provocera fram en reaktion för att veta när någon skulle börja knacka frenetiskt på min dörr för att till sist låsa upp med den extranyckel som finns för att bli försäkrad om att jag lever.
    Jag vet att det är egoistiskt. Jag vet att det betyder att jag skriker om uppmärksamhet. Men alla människor behöver ha uppmärksamhet. Alla människor behöver få bekräftelse, närhet och kontakt. Jag känner att jag inte har något av det. Jag är isolerad. Jag är ensam. Jag är ledsen. Jag är tyst.

Jag har ingen att prata med, och det är därför jag älskar den här bloggen. Det är jag utan krumelurer. Det är mitt enda andrum, enda stället där jag ocensurerat kan kräkas ur alla känslor, alla tankar. Alla ord som annars inte får komma ut. Och det känns som att jag aldrig riktigt haft någon att prata med.
    Som elvaåring sa jag till mamma första gången att jag inte hade någon självförtroende. Mamma skällde på mig och sa att jag inte skulle säga så, att det inte var sant. Men det var det. Vid samma ålder sa jag första gången att jag var värdelös, då tog min dåvarande styvpappa mig till datorn och spelade upp Carolas "Glöm inte bort att du är värdefull". Det var fint, och det är nog sådant jag skulle behövt under hela livet.
    Jag fick inget tillräckligt stöd efter att mamma gick bort, och i sorgen som följde. Jag vet, min förälder gjorde allt i sin makt, men det räckte inte. Jag behövde mer. Jag skar mig. Mycket. Länge. Jag kände inte att någon såg mig. Kände inte att någon faktiskt, med hjärtat, brydde sig. Tills min förälder satt hos socialen och grät och berättade om den gången jag skar mig för djupt och fick panik. Jag antar att jag behövde få reaktion för varje gång jag använt rakbladet mot min hud. För att få bekräftat att jag syntes.
    Det blev tyst. Enda gången jag öppnade munnen var vid högljudda bråk. Min förälder säger nu i efterhand att jag var väldigt utåtagerande. Faktum är att jag tog ut den mesta ilskan, sorgen och självföraktet på mig själv. Genom självskadan. Men vem skulle kunna se det, när jag valde att sitta isolerad på mitt rum.
    Jag flyttade, tydde mig till vänner. Senaste fyra åren hade jag en extra familj i min fina vän i samma stad. Familjen jag ringde i panik vid en ångestattack. Vännen som jag kunde prata med om allt. Men som jag.. tryckt bort. Som alla andra. Och det är där jag är nu. Att flytta tillbaka till Örebro måste vara det största misstaget jag gjort. Att trycka bort den bästa vän jag någonsin haft måste vara det största misstaget jag gjort.

Idag var första gången på 3-4 dagar jag var ute. Jag orkar inte ens gå ner en trappa för att kolla i postlådan. Allt tar emot. Jag har inga vänner i den här staden, och jag har ingen energi att skaffa några heller. Jag är så långt ner i skiten att jag skulle behöva ha vänner, familj, som kommer hit och drar upp mig. Drar upp mig. Tvingar mig att duscha, tvingar mig att le. Försöker göra så att jag gör något annat än att kolla på 5-minuters-klipp på Youtube. Som gör att jag får i mig mer än mängder av te och snabba kolhydrater.
    Helst av allt skulle jag vilja flytta hem igen. Men det går ju såklart inte. Det är kanske hemskt, men jag kommer så väl ihåg alla kommentarer, och alla svar på meningslösa frågor jag ställer genom åren. För några år sen frågade jag om jag fick flytta hem om jag blev sjuk. Alltså allvarligt sjuk, som cancer eller något annat med en eventuell dödlig utgång. Jag fick ett Nej som svar. Det gör ont.

Det gör ont.

Min familj. Mina närmaste.

Snälla, bli inte arg på mig.

*Jag kommer kontrolläsa vid ett senare tillfälle.

Jag är en tänkare, och jag är - minst sagt - en kännare. Vissa har utsett mig med en form av HSP-personlighet. Ett flertal personer har frågat vilken persontyp jag anser mig vara, och har syftat på Myers-Briggs Type Indicator-testet, och har öppet frågat om jag anser mig vara introvert.

Jag kanske är en "HSP-person", och svar ja, jag anser mig vara introvert, vilket jag dessutom trivs i. Jag har alltid varit en lite tystare, lite inbunden, person. Jag hade en låtsaskompis vid namn "Hö-hö" som bodde i min mammas nattduksbord som jag lekte med fram tills jag var kanske 8-9 år. Jag älskade att sitta instängd på rummet och lyssna på ljudböcker och rita, vilket jag kunde göra i timmar (det som kallas "äkta lek" inom psykologin).
    När jag var 12-13 år fick jag, som många barn, upp ögonen för biblioteket, och min pappas bibliotekskort användes flitigt av mig för att låna den ena hästboken efter den andra. Jag har, iallafall enligt mig själv, alltid varit blyg och gärna låtit andra gått före, eller ta för sig före mig.
    Jag vill kalla mig själv för en ödmjuk person, och som helst tänker före jag talar. När jag började lära mig läsa uppmärksammade min mamma att jag alltid läste ordet eller meningen tyst för mig själv, vilket innebar att jag, innan jag tog ton vid högläsning, fick insikt i, och var säker på vilka ord jag faktiskt skulle uttala högt.

Samtidigt som jag är en blyg person, så är jag också en glad person. Jag har ett sinne för humor och spex. Jag är hjälpsam och positiv. Jag kan vara utåtriktad, när jag är i mitt rätta element och när jag har självförtroende i det jag gör. (Det går segt att skriva det här, för en röst i mitt bakhuvud viskar "Eller, är det så?" efter varje positiv sak jag nämner.) För; jag känner att jag börjat tappa bort mig själv. Jag har så himla svårt att skilja på vad som är jag och vad som egentligen är faktiska symtom av den psykiska ohälsa som jag levt med i långa, och många, perioder av mitt liv.
    Jag har en förmåga att förstå och se saker ur andras perspektiv. Jag kan med enkelhet gå ur mina egna tankar och åsikter och istället förstå hur en annan människa, med en annan bakgrund eller ett annat tankesätt än jag, ser och tänker. Det hjälpte mig otroligt mycket vid en kurs i Etik som jag läste för ett par år sen, och där jag utvecklade den förmågan och fick stor utdelning av egenskapen i form av höga betyg.
    Men det ställer till det nu när jag börjar tvivla på vem jag är, vilka mina egna åsikter är, vilka värdegrunder jag egentligen står för, och vad jag faktiskt tycker.. Om mig själv. Jag har börjat tvivla på om jag faktiskt är sjuk, är jag verkligen deprimerad? Är min ångest verkligen befogad och - har jag rätt till de känslor som mitt bröst svämmas över av?

Idag blir allt jag gör i vardagen ett stort projekt. Det tar ofantligt mycket energi att bara gå in i duschen eller bestämma sig för att gå ut och handla.  Och såhär har det varit väldigt, väldigt länge. Men faktum är, att bara den senaste veckan har jag börjat känna en längtan efter att få komma tillbaka ut i arbetslivet igen. Jag vill inget mindre än att kasta bort mitt liv, genom att sitta hemma och må dåligt och grubbla, fundera och tänka på hur jag ska kunna ta mig ur den här spiralen av dåligt mående.
    Men samtidigt är jag rädd för att jag inte ska klara av det. Jag är rädd att misslyckas och falla tillbaka hårdare än tidigare. Och jag är rädd att det inte är mina egna åsikter, att det inte är mina egna känslor.