Pyspunkterad

Jag har ljugit för någon jag håller varmt. Upprätthållit en fasad om att det faktiskt går ganska bra i livet just nu. Det är lätt att ljuga om en inte står öga mot öga med personen, än lättare om en bara skriver ett sms eller ett snabbmeddelande på Facebook. Ganska lätt när en lever sitt liv på antidepressiva mediciner som gör en för avtrubbad för att ens känna skuld. Desto svårare lär det bli att förklara varför, och hur det faktiskt egentligen ligger till till någon som en känner inte förstår.

Jag är ingen person som ljuger, små vita lögner till och från kanske, men aldrig större än så. Och framförallt inte för någon jag älskar. Inte förrän nu, nu när jag dessutom inte har råd med konsekvenserna som det kan innebära. Jag vill därmed snabbast möjligt spräcka hål på lögnen, be om ursäkt och förklara. Men hur förklarar man för någon som ser en palett utan varken färg eller gråskalor? Bara svart, bara vitt och inget däremellan.

Citatet "En måste vara frisk för att orka vara sjuk" är väl känt. Men vad om "en är för sjuk för att orka bli frisk"? Jag springer fortfarande runt i ett ekorrhjul. Och det känns som att jag springer mer ensam nu än någonsin förut.

* * *