torsdag 22 juni 2017

"Careful what you say and who you say and who you say it to
Careful what you say and who you say you it to
Baby you talked too much and you were asking for it, asking for it, asking"
(Shinedown - Asking for it)

Under mina tonår och efter att mamma gick bort 2005 var jag fast beslutsam om att jag inte ville ha någon professionell hjälp. Jag kunde överleva själv, jag kunde bota mig själv. Jag var arg. Ledsen. Deprimerad. I sorg. Och det blev så. Jag hade under många år ingen kontakt med några myndigheter eller hade några professionella kontakter som kunde hjälpa mig, för jag vägrade. Något jag kanske redan skrivit om. Jag var på en tid hos bup som 12åring men det var mer eller mindre det enda.
    Jag vill som sagt sköta det själv, få ordning på det själv. Och med små men betydelsefulla råd från en tidigare familjekurator gjorde jag det. Jag tog mig igenom en sorg efter en förälder, i en miljö som egentligen inte var optimal. Isolerad, ensam och med en känsla av att vara övergiven. Misslyckad. Värdelös. Men jag tog mig igenom det.

"Vill man få något gjort får man göra det själv."


Jag har mer eller mindre alltid fått höra att man måste göra det själv om man ska få något gjort. Att be om hjälp är inte att tänka på - det kostar antingen för mycket och/eller så blir det i slutändan fel och man måste ensam rätta till det istället. Det vill säga, dubbel problemlösning för en incident.
    Jag har alltid haft det i bakhuvudet, och försökt att alltid gå efter det. Men är det ens möjligt? Alltså att "vara sin egna psykolog"? Är det något som stjälpt snarare än hjälpt mig? Och - om man ska gå efter uttalandet bokstavligt - har det varit fel att lyssna på det? Jag menar; om man ska göra allt själv, har det då varit fel att ens lyssnat på det överhuvudtaget? Jag har ju kapat tankesättet totalt från någon annan vilket innebär att jag inte fått det gjort själv. Snubbeltrådstankar.

"Elin är vuxen, hon kan ta hand om sig själv."
"Psykologi är den mest ovetenskapliga forskningen som gjorts, haha,"
"Ibland måste man bara stänga dörren och gå vidare, och inte kolla bakåt."


"Tar du inte kontakt med psykiatrin själv kommer jag ringa och få dig inlagd."
"Jag kan inte lita på dig längre."

"Gå bara till jobbet så löser vi resten."
"Har du varit på jobbet?"
"Har du varit på jobbet?"
"Gå till jobbet."

Jag har mycket frågor som snurrar i mitt huvud. Mycket tankar som satts på repeat. Vad är det till exempel som gör att jag har så svårt att ta mig för saker? Har det att göra med att jag är utbränd? Att jag är deprimerad eller är bipolär? Kan det ha att göra med något annat?


Redan som barn hade jag svårt att ta mig för saker. Min mamma hade som regel att man alltid gick till skolan, med få undantag när det inte var möjligt blunda för att man var sjuk. Men redan som barn försökte jag att stanna hemma, gick in och grät på morgonen för att jag ville stanna hemma. "Ont i magen" var nog den vanligaste klagomålet, vilket nog inte ens var en osanning. Redan som barn led jag av ångest - något som jag kommit fram till successivt nu i efterhand.
    Men vad var det som var så jobbigt? Vad ÄR det som är så jobbigt att ta sig för något? Om det inte har att göra med sjukdomarna nämnda ovan? Är det bara brist på motivation? Är jag bara lat? För 'Hur svårt kan det vara?' ekar i mitt huvud. Det är väl bara att göra, som pappa säkert hade sagt.

SÅ hur var det när jag var barn, vad var det som fick mig att inte vilja gå till skolan, då och då inte vilja gå ut till stallet om kvällarna? Jag har inga minnen från att inte vilja åka till pappa om helgerna eller att inte vilja åka på semester eller annat - tvärt om. Jag hade i och för sig svårt för att sova borta hos kompisar, är det något som bör funderas mer på?
    Hur var det under högstadiet? Jag har minnen av att jag skolkade mycket i början av högstadiet, rände runt på stan med kompisar och ofta drog hem tidigare och skippade lektioner. Hur klarade jag av slutet av nian när jag inte hade vänner i skolan, och jag var utfryst och ensam? Vad var det som fick mig att gå dit varje dag? Gick jag dit varje dag?
    Jag vet att jag klarade av gymnasiet på grund av mina vänner där. En klasskompis, som då även var min bästa vän kom ofta och hämtade mig, eller så möttes vi vid bussen .Jag åkte alltid till skolan ihop med andra - och det var onödigt att skolka då man ändå var "fast" ute på landet.
    Vad var det som fick mig att klara av första sommaren på hemtjänsten i Arboga? Klarade jag av det? Var jag hypomanisk kanske? Det tåls också att tas tag i, och funderas över mer.


Hm..

*Samtliga citat kommer från familjemedlemmar och släkt.

5 kommentarer:

  1. Oj, det känns överväldigande att ens ge sig in på att försöka kommentera, men jag tänker göra det i alla fall.

    I vilket fall låter det hemskt jobbigt alltihop. Det går alltid att spekulera i beslut som tagits, och precis som du tänker jag ibland tillbaka och undrar hur och varför vissa saker blev som de blev. En del saker är självklara, medan andra känns som grundade i ett annat liv eller något. Någon instinktiv känsla som saknar en utlösande faktor, men ändå haft en stor påverkan på beslut som tagits.

    För min del har det inte handlat om sorg och problem dock, utan nästan om motsatsen. Men jag är inte nöjd med att "det bara är så", utan vill förstå var grunden lagts till olika beslut och min inställning till vissa saker.

    Personligen tror jag att om ditt beslut att sköta dig som du gjort varit fel, då hade du inte varit den du är idag. Även om professionell hjälp förmodligen är bra till mycket, så tycker jag sättet du beskriver saker på verkar sunt också. Jag är ingen expert, men det låter som du gör ett bra jobb själv. Det kanske varit en effektivare process med hjälp, men ibland tror jag det är rätt att "uppfinna hjulet en gång till", låta det ta tid och utforska smågator som kan vara av betydelse och som annars kapats bort när vägen framåt effektiviserats.

    Du sitter här idag och har klarat dig igenom det som varit, och jag är säker på att du kommer växa och ha värdefull nytta av det. :)

    SvaraRadera
  2. Jag är den första att skriva under på att man inte kan lösa mental sjukdom på egen hand. Inte när det är förlamande ångest, depression etc. Klarar man inte av vardagen så kommer man inte heller bli David som besegrat Goliat.

    Min kurator sa något klokt för några veckor sedan. Hon sa att man inte kan hjälpa sig själv när man har en sjuk hjärna. Det är som att en blind leder en blind för den sjuka, nedsatta hjärnan man har vet inte vad den ska göra. Man sjunker djupare i dyn. Det är vad depression gör. Den blir inte bättre utan vidare utan blir alltid värre om man går obehandlad.

    Jag har slösat hela mitt ungdomsliv på att vara envis och vägrar hjälp, för jag skulle minsann klara det själv. Hade jag bara sökt hjälp när brorsan dog, då allt tog fart igen så hade jag kanske inte mått så fruktansvärt dåligt de senaste 9 åren.
    För mig var psykmottagningen en sista chans. Jag tänkte "hjälper inte det här så tar jag livet av mig när sommaren är slut."
    Nu är dessa tankar obefintliga.
    Det är värt ett försök. Du förlorar absolut ingenting på att be om hjälp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu känns det dessvärre jävligare när jag för typ tredje gången låtit min samtalskontakt rinna ut i sanden (hänt 1 gång i denna staden)..

      Det känns som att jag bränt mina broar lite. När jag träffade min läkare ifrågasatte han varför jag ens bad om hjälp - han tyckte att jag la över ansvaret på sjukvården istället för att ta tag i det själv.. Och när jag "tackat nej" till samtalskontakt (det rann ut i sanden som sagt, jag la ingen energi i att ringa o få en ny tid osv) så känns det värre att fråga igen - för vad pratar för att jag ska ta vara på den chansen, typ?

      Och så känns det inte som att jag skulle kunna upprätthålla en samtalskontakt.. Allt i mig skriker Neeej till att gå psykiatrin, än värre regelbundet antar jag, behöva lära känna en ny person, anförtro sig, blotta sig.

      Man brukar säga att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Kan man vara för sjuk för att orka bli frisk?.. Det känns lite så just nu.

      Radera
    2. Jag är övertygad om att din samtalskontakt förstår varför du inte har hört av dig. Dom är ju faktiskt vana vid att deras patienter har svårigheter och dom skulle inte vara rätt för yrket om dom blev sura på dig.

      Känns det jobbigt att gå så har du inte träffat rätt person. Jag kände så när jag träffade min första kurator och jag trodde att det skulle vara så. Nu med min nya är det roligt. Så roligt så jag hade gärna gått dit flera gånger i veckan. Du behöver hitta din person som du längtar efter att träffa.

      Man kan faktiskt vara för sjuk för att orka bli frisk. Det är i det läget man brukar börja med att sätta in mediciner och ordinera hälsosammare kostvanor och motion för att man ska komma upp till en nivå där man orkar ta tag i sitt mående.

      Radera