Bloggen vars rubrik namngavs till "Min väg till lycka" startades dagen innan jag fyllde nitton år. Då var jag övertygad om att vad som skulle bli det centrala samtalsämnet där skulle leda mig dit. Jag var oerhört glad över beskedet att jag blivit utvald och att jag fått chansen att en gång för alla visa omvärlden att jag kan, och att jag kan lyckas. Att uppnå Lycka.

Men, livet blir inte alltid som man tänkt sig, hur ska man kunna, som enkel lekman, kunna förutse framtiden? Enkelt vad gällande väderprognoser möjligtvis, men att förutse hur en människas liv kommer arta sig och utvecklas är desto svårare.
Gick jag igenom min Gastric bypass med förhoppningen "Om jag blir smal så blir jag automatiskt lycklig"? Med tanke på valet av den tidigare bloggens rubrik var fallet uppenbarligen så. Och jag tror tyvärr, med en liten sting av sorg i mitt hjärta, att majoriteten av de som genomgår ett sådant ingrepp har just den förhoppningen.

Väldigt länge spatserade jag på den där vägen, som jag trodde skulle leda mig till lycka. Och ibland var jag oerhört glad över att jag började gå ner i vikt, började känna höftben, nyckelben och tillslut började även byxorna sitta extremt löst, och jag jublade högt. Men var det lycka? Nej, jag hade ju inte nått mitt mål än. Jag hade inte presterat tillräckligt för att detta skulle vara lycka.

Jag hade fått allt helt om bakfoten. Jag hade ju rent krasst fått för mig att min lycka var ett par siffror! Och det slog mig först ungefär ett halvår-år efter att jag gjorde min Gastric bypass. Jag kom då för första gången i kontakt med Mia Törnblom, genom hennes första bok Självkänsla Nu! och jag fick mig, tack vare henne, en ordentlig tankeställare. Men, var det försent då? Nej, det är klart att det aldrig är försent, men jag känner idag att jag egentligen skulle ha kunnat avstå från att genomgå ett kirurgiskt ingrepp, och ändå uppnå lycka. För oavsett hur mycket man förändras så kan man aldrig uppskatta det helt och fullt om man inte först är medveten om det egna personliga värdet, där prestationer och utseende är uteslutet.

Jag är såklart oerhört glad över att jag har gått ner i vikt, det handlar inte om det - utan det handlar om att det inte är allt. Livet är mer än bara människors prestationer, och kanske hade jag med god självkänsla, träning samt kost suttit där jag sitter idag ändå? Men det är ingen idé att ångra sig eller att älta över det - för det som är gjort är gjort, och det gäller att helt enkelt ta vara på livet utifrån sina förutsättningar.

Jag har idag, lite mindre än exakt ett och ett halvt år sen jag gjorde min operation, slutat att identifiera mig med den, utan istället fokuserar jag på och uppskattar mina positiva egenskaper som faktiskt utser mig till just mig. Jag behöver inte fokusera på mina prestationer för att vara lycklig, utan jag duger precis som jag är och trots att jag inte besitter hela världens egenskaper så är jag inte sämre än någon annan för det, för vem i den här världen är gudomlig?

En väldig klok och god vän till mig sa en gång "Så som solen har sina fläckar, så har vi människor våra brister" och det gäller inte endast mig, utan varenda människa på jorden. Min syster, min bror. Min granne och min chef. Ingen är perfekt.

När det väl kommer, så kommer det med full gas, kör över mig med dubbdäck. Slungar sedan upp mig i luften full av hagel, bort från den verklighet jag vanligtvis lever i, och suger mig sedan in i ett svart bottenlöst hål. Panikslagen av ovissheten i vart jag kommer hamna, överlever jag? Kommer jag tillbaka? Finns det något jag kan göra?
Om det är skrämmande? Efter ett par år blev jag av olika anledningar ett kontrollfreak, så klart som fan det skrämmer mig. Det skrämmer livet ur mig.

Till en början var jag ledsen, jag är såklart ledsen i skoven i vanliga fall, men till en början var det jobbigt av bara tanken på det. Jag var ledsen, och kanske lite småbitter. Typiskt. "Typiskt att allt ska hända mig", men jag vill ändå inte lägga för mycket vikt och energi i det, jag vill inte längre älta. Det är bara så synd och så typiskt att det aldrig kan få vara vindstilla och spegelblankt i min hamn.

Men när jag inte hamnar i dessa hål, när jag fortfarande har näsan över isen, eller då när det inte är sådär kyligt att isen sätter sig, utan att man faktiskt kan simma på rygg och se molnen glida förbi, då tänker jag förnuftigt. För då är jag Elin, glada spralliga Elin som älskar livet, och som inte tycker någonting är för svårt för att klara av. Och när jag har ögonen fästa vid himlen har jag en beslutsamhet utan dess like. För jag tänker inte ge upp, och då har jag även viljan att ta reda på mer, som den nyfikna lilla tjej jag växte i som barn. Och jag önskar att en dag kunna känna av- och se tecknen innan hela livet skakas om och sätts på ända. För att vara beredd, ha garden uppe och kunna försvara mig med ett lugn i att jag vet vad som händer, och vet hur jag ska hantera det.

Och jag vill inte ha frågor. Jag vill faktiskt inte höra andras reflektioner kring vad som är "fel" på mig, jag vill inte bli någon annans labbråtta eller försökskanin i en av många olika studier. Jag tar reda på min verklighet själv, för jag hoppas verkligen att jag tillslut slipper slungas bort från min nuvarande verklighet varje gång det händer, utan att allt kan nystas ihop till ett. Och när jag väl har listat ut vad som kanske kan benämnas som mitt livs gåtor, då ska jag berätta. Och möjligtvis har jag även tålamodet att lyssna på era tankar och misstankar då. Men idag och imorgon är jag mitt i det, och jag kommer aldrig igenom det om man drar det ur mig på grund av egocentrisk nyfikenhet.
Det måste få komma naturligt, som när svalorna kommer tillbaka från söder om våren..

I somras skickade jag in en ansökan om att läsa ett par gymnasiekurser på komvux, för att kunna läsa upp bland annat matte B, och på så sätt ha behörighet för att bli antagen till socionomprogrammet på universitetet. Under hösten har tankarna visserligen ändrats och nu fokuserar jag benhårt på att komma in på juristprogrammet istället (i Uppsala för övrigt, endast för att jag ska behöva kämpa lite extra på högskoleprovet)... Hur som helst så behövde jag ha ytterligare 350 poäng då jag ville läsa på heltid. Och därmed valde jag bland annat Etik och människans livsvillkor (inriktat på vårdarbete) samt Psykologi 1 (föredetta psykologi A).

Jag har, så länge jag kan minnas, haft väldigt lätt att sätta mig in i andras situationer och förstå allvaret i detta, jag har även lätt att se något ur flera olika perspektiv, något jag ser som väldigt meriterande, i övriga livet men även i det yrket jag valt att satsa på, samt i vården som kursen egentligen riktade in sig på. På grund av detta har jag haft väldigt lätt i framför allt Etiken, då det mer eller mindre handlar om hur man ska vårda patienter samt bemöta dessa och deras anhöriga, och tack vare min förmåga har jag haft lätt för att beskriva och få läraren att förstå att jag förstår, och även kunnat analysera och reflektera över det mesta inom ämnet. Vilket jag märkt många har svårt för, i både etiken och psykologin.

För ett par veckor sedan, på en psykologilektion gick vi igenom ämnet "Psykisk hälsa- och ohälsa" och däribland diskuterades traumatiska kriser samt faser i en krisreaktion (4 faser vilka är chockfasen, reaktionsfasen, reparations- och bearbetningsfasen samt nyorienteringsfasen, i kronologisk ordning). Och detta tog jag till mig väldigt väl, bland annat på grund av stort intresse i ämnet, samt att jag tar mina kurser på fullaste allvar, men även då jag känt igen mig och mitt eget sorgearbete (eller som man valt det att kalla det i professionell benämning; krisreaktion). När jag läste om detta första gången satt jag nämligen bara och nickade och kunde hålla med, och även få svar på varför jag reagerat som jag gjorde under den tiden i mitt liv.

Däremot märker jag tydligt att många (icke endast syftande på mina kurskamrater) inte kan sätta ihop teori och praktik. Jag lyssnade nämligen vid ett tillfälle på ett samtal där jag kunde tänka mig den ena parten i en för närvarande reaktionsfas, och den andra parten försökte vara en "stöttande axel", vem jag vet har teoretisk kunskap av krisreaktioner samt dess faser. I reaktionsfasen börjar nämligen personen i fråga förstå och acceptera det traumatiska som hänt och som i detta skede i en krisreaktion behöver prata om händelsen. Det är även otroligt viktigt att man inte förlöjligar eller förminskar problemet som att berätta för personen att "det blir bättre" eller "kämpa på" då personen i kris inte förstår eller kan ta till sig de uppmuntrande orden. Men ändå, trots kunskaper inom psykologi och i psykisk ohälsa så var svaret "Men det ordnar sig, kämpa på!".

#!@?%#!

Och det är just hit jag vill komma, angående hur svårt många verkar ha att sätta ihop teori och praktik. Jag har vetskap om vilka kunskaper personen i fråga besitter inom psykologi, och på så sätt kan jag peka på vad denna gjorde fel i samtalet. Är det överkurs att se, efter två kurser där psykisk ohälsa tas upp (ja, jag har läst psykiatri under hösten också) vart en människa står i en kris? Möjligtvis, men jag anser att det inte har någon betydelse. Med lite sunt bondförnuft kan man märka att någon inte mår bra, how hard could it be?

Så varför kan inte dessa personer sätta ihop ett plus ett, trots att de gått kurs/er i ämnet? Är det ointresse eller nonchalans? Är det inkompetens eller arrogans? Jag anser att man går kurser för att man ska kunna plocka fram kunskaperna senare i livet, och ha nytta av dem. Inte endast för att det ska stå snyggt på papper.

Händelsen (jag väljer att utesluta ordet "nyhet" då det klingar av något positivt i mina öron) har cirkulerat under gårdagskvällen och natten, samt morgonen i sociala medier. Även tidningarna lär ha stoppat pressarna igår kväll när beskedet kom, och det lär ha varit ett hett samtalsämne i Efter 10 med Malou i Tv4 imorse.

Nelson Mandela har avlidit, 95 år gammal.

Jag är mer eller mindre precis hemkommen från sista lektionen i Etik och människans livsvillkor, och i utvärderingen som vår lärare vill att vi skulle skriva fann jag tillfället att citera Nelson själv. Jag menar nämligen på att rasism och främlingsfientlighet, lik som homofobi, hat och förakt grundar sig i okunskap. Och att en människa aldrig föds ond eller hatande utan att detta är något man lär sig, vilket jag skrev ner på mitt pappersark.
Jag har under min termin på komvux lärt mig oerhört mycket om mig själv, om mina åsikter och vad jag står upp för. Om vad jag håller kärt och vilka strider jag väljer att ta mig ann, och det är bland annat tack vare mina etiklektioner. Och Nelsons arbete handlade just om etik, vad som är rätt och fel, och vad vi ska göra för att finna frihet.

"No one is born hating another person because of their color of his skin, his background or his religion. People must learn to hate. And if they can learn to hate, they can be taught to love. Because love comes more naturally to the human heart than its opposite." - Nelson Mandela

När jag gick förbi Högskolecentrum påväg hem från lektionssalen såg jag en svensk halvt hissad flagga utanför byggnaden, för att hedra Nelsons bortgång, och jag tyckte det var så oerhört fint och för mig symboliserar det stolthet och heder. Stolhet och heder till Nelson, för allt han tillfört oss och kampen mot rasism, utanförskap och jämställdhet, och det var även vid anblicken av flaggan som jag bestämde mig för att skriva ett inlägg om detta, för det är det minsta jag som medborgare på jorden kan ge honom, efter vad han givit mig i och med sin kamp.

"Vi har förlorat en av de mest inflytelserika och i grunden goda människor om någon kommer att tillbringa tid med." - Barack Obama, USA:s president

"Vår nation har förlorat sina störste son. Vår folk har förlorat en fadersgestalt." - Jacob Zuma, Sydafrikas president