Pyspunkterad

I somras skickade jag in en ansökan om att läsa ett par gymnasiekurser på komvux, för att kunna läsa upp bland annat matte B, och på så sätt ha behörighet för att bli antagen till socionomprogrammet på universitetet. Under hösten har tankarna visserligen ändrats och nu fokuserar jag benhårt på att komma in på juristprogrammet istället (i Uppsala för övrigt, endast för att jag ska behöva kämpa lite extra på högskoleprovet)... Hur som helst så behövde jag ha ytterligare 350 poäng då jag ville läsa på heltid. Och därmed valde jag bland annat Etik och människans livsvillkor (inriktat på vårdarbete) samt Psykologi 1 (föredetta psykologi A).

Jag har, så länge jag kan minnas, haft väldigt lätt att sätta mig in i andras situationer och förstå allvaret i detta, jag har även lätt att se något ur flera olika perspektiv, något jag ser som väldigt meriterande, i övriga livet men även i det yrket jag valt att satsa på, samt i vården som kursen egentligen riktade in sig på. På grund av detta har jag haft väldigt lätt i framför allt Etiken, då det mer eller mindre handlar om hur man ska vårda patienter samt bemöta dessa och deras anhöriga, och tack vare min förmåga har jag haft lätt för att beskriva och få läraren att förstå att jag förstår, och även kunnat analysera och reflektera över det mesta inom ämnet. Vilket jag märkt många har svårt för, i både etiken och psykologin.

För ett par veckor sedan, på en psykologilektion gick vi igenom ämnet "Psykisk hälsa- och ohälsa" och däribland diskuterades traumatiska kriser samt faser i en krisreaktion (4 faser vilka är chockfasen, reaktionsfasen, reparations- och bearbetningsfasen samt nyorienteringsfasen, i kronologisk ordning). Och detta tog jag till mig väldigt väl, bland annat på grund av stort intresse i ämnet, samt att jag tar mina kurser på fullaste allvar, men även då jag känt igen mig och mitt eget sorgearbete (eller som man valt det att kalla det i professionell benämning; krisreaktion). När jag läste om detta första gången satt jag nämligen bara och nickade och kunde hålla med, och även få svar på varför jag reagerat som jag gjorde under den tiden i mitt liv.

Däremot märker jag tydligt att många (icke endast syftande på mina kurskamrater) inte kan sätta ihop teori och praktik. Jag lyssnade nämligen vid ett tillfälle på ett samtal där jag kunde tänka mig den ena parten i en för närvarande reaktionsfas, och den andra parten försökte vara en "stöttande axel", vem jag vet har teoretisk kunskap av krisreaktioner samt dess faser. I reaktionsfasen börjar nämligen personen i fråga förstå och acceptera det traumatiska som hänt och som i detta skede i en krisreaktion behöver prata om händelsen. Det är även otroligt viktigt att man inte förlöjligar eller förminskar problemet som att berätta för personen att "det blir bättre" eller "kämpa på" då personen i kris inte förstår eller kan ta till sig de uppmuntrande orden. Men ändå, trots kunskaper inom psykologi och i psykisk ohälsa så var svaret "Men det ordnar sig, kämpa på!".

#!@?%#!

Och det är just hit jag vill komma, angående hur svårt många verkar ha att sätta ihop teori och praktik. Jag har vetskap om vilka kunskaper personen i fråga besitter inom psykologi, och på så sätt kan jag peka på vad denna gjorde fel i samtalet. Är det överkurs att se, efter två kurser där psykisk ohälsa tas upp (ja, jag har läst psykiatri under hösten också) vart en människa står i en kris? Möjligtvis, men jag anser att det inte har någon betydelse. Med lite sunt bondförnuft kan man märka att någon inte mår bra, how hard could it be?

Så varför kan inte dessa personer sätta ihop ett plus ett, trots att de gått kurs/er i ämnet? Är det ointresse eller nonchalans? Är det inkompetens eller arrogans? Jag anser att man går kurser för att man ska kunna plocka fram kunskaperna senare i livet, och ha nytta av dem. Inte endast för att det ska stå snyggt på papper.