Jag.
Det har varit en tungt att vara jag ett tag nu. Jag har slutit mig mer och mer in i mig själv och varit känslomässigt ur balans. Och faktum är att detta varit den enda plats där jag fått utlopp för mina känslor, ocensurerat. Jag har känt mig misslyckad, överflödig och egocentrisk och på grund av det har jag inte kunnat, helt och fullt, pratat om vad som tynger mig med de som jag annars öppnar upp mig för.
    Jag har, i tysthet och i egenhet med mig själv, grubblat mycket över kärlek, egenvärde och livet rent allmänt. Jag har lagt mycket tid över att tänka på hur jag tar åt mig och reagerar på andras ord. Hur jag tänker om mina känslor, och om mina egna ord. Att ge och ta emot komplimanger. Jag är dålig på att ta emot komplimanger.

Men jag har också kommit till insikt att andra inte ser mina texter och mina nedskrivna känslor på samma sätt som jag. Jag är noga med att skriva exakt vad jag menar, jag vill inte att andra, som snubblar in på min blogg, ska tolka fel, eller tolka in egna budskap. Jag vill vara ärlig, rak och precis. Skriver jag att jag inte vill leva innebär det inte per automatik att jag vill dö. Skriver jag att jag tänker på att vara död innebär det inte att jag vill ta mitt liv. För mig är den en väsentlig skillnad, men som kanske inte är helt självklar för alla.
    Jag kan ge ett exempel. Gå tillbaka till första stycket. Jag är säker på att ni läste något som ni tolkade in själva. Mina känslor, det jag skriver om här, det det här andrummet för mig handlar om. "Jag har känt mig misslyckad." Känt mig. Det är inte samma sak som att vara. En åsikt eller känsla är inte automatiskt en sanning. "Att jag inte vill leva betyder inte att jag vill dö."
    Jag vet - intellektuellt - att jag inte är misslyckad, överflödig eller egocentrisk. Jag vet att jag är älskad, att jag förgyller andras liv och att jag är meningsfull. Men det är en så stor skillnad på mentalitet och förnuft. Mina känslor är inte förnuftiga, inte nu. Och jag kan skriva det öppet för att det inte är något fel på mitt förnuft. Jag VET, men jag är inte känslomässigt övertygad.

"I'm only human after all.

You're only human after all."
(Rag'n'Bone Man - Human)

13 december, -16.
För mig att komma ihåg.

* April-maj -14 går jag första gången till vårdcentralen för en remiss till psykiatrin.
Efter ett års bråk och knaprande av antidepressiva som inte fungerade remitterades jag till psykiatrin i april -15. Blev då sjukskriven för depression/ångest. Diskussion om utredning för bipolaritet.

* Jag flyttade 1 november -16, och därmed skickades en remiss från Köping psykiatri till Örebro psykiatri. I mitten av november gjorde jag ett misslyckat självmordsförsök och blir då lovad att få träffa läkare tidigare än planerat.

* Fick träffa en kontakt på "rehab för unga vuxna", och därmed har Örebro godtagit min remiss och jag är därför deras "ansvar". Vad jag förstått är denna kontakt varken läkare eller psykolog/kurator. (Kanske enbart undersköterska?)

* Min sjukskriven gick ut 30 november, och mina sömntabletter tog slut. Nu är jag i stort behov av att träffa läkare samt få förnyade recept.

* Idag har jag inte sovit ordentligt på cirka 3 veckor och har därmed tjatat om detta + sjukskrivning sedan dess.

__


* 12 december -16 har jag kontakt via sms med min kontakt på "unga vuxna", som skickar mig vidare till psykiatriska jourmottagningen. Ringer dit och ber dom om recept + sjukskrivning, vilket är det jag är i behov av. De skickar tillbaka mig till "unga vuxna" då de inte kan hjälpa mig (men ser kontakten mellan mig och unga vuxna där jag fått hänvisningarna till psykakuten).

* Ringer då min gamla vårdgivare och ber snällt, men eftersom att Örebro accepterat remissen som är skickad så är jag Örebros "ansvar". Kvinnan jag pratar med är däremot väldigt tillmötesgående och ska kolla om de kan göra ett undantag.

* Ringer tillbaka till unga vuxna som ber mig vänta till januari för en läkartid, alternativt vända mig till min tidigare vårdgivare. Berättar då att de inte kunde hjälpa mig på grund av att remissen är skickad till Örebro, men då kunde hon inte hjälpa mig mer.

__


Tårarna börjar spruta och en panikångestattack är inte långt borta, vilken väller över mig. En första attack på månader. Ringer samtliga familjemedlemmar - syster svarar och ber mig vänta mig till vårdcentralen. Då är jag helt utslagen efter attacken att jag verkligen inte Orkar.

På kvällen, 12 december, får jag kontakt med en man som har zolpidem liggandes hemma vilka jag får. Så nu, natten till lucia har jag för första gången på 3 veckor sovit en hel natt - men inte med sjukvårdens hjälp.

Det står mellan att skära sig med rakblad eller att skriva. Datorn och rakbladet, sida vid sida. Jag vill innerligt att datorn och bloggen ska kunna hjälpa mig, därför försöker jag att få ur mig allt som krafsar i mitt bröst. Men idag är jag inte övertygad om att det kommer räcka.

Ångesten tar sig uttryck i skakande fingrar, smärta i solarplexus och ett fruktansvärd illamående. Trycket över bröstet som alltid finns där. Och ångesten bottnar i något, vilket mitt huvud fylls med. Virrvarr av känslor och tankar som cirkulerar utan att jag ska kunna få något grepp om det.

På senare tid, när jag haft sådan ångest som yttrar sig i illamående har jag tryck fingrarna i halsen, men inte ens det hjälpte idag - tvärt om känner jag mig bubblig och ihålig. Som att ångesten fått ännu mer spelrum att ta vara på.

Det känns som att jag blivit omyndigförklarad och gått från vuxenpsykiatrin tillbaka ner till BUP. För jag ser praktiskt taget ingen skillnad på barn- och ungdomspsykiatrin och psykiatri för unga vuxna. Som att unga vuxna är en förlängd arm mellan barn och vuxen. Jag är ingen ungdom och jag är inget barn, så jag känner mig fast. Instängd.

Jag fick erbjudande att vara med på gruppaktiviteter under veckodagarna, dans och matlagning, gymträning. Åter som jag skrivit i ett tidigare inlägg,  antydan på att jag borde gå ner i vikt, antydan på att jag inte är bra nog. Antydan på att jag behöver förändra mig. Vem Jag, kroppsligt, är. Jag må ha ett självförakt mot mig själv, som bottar i hur jag ser på mitt fysiska jag, som alla ser på mitt fysiska jag, men jag kommer aldrig kunna upprätthålla något om jag inte mår bra. Det är inte min yta som är sjukt, det är mitt inre - mitt huvud.

Jag fick en läkartid till en ny läkare här i stan igår, vilken jag struntade i. Struntade i, så som jag gör när jag inte längre har kontroll. Vi ska tydligen se om mina mediciner - mina mediciner som är det enda som får mig flytande. Vad jag förstod det som så "Är dom beroendeframkallande så kommer du inte få det utskrivet". Både mina sömntabletter och antidepressiva - och säkert mitt stämningsstabiliserande - är beroendeframkallade och framförallt mina antidepressiva ett rävgift att vänjas av från. Jag ORKAR inte. Alla människor har en gräns och jag är rädd att jag snart kommer falla ihop av ren frustration. Jag orkar inte en medicinkorrigering till, inte om det jag har faktiskt - för en gångs skull faktiskt funkar. Jag orkar inte höra hur andra - etiskt sett - ser på saker. Om en medicin fungerar bra på mig, varför ska man då behöva ändra på den för att "det är så det går till här". Jag bokstavligen lider av förändringar och kräver kontroll för att hålla mig över ytan. Det här börjar bli för mycket.

Jag har fått någon form av samtalskontakt vilken jag faktiskt inte fått något riktigt grepp om - ska jag fortsätta träffa henne? I vilket syfte? Om inte så var det ju förbannat korkat av mig att ge ut den här bloggadressen. Jag är inte den som öppnat pratar om mina problem, och den här adressen är den enda plats jag känner att jag kan skriva ut allt - utan varken krumelurer eller funderingar kring vad folk ska tycka. Vad jag förstått ska jag börja träffa en läkare, göra ytterligare en ny utredning för vad jag behöver för hjälp (med underlag från tidigare läkarkontakt i Köping), och enligt samtalskontakten kunde det ta upp mot ett halvår innan jag får en utbildad psykolog att prata med. Jag vet inte vad samtalskontakten har för utbildning, undersköterska? Sjuksköterska? Ska jag vara ärlig så känns det fel att öppna upp mig för t ex en undersköterska endast för att de faktiskt inte har den breda utbildning som krävs. Vad jag förstått och anser.

Jag är rädd för att jag inte ska få den hjälp jag behöver. Det var så nära i Köping att det skulle bli bättre. Medicineringen var under kontroll. Samtalskontakten med en kurator var precis på väg att börja. Jag känner mig så korkad som inte valde att stanna kvar i Köping när jag fick förfrågan och fortsätta min behandling och tillfrisknande där. Istället - blåögd som jag är - tyckte att det skulle vara bättre med flytt - närmare och helt enkelt bättre - ack så fel jag verkar haft.

Utan att tänka logiskt eller rationellt så vill jag bara skita i all medicinering nu, börja jobba, slita häcken av mig fram till min 25 årsdag för att då åter igen söka vård, för att då vara berättigad att komma in till vuxenpsykiatrin. Men den rationella sidan av mig vet att jag inte klarar mig utan medicineringen de kommande två åren. Jag sitter i en rävsax och är i desperat behov av hjälp för att hitta verktyg att klara av ångesten, attackerna, livet.

Jag känner en hopplöshetskänsla.

Jag känner en krypande panikångestattack.

Jag känner en rädsla.

"But I'm a creep. I'm a wierdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here."
(Radiohead - Creep)

Mellanstadiet.
Jag står i trappen upp mot skolingången. Två av mina skolkamrater har åter igen betett sig fruktansvärt illa mot mig, något som jag å andra sidan varit väldigt van vid under flera år gåendes i samma klass. Jag blir fruktansvärt ledsen och utropar i frustration "Men fattar ni ingenting? Min mamma är sjuk, förstår ni inte att jag mår dåligt?!" Mina klasskamrater tystnar, kollar på mig och ena eleven svarar: "Men vadå, ni skulle ju spela fotboll, hon var väl frisk?" Cirka ett halvår senare går min mamma bort i cancer.

"Det är synd att den snygga, populära tjejen alltid ska ha en tjock, ful kompis."

Hemkunskap, högstadiet.
Klassen ska dela in sig själva i grupper om två, det är jämt antal så varje elev ska få en matlagningskamrat. Men när samtliga i klassen delat in sig och det är jag och en person kvar, slutar det med att en av grupperna bjuder in den sista kamraten till sin grupp. Jag får vara ensam. Läraren gjorde ingenting, men hade iallafall överseende med att min kladdkaka snarare blev en chokladkaka.

"Har du skurit dig IGEN?"

Sista året, högstadiet.
Under en period i högstadiet hade jag en vän i klassen, en person som jag umgicks med varje dag - både i och utanför skolan. Men under en vecka i nian skulle hon åka på skidsemester och skulle få klara mig själv. Jag vågade knappt inte gå till skolan den veckan, de högg på mig som gamar och jag sprang ofta hem gråtandes, med elever från olika årskurser ropandes glåpord efter mig.

"Hagrid."

Åter igen, högstadiet.
Jag knackar på dörren till lärarrummet. Jag vill gå hem, jag mår ytterligare en av många gånger i ordningen dåligt. Min lärare öppnar, någon som jag tidigare inte haft någon direkt bra relation till, men jag lyckas ändå få fram mitt budskap. "Okej, ska jag ringa din mamma eller pappa?" Hon kollar på mig, jag på henne. Tyst. Hennes hand flyger upp över hennes mun, hon kväver ett skratt. "Oj, justja!" Jag vänder på klacken, och går genast ut genom skolporten. Hem, med tårar rinnandes ner för mina kinder.

"Ni har en så bra sammanhållning i klassen, så bra social kompetens!"

Det gör ont, men det är snart dags för mig att fatta mod och släppa taget. Fatta mod för att falla, fritt. Utan att veta om det är någon eller något som tar emot mig.

Det har gått en tid nu och vi har inte pratats vid alls. Inga samtal, inga meddelanden. Ingenting. Jo, jag har i "fyllan och villan" skickat något meddelande, ringt något samtal som inte blivit besvarat. Och det slår mig. Varför ska jag gå runt och tänka, tråna, längta - samtidigt som han inte verkar ägna mig en tanke. Varför ska jag gå runt med klumpen i magen, grubbla, fundera - när jag innerst inne vet. När jag innerst inne alltid har vetat.

Jag vill fatta mod, släppa taget. Falla. Bara skicka ett sista hejdå, eller kanske ingenting alls. Bara säga upp utan något ljud, för jag antar att han skulle gjort likadant. Eller redan har gjort.

"Vi har blivit som dem, som aldrig får bli
Som sitter tyst på något café, ingen får ju se

Att han är gift och hon är fri."

(Melissa Horn - New York)

Tangenterna bråkar med mig. Tankarna flyger omkring bakom skallbenet men jag får ändå inte fram något vettigt. Jag skriver. Ångrar mig. Skriver igen. Repeterar. Min kropp är fylld av känslor, ändå känner jag mig helt tom. Är jag tom på känslor? Eller fylld av känslor av tomhet?

"Och så står du plötsligt övergiven i regnet, en fot i graven bland syrener och studenter." Jag borde egentligen skriva vidare på min hemtentamen. Jo, så är det faktiskt. Viktigt, på riktigt. Jag lurar mig själv och fortsätter. Ser en framtid. Ljus med blommande syrener. Trots att jag famlar i skuggor. Uppkrupen i soffan med datorn i knäet. Skrivandes, ångrandes. Skrivandes igen.

-Det regnar ute, har du paraply?

- Nej jag har mössa. Jag brukar inte använda paraply. 

"Genom att sikta mot det omöjliga

kan du nå det högsta möjliga"

- August Strindberg

När beskedet nådde mitt medvetande var det första som slog mig tanken att jag skulle vänta med att meddela mitt svar. Min andra tanke var att jag aldrig kommer klara av det oavsett. Det är en stor grej. Det är "något helt annat, och väldigt annorlunda", "det går inte att jämföra med något annat" var det någon som kontrade mina glädjande tillrop när jag meddelade  att jag blivit antagen till ämneslärarprogrammet vid Örebro universitet till hösten. Stora, laddade ord som på något sätt sänkte min blick på mig själv ytterligare, men som å andra sidan senare skulle komma att ge mig lite mod och "fighting-spirit". Det tog dock inte lång tid innan jag skickade iväg mitt jakande svar på antagning.se, och att jag kunde se mig själv som kommande student igen, efter nästan två år utanför skolbänken.

Jag tvivlar fortfarande på mig själv, och börjar jag vända och smaka ordentligt på tanken om universitetsstudier får jag magen att snörpas ihop och pirra. Jag ser fram emot en förändring i mitt liv men är samtidigt rädd. Rädd för att inte klara av att studera på en högre nivå än vad jag gjort tidigare, rädd för att det är för stort, och att jag inte är redo i och med min ångest och begränsade ork och rädd för konsekvenserna som kommer följa om någon av de nämnda rädslorna faktiskt besannas. Inte minst konsekvenserna i och med att jag idag är sjukskriven och lever på sjukpenning - kommer jag vara berättigad samma sjukpenning som tidigare, eller kommer jag gå ner så pass mycket att jag inte kommer gå runt ekonomiskt?
    Den senaste tiden (läs två dagarna, haha) har jag dock försökt att slå undan de negativa tankarna och försökt affirmera positiva faktorer, som att jag kommer att klara av det, att det inte är svårt och att allting i sinom tid kommer att lösa sig oavsett. Jag har istället flyttat fokus från att slå ner på mig själv till att tänka på mer praktiska saker, som pendlarkort, hundvakt och/eller en eventuell flytt tillbaka till Örebro och hur jag ska få livet att rulla på så problemfritt som är möjligt.

Så just nu ligger all mitt fokus på att komma tillbaka i någon form av rutin, komma upp i tid om dagarna, göra någonting - vad som helst som inte innefattar att sitta under täcket i soffan och pyssla med datorn, och att somna i någorlunda tid. Det är trots allt ett stort problem idag, vilket inte kommer bli lättare i höst. Så planen är att komma upp med någon form av Skalmans mat- och sovklocka, och få snurr på livet.

Jag har hört att det ska vara attraktivt med spontana människor,
så låt oss komma fram till en viktig sak i detta:
jag inte är attraktiv. 

Jag hade bestämt mig för att inte skriva något om min barndom, eller om min viktresa i den här bloggen, men jag behöver få ur mig mina tankar och känslor, och det är ju faktiskt precis vad den här bloggen är till för. Håll er till godo, och jag vill självklart inte trampa någon på tårna, och mina föräldrar var och är det finaste i mitt liv.

Jag var ungefär tio år första gången jag blev ombedd att "dra ner på maten" första gången. Det var absolut inte att banta, utan att helt enkelt inte ta den där andra portionen mat, oavsett om det var för att släcka den hunger som fortfarande pockade på uppmärksamhet, eller om det var för att maten som hade lagats var så god. Så medan jag "tänkte på hur mycket jag fick i mig" var jag som vilken glad unge som helst - fortfarande.
    Men jag var inte bara glad, utan ren, tänkte och kände gott om det mesta - jag hade ju inte varit med eller lärt mig om annat. Och jag hade en stark känsla för vad som var (eller kändes vara) rätt respektive fel. Så när jag en dag kom hem från skolan och berättade för mamma att en tjej i skolan hade nämnt att hon vägde si och så och var si och så lång fick jag till svar "Så lång och väga så lite, det kan inte stämma!" Jag förstod inte vad som var så konstigt, och jag kunde inte hålla med - för mig kändes det som en rimlig ekvation. Förövrigt vill jag verkligen poängtera att min mamma var den mest kärleksfulla personen jag träffat, och hon såg alltid gott i allt och alla, men jag undrar - vart kom den kommentaren ifrån? Hade det att göra med att jag inte var bra nog? Att det var någon form av förnekelse i att jag inte var lika smal som resten av mina jämnåriga?
    Jag gick ner 10 kilo det året. Tio kilo som jag säkert inte behövde. Oavsett vad så var jag fortfarande samma, lika glada skitunge som året innan.

Sen dog mamma och livet tog en ny vändning. Lika så viktkurvan. Mitt tröstätande ökade rejält, och vikten sköt i höjden, med stor sannolikhet eftersom att det fanns en lättare åtkomst till godis, bufféer, diverse hämtmat och fikabröd mitt inne i Örebro City, till skillnad från ett par mil ut på landet där även skolan låg några kilometer bort. Jag har alltid varit oerhört glad i mat. Alltid, och är det nog än idag. I högstadiet kunde jag äta så mycket att jag fick ont i magen. Varför? Det var även i högstadiet som jag kom in i min första depression, efter min förlust av föräldern.
    Det var nog någonstans i högstadiet som första förfrågningen kom av min pappa. Jag kanske skulle följa med honom och spinna? Eller börja på någon sport? I lågstadiet spelade jag mycket innebandy med killarna i klassen, kanske skulle det vara något? Jag testade, men det var ingenting för mig - jag kom inte in i gruppen (i ärlighetens namn gjorde jag nog ingenting för att verkligen komma in i gruppen heller), så jag slutade. Jag började dock rida och gjorde det upp till gymnasiet, både privat och på ridskola. I gymnasiet slutade jag dock då jag ansåg mig själv väga för mycket.

Så det fortsatte upp i gymnasiet, när jag var sjutton flyttade jag till en egen lägenhet och jag var alltid noga med att så ofta som möjligt äta lagad mat, men såklart åt jag ute också, säkert mer ofta än vad jag borde gjort. Och det blev nog mer halvfabrikat än något annat. Pasta, korv, köttbullar. Egentligen bara skräp för kroppen.

Ett par månader innan studenten kom jag dock fram till ett beslut. Ett EGET beslut den här gången, för att förändra min kropp. Jag ville göra en "Gastric bypass", vilket är en magsäcksoperation. Jag tycker det var ganska pinsamt till en början, och min förälder var ganska negativ till idén. Borde jag inte försöka träna på gym först ett tag? Är verkligen en operation lösningen? Jag var fast beslutad. Jag ville ansöka om en operation genom landstinget vilket jag också gjorde. Och genom en egenremiss till Sophiahemmet i Stockholm fick jag, efter att ha blivit godkänd med ett BMI på 42, en operationstid bara någon vecka efter studenten. Min far hade då hunnit ändrat sina åsikter efter ett informationsmöte med läkaren och jag hade hans fulla stöd från dag ett. På operationsdagen vägde jag 130 kilo.

Jag opererades och gick nästan ner till normalvikt. Idag ångrar jag min operation, den har medfört mycket komplikationer - bland annat en knyck på tarmen vilken kunde ha lett till tarmvred bara ett par veckor efter ingreppet, jag fick gallsten och fick efter nio månader av krampanfall operera bort min gallblåsa. Jag har fått någon form av IBS vilket innebär att jag ofta behöver veta vart närmsta toalett finns, vilket i sin tur innebär att jag till exempel inte kan dra ut i skogen med kompisar och hund och grilla korv - korv som jag förövrigt inte kan äta längre. Jag tycker att det är jobbigt att åka till nya städer då jag inte har koll på toaletter.
    Viss mat gör att jag "dumpar" vilket kan te sig på olika sätt; man kan bli yr och svettig, kräkas eller behöva i panik springa på toaletten, svimma eller helt enkelt somna - det är som att kroppen inte har tillräckligt med energi för att både smälta maten och samtidigt hålla en vaken så man bokstavligen däckar och kan vara borta i flera timmar.

Hur som helst, under min viktresa gick jag tyvärr in i nästa depression - den jag fortfarande befinner mig i - och senaste året har jag gått upp närmare 15 kilo. Jag vet inte om det har att göra med mina mediciner, en del säger att viktuppgång inte är en bieffekt medan andra vittnar om att de har gått upp av kombinationen medicin som jag äter. Det har egentligen ingen betydelse, viktuppgången är ett faktum och jag känner att jag inte längre orkar lägga någon stor vikt i det. Jag orkar inte längre alltid fokusera på min vikt.
    Idag var jag uppe till affären och (komiskt nog) skulle köpa lördagsgodis. På vägen träffar jag en kille som börjar småflörta med mig. Något av det sista han frågar är om jag tränar. Vad är det ens för fråga? Han har såklart ingen aning om min historia, och kommer med ännu större sannolikhet inte läsa den här texten. Jag vidarebefordrade kommentaren till en vän och la till "Visst att jag är tjock men alltså.. Haha" som svarade med "Haha, du bara vänder allt till något negativt". Och ja, det gör jag väl - vänder det till något negativt, iallafall människors inte helt genomtänkta kommentarer.

Dit jag vill komma är, att under nästan hela mitt liv har jag hört att jag är tjock, att jag borde banta, träna, tänka på kosten. Blivit kallad "Hagrid" (karaktären från Harry Potter), tjockis och fått sneda blickar riktade mot mig och min kropp. "Det är synd att den snygga tjejen alltid ska ha den där 'fula kompisen'" satt hårt den gången jag hörde det. Tillslut gjorde jag något åt det, men det vändes på något sätt istället emot mig. Idag har jag ingen motivation till att göra något överhuvudtaget. Jag är glad om jag kommer ut på en långpromenad med hunden eller orkar att masa mig in i duschen vissa dagar. Idag känns livet som ett helvete och jag har legat heltidssjukskriven det senaste året i depression, ångest och tappad ork och hopplöshetskänslor.
    Jag vill kunna tänka på mig själv som vem jag är, och inte hur jag ser ut. Jag orkar inte att hela tiden tänka på att jag är tjock, hur jag ses av andra människor, att jag inte passar in i normen eller i det ideal som råder - vilket det nu är. För jag tror inte att det någonsin kommer bli en bestående förändring förrän det kommer från mig själv, helhjärtat. Det behöver komma inifrån och ut och inte tvärt om.

Jag är förresten inte sugen på den där jävla läsken som står i kylskåpet, eller min oöppnade påse lättsaltade chips. Och om jag nu kommer på bättre tankar och plockar lite i godiset jag köpt får jag väl stoppa fingrarna i halsen efteråt för att matcha samhällets syn på hur jag borde vara. För det är visst också ett sätt, som jag än så länge inte testat..

Så satt jag tillslut där i en sådan där fyrkantig lite hård fåtölj med rundade kanter vid armstödet snett mitt emot personen som snart kommer få veta allt om mitt liv, från allra ljusaste stunderna till mörkaste vrår av mitt förflutna. Jag hoppas att hon kommer förstå den kärleksfulla känsla som infinner sig i mitt bröst som får mitt hjärta att kännas expanderande, likväl förstå och ge mig strategier och verktyg att tackla allt det jag idag inte klarar på egen hand. Hjälpa mig att reda ut allt det invecklade och svåra som jag upplever att mitt liv är kantat med idag - helt enkelt leda mig tillbaka till den stig som jag egentligen är menad att promenera på.
    Jag hoppas, tror och vill att det ska bli en samtalskontakt som lyssnar fullt ut, utan att ge dömande blickar eller komma med tanklösa svar. Som att min heltidssjukskrivning borde ses och kännas som semester eller att självmordstankar kan vara en tröstande tanke, och därför ses som något positivt om det inte finns en plan bakom det. Någon som kommer få mig att känna trygghet trots en full blottning av min tankesfär.

Första uppgiften blir att komma fram till ett konkret första mål med mötena, vilket självklart får mina tankar att slå knut på varandra. Den överanalyserande delen av min personlighet kickar in och jag vänder och vrider på hur jag ska tänka när jag ska "välja", istället för att faktiskt komma på något att jobba fram emot. Ska jag välja något som jag tycker är viktigast? Vad är viktigast? Kan jag ta vad som helst, då allt kommer betas av allteftersom oavsett? Hur vet jag att allt har betats av? Har jag en beskärd tid på mig att komma underfund med mitt liv?
    Många gånger älskar jag min analyserande förmåga, det innebär att jag är tänkande, vilket jag ser som en god strategi för ren överlevnad. En icke tänkande människa kan inte förutse faror innan man står mitt i stundens hetta. Men alla mynt har två sidor, och det gäller att lära sig att snurra på det så att det inte faller åt ena eller andra hållet. Det handlar om balans, teknik och viljestyrka. Att hela tiden ha koll på när man ska snärta på lite extra och när man ska låta myntet spinna av egen kraft. Jag behöver kanske lära mig om alla delar, för just nu ligger myntet ofta med antingen krona eller klave neråt.

'Sagor för barnen som är som du.

Om en tunnel vid ljusets slut

Jag är din vän och vi lär oss av varann.'
(Kent - Pärlor)

Imorgon kommer det att hända. Det är bestämt och det finns inte längre möjlighet att backa ur och dra ut på det längre. Det finns inget utrymme till att tveka och avboka den här gången, inte ytterligare en gång till. Det kommer att hända den här gången.
    Den person som står mig närmast den pulserande muskeln i min bröstkorg kommer närvara, och som den fasta och stadiga stöttepelare han är kommer han med all sannolikhet dra in mig i samtalsrummet om det skulle krävas, om jag nu mot förmodan skulle ändra mig och försöka fly fältet.
    Han åker i ärlighetens namn över 20 mil tur och retur för att följa med sin 23åriga dotter till hennes första möte med sin kurator, ett möte som säkert kommer flyta på hur bra som helst, men som hon har varit så livrädd för sedan den första kallelsen kom - för över ett halvår sen.

Jag har alltid haft förmågan, eller åtminstone tron på, att jag alltid vill och kan lista ut vad som inte stämmer och vad som känns fel och i sin tur lista ut vad jag kan göra åt det, och hur. Det kan ta tid ibland men jag brukar för det mesta alltid, på ett eller annat sätt, kunna hitta mönster, känna igen känslor som bubblar upp då och nu, och hitta lösningar på problemet. Redan som barn vägrade jag att besöka barn- och ungdomspsykiatrin då jag förmodligen hade en stark tro och vilja att lösa situationen på egen hand.
    Men jag har kommit till en punkt i livet där jag har behov av att släppa på garden, svälja min stolthet och faktiskt öppet och ärligt erkänna, inte minst för mig själv, att jag är förvirrad och inte förstår längre. Att livet helt enkelt har blivit lite väl komplicerat den här gången.

'Ge oss en chans, vi är äldre nu.

Vi ser ljuset vid tunnelns slut

Ge oss en chans, vi kan lära av varann.'
(Kent - Pärlor)

Jag ser dina läppar röra sig, men jag kan inte höra orden som du med stor sannolikhet uttalar med det lugn och tydlighet hela du utstrålar. Mina tankar är för högljudda, men jag kan egentligen inte ens förstå vad dem härjar om heller. Kan inte förstå språket jag hör, kan inte ens känna att det är mina egna tankar som jag själv producerar. "Är det såhär det är att vara schizofren" hör jag mina egna tankar tänka kring allt tumult i bakgrunden.
    Jag kollar på dig, du fortsätter prata men jag hör inte och jag tror att du lagt märket till det genom min frånvarande, men frågande blick. Dina läppar stannar av, du är nog tyst nu. Du ser på mig, försöker få ögonkontakt men min blick börjar flacka. Du sträcker fram din hand, försöker röra min axel men jag rycker undan. Är rädd för den stöt som skulle förlama mig för all framtid om vår hud skulle mötas i det här ögonblicket.

Min blick fortsätter flacka och jag känner hur mina muskler om vartannat börjar spänner sig och slappnar av vilket i sin tur övergår till en oupphörlig spänning som får mig att börja skaka. Nej, nej, nej, nej. Jag tar ett djupt andetag, och ett till. Ytterligare ett innan jag förstår vad som håller på att hända. Syret tar sig inte hela vägen ner till lungorna utan får bara min hals torr som sandpapper. Tårarna börjar nu välla fram och musklerna slutar inte skaka. Tillslut skakar hela jag och med skräck i blicken försöker jag fokusera på din blick, som förstår precis vad som håller på att hända. Det blir tungt att ta dom djupa andetagen och jag försöker mig på en annan taktik istället; korta, snabba. Vad som helst, bara jag får luft! Du tar tag i mina axlar, stöten uteblir och jag får plötsligt tillbaka både förmågan att tala och hörseln. Jag suckar 'Jag får ingen luft, jag kommer dö!' men du skakar på huvudet och bestämt nekar till det. Du försöker lugnt att förklara att det kommer försvinna och vill att jag ska andas ihop med dig. In genom näsan, ut genom munnen. En gång, två gånger. En tredje gång. Nej, det går inte. Jag kommer dö, jag kommer dö. Jag kommer inte dö, jag kommer dö.
    Du lämnar mig för att snabbt hämta ett glas vatten, jag hör hur vattnet från kranen dånar mot diskhons rostfria stål, skåpluckan som gnisslar när du öppnar det och det hasande ljud från glasets undersida mot hyllplanet när du drar ut det. Jag hör hur det porlande vattnet fyller glaset och sekunderna senare även dina fotsteg när du närmar dig mig igen. Allt samtidigt som jag repeterar "Jag kommer inte dö, jag kommer dö, jag vill inte dö, jag tänker inte dö, jag kommer dö". När du kommer fram sätter du dig hos mig, räcker mig glaset och inbjuder mig att försöka dricka. En liten klunk, svalkande, men inte återfuktande. En till, varför försvinner inte strävheten i min strupe? Prata. Jag ber dig prata, prata om vad som helst. Och du börjar orda all möjlig rappakalja. Jag lyssnar. Slutar fokusera på min andning och istället på din röst, verben, substantiven, pauserna och skämtsamheten i din röst när du drar säger något fånigt som jag i sin tur ler lite åt. Det fungerar. Andningen blir normal och mina muskler börjar sakta slappna av igen.

Du tittar på garderoben borta i hörnet pekar ditåt. "Därinne, där finns ångesten, inte här. Jag finns här och det kommer jag alltid att göra. Vi får inte låta den påverka oss något mer. Ångesten är vår fiende, så kom - låt oss besegra den jäveln!"

Dag 3 av 4. Be right back, livet ropar - jag måste ta detta.

Det är tungt att röra sig och ännu tyngre att ta sig för vardagssysslorna. Borta tänderna, gå ut med hunden, rensa kattbajs. Dagen har spenderats bland ett virrvarr av regniga känslostormar kring inte så höga snötäckta fjälltoppar och djupa, branta fjordar. Det är värre än vanligt, och yrseln som bosatt sig på mitt balanssinne får hela rummet att skrynkla ihop sig till en enda stor nedkladdad pappersboll som någon slentrianmässigt kastat i ett hörn av en lång skolkorridor. Det liksom pulserar i hela min kropp och jag kan höra slagen slå högt i öronen. Som järnrör mot en rostig och läckande stupränna. Jag kan känna det i bröstet och tyda des dåliga om att den idag minsann inte är på min sida, genom att den för varje slag samverkar med yrseln som härjar på mitt balanssinne. Men jag vet samtidigt att det endast beror på att den drog som min kropp suktar efter är på väg att släppa sig fri och försvinna ut i ingenting.

Till skillnad från mina bekanta perioder av huller-om-buller känslor som velar mellan eufori och intensiva panik har dagen endast bestått av likgiltighet och hysterigråt som legat på gränsen till panikångestens kvävande dimma. Dimman som jag med all min viljestyrka styrt ifrån och trampat förbi på ettans växel gång på gång. Tårarna som utan min vetskap legat innanför mina ögonlock som plötsligt strömmat nerför mina kinder i den heta dusch på grund av en plötslig känsla av sorg och som fått mina ben att vika sig som i sin tur fått mina knän att falla ner på blött, skum-golv har varit lika förutsagda som det skalv som gått igenom min kropp som krampaktigt försökt hålla sig kvar till verkligheten med den lugna tålmodiga hund som samtidigt vilat med all sin tillgivenhet och tillit i mina armar.

Det är något som ligger och gror och möblerar om i magen på mig. Det skaver och krafsar. Något som får mig att vilja hulka, kräkas, krypa ihop till fosterställning. Den som tar beslag på min normala andning vilket medför att det blir svårt att få in luft till lungorna, och jag blir vimmelkantig av den syrebrist som min hjärna behöver stå pall för. In genom näsan, ut genom munnen, försöker styra tankarna med hjälp av det enkla mantrat. Andas in genom näsan, ut genom munnen. Är jag utom hjälp igen? Ångesten är tillbaka och den får mina fingrar att skaka medan jag frenetiskt försöker skriva ner känslorna - skvallrar för omvärlden om vilket övergrepp den utsätter mig för. 

Jag som varje gång önskar att den aldrig ska komma tillbaka när den väl flytt fältet. Den är egentligen inte välkommen till mig, men som trots det alltid kommer med resväskan packad och flyttar in ett par dagar senare. Som sätter sig på en stol och stirrar på mig om nätten, ler ett sarkastiskt brett leende när ja vaknar. Som och kommer fram och slukar mig med hull och hår. "Godmorgon, har jag varit saknad?" Ingen frukost på sängen idag. Ingen frukost alls faktiskt.

Livet, åh livet, idag ser jag dig med kärlek i blicken!

Jag låter min själ sträcka på sig, armarna högt upp i skyn, svajiga likt en videung i en svag vindpust om våren. Upp, upp - låter sig omslutas av solens varma vårstrålar. Jag är här. Jag känner mig verkligen Här. Jag kan, om jag verkligen anstränger mig, se hjärtat slå innanför bröstet. Jag är levande, jag är här. Och idag är jag tacksam över det!

Energin är på topp och jag kan inte få tillräcklig utlopp för den, den skramlar och vill ut. Så jag springer, uppför stigar, nerför branter. Med solen i ögonen har jag verkligen skuggorna bakom mig. Idag känner jag inte ens av dom, dom existerar inte. Det är bara jag, solen och våren. Buskens knoppar, nakna, kalla träd som håller på att vakna från sin dvala och som i stilla bris följer vindens rörelser, som i pardans med varann.
    Jag fortsätter springa, jag kommer på mig själv med att älska att springa! Det är inte ens jobbigt och det känns som att att allt runtomkring inte är i tid och rum längre, det finns där men som att tiden eller nuet överhuvudtaget inte spelar någon roll, och mina ben låter mig springa lätt, som på de moln som inte syns på den så djupblå himlen som vilar över mig. Underbara liv!

Jag vill dansa, jubla. Jag vill skrika Ronja Rövardotters vårskrik. Skrika ut alla  mörka månader som nyss varit. Få ut kalla vintermorgnar, dystra regn och mörka gestalter utan reflexer längsmed kurviga landsvägar. Skrika ut allt gammalt för att få plats med något nytt, packa ihop vinterhalvåret likt juldekorationen som prytt lägenheten sen november. Jag vill ha glädje, sång och pardans. Jag vill känna varma vårdagar med vitsippor spridda som ett vitt hav i skogen, fagra och ömtåliga men samtidigt så fridfulla. Jag vill tillbringa min tid i ljusa sommarnätter och iaktta kor som idisslar friskt och färskt, grönt gräs.
    Jag vill uppleva glittrande skogstjärnar i solens sista strålar, känna småfiskarna leka mellan mina fötter där jag står, blickstilla, i det grunda vattnet. Jag vill uppleva kluckande ljud av vågor som slår mot våta stenar och lägga märket till skogens alla fåglar vars sång kommer fästas i mitt närminne och göra mig påmind av nuet.

Jag vill alltid känna såhär. Lika fri som den kvittrande fågeln, lika fridfull som den nyutslagna vitsippan. Känna mig lika tålmodig som sjöns glittrande vatten. Känna mig lika pånyttfödd som den lenaste videungen. Alltid känna mig lika odödlig som nuet själv.

'she's all right when everyone is wrong

well she's alright, lets me waste another song

stumble through the years, I'll make it heaven, I'll make it hell'
(Ben Howard - She treats me well)

Jag ställde tyst frågan 'vad är det för fel på Mig, vad är det som Jag inte har, som fattas?' och mitt undermedvetna skrattade mig rakt i ansiktet, så att saliv stänkte mig över huden. Vadå vad som är fel, snarare vad som är rätt. Vilket skämt, för det måste väl vara ett skämt. Säg att du skämtar, och att du inte på fullaste allvar kan ställa en sådan dum fråga?!

Jag vill gärna tycka bra om mig, och ärligt - ibland gör jag verkligen det. Det kommer dagar då jag överöser mig själv med kärlek. Skrattar, busar, dansar. Gånger då jag så ofta som möjligt försöker få ögonkontakt med mig själv i spegelbilden, så att vi kan le och skratta ikapp.
    Men nu var det ett tag sen, och även om jag någonstans i bakhuvudet vet att jag kommer komma dit igen, så känns det väldigt långt dit. Jag har suttit fastgjuten i detta svarta hål för länge för att tro att det snart kommer vända, för den här gången har det verkligen varit länge, längre än 'normalt', och det har varit mörkare än vad det brukar vara. Därför är det inte jättesvårt att le under lugg åt mitt undermedvetnas hånskratt, och det är lätt att låta henne fortsätta spotta mig i ansiktet, för jag håller helt med henne, innerst inne.

Det är så mycket som hade kunnat vara rätt med mig, jag hade kunnat vara mycket bättre, se bättre ut, inte minst, men även vara mer. Vara en bättre människa, en mer sann person. Men hur ska man veta, om man aldrig vet om sina känslor är ens egna eller om det bara är huvudet som spelar ett av sina många fantastiskt förjävliga spratt? Eller går det ens att skylla ifrån sig så enkelt? Mitt undermedvetna fnyser, jag hör henne i bakhuvudet. "Kom igen, som att allt dåligt går att skylla ifrån sig på en sjukdom? Du får helt enkelt erkänna dig själv besegrad. Du är värd mindre än salivet i min mun, och allt du känner är dina känslor. Du ÄR ångesten som gnager i ditt bröst. Du ÄR paniken i dina ögon. Det är ditt egna fel att du har alla dom ärren på dina armar och ben. Skyll inte ifrån dig, för du är ingenting!"

Suck. Jag vet vad som är fel med mig - allt. Det är ingen idé.
Jag orkar inte ens visa henne fel den här gången.
Varsågod; ta all plats du behöver. Och hon får härja fritt.

Livet känns bara så överväldigande, som att jag bokstavligen håller på o tappa det totalt. Bli galen. Jag går omkring hemma, äter mina mediciner och överraskas om jag klarar av att diska eller gå in i duschen. Jag har så jäkla låg energi, och det känns som att syret håller på att ta slut; det går snart inte att andas och jag behöver kippa efter luft. Jag ställer mig ofta den klassiska frågan 'vad hände med den gamla, glada, sprudlande Jag?' och får varje gång samma bild av det skuggiga, smutsiga, trött blekta, utmärglade ansikte bakom ögonlocket, det med stora, ihåliga, uppgivna ögon till svar. Stirrande, hånande. För jag orkar inte, det finns ingen energi kvar till glädje. Det finns ingenting kvar.
.
Sakta har jag blivit mer och mer isolerad, vågar mig inte ut, har knappt träffat vänner sen innan jul. Vågar inte träffa någon. Orkar inte träffa någon. Jag är samtidigt rädd för hur det ska eskalera, rädd för vad jag tillslut kommer vara kapabel till. Mycket känner jag igen sen flera år tillbaka som jag jobbat mig bort från. Har det inte varit till någon nytta? Är det bara livets bittert ironiska cirkel som gått ett varv nu, och jag som bara åter igen kommit tillbaka till noll?

Minnen som håller på att ta sig tillbaka, mardrömmar jag hade som barn som jag inte kan tyda, psykiska tankar som uttrycker sig i fysiska känslor. Drömmar som får mig lika skräckslagen nu som för femton år sedan. Känslor som inte går att förklara, drömmar som jag inte vet hur jag ska beskriva. Jag förstår inte vad det är eller varför och det gör mig livrädd, rädd för livet, rädd för mitt liv.

Jag kan inte kontrollera vad som händer. Det är som att allt jag byggt upp bara spelar mig ur händerna, rasar och faller ner i ingenting. Är jag på väg att slungas tillbaka ner i det mörker som jag sakta sakta har lyckats ljusa upp med åren? Jag får panik och jag har ingen aning om vad jag ska göra.