Pyspunkterad

Livet känns bara så överväldigande, som att jag bokstavligen håller på o tappa det totalt. Bli galen. Jag går omkring hemma, äter mina mediciner och överraskas om jag klarar av att diska eller gå in i duschen. Jag har så jäkla låg energi, och det känns som att syret håller på att ta slut; det går snart inte att andas och jag behöver kippa efter luft. Jag ställer mig ofta den klassiska frågan 'vad hände med den gamla, glada, sprudlande Jag?' och får varje gång samma bild av det skuggiga, smutsiga, trött blekta, utmärglade ansikte bakom ögonlocket, det med stora, ihåliga, uppgivna ögon till svar. Stirrande, hånande. För jag orkar inte, det finns ingen energi kvar till glädje. Det finns ingenting kvar.
.
Sakta har jag blivit mer och mer isolerad, vågar mig inte ut, har knappt träffat vänner sen innan jul. Vågar inte träffa någon. Orkar inte träffa någon. Jag är samtidigt rädd för hur det ska eskalera, rädd för vad jag tillslut kommer vara kapabel till. Mycket känner jag igen sen flera år tillbaka som jag jobbat mig bort från. Har det inte varit till någon nytta? Är det bara livets bittert ironiska cirkel som gått ett varv nu, och jag som bara åter igen kommit tillbaka till noll?

Minnen som håller på att ta sig tillbaka, mardrömmar jag hade som barn som jag inte kan tyda, psykiska tankar som uttrycker sig i fysiska känslor. Drömmar som får mig lika skräckslagen nu som för femton år sedan. Känslor som inte går att förklara, drömmar som jag inte vet hur jag ska beskriva. Jag förstår inte vad det är eller varför och det gör mig livrädd, rädd för livet, rädd för mitt liv.

Jag kan inte kontrollera vad som händer. Det är som att allt jag byggt upp bara spelar mig ur händerna, rasar och faller ner i ingenting. Är jag på väg att slungas tillbaka ner i det mörker som jag sakta sakta har lyckats ljusa upp med åren? Jag får panik och jag har ingen aning om vad jag ska göra.