Pyspunkterad

Livet, åh livet, idag ser jag dig med kärlek i blicken!

Jag låter min själ sträcka på sig, armarna högt upp i skyn, svajiga likt en videung i en svag vindpust om våren. Upp, upp - låter sig omslutas av solens varma vårstrålar. Jag är här. Jag känner mig verkligen Här. Jag kan, om jag verkligen anstränger mig, se hjärtat slå innanför bröstet. Jag är levande, jag är här. Och idag är jag tacksam över det!

Energin är på topp och jag kan inte få tillräcklig utlopp för den, den skramlar och vill ut. Så jag springer, uppför stigar, nerför branter. Med solen i ögonen har jag verkligen skuggorna bakom mig. Idag känner jag inte ens av dom, dom existerar inte. Det är bara jag, solen och våren. Buskens knoppar, nakna, kalla träd som håller på att vakna från sin dvala och som i stilla bris följer vindens rörelser, som i pardans med varann.
    Jag fortsätter springa, jag kommer på mig själv med att älska att springa! Det är inte ens jobbigt och det känns som att att allt runtomkring inte är i tid och rum längre, det finns där men som att tiden eller nuet överhuvudtaget inte spelar någon roll, och mina ben låter mig springa lätt, som på de moln som inte syns på den så djupblå himlen som vilar över mig. Underbara liv!

Jag vill dansa, jubla. Jag vill skrika Ronja Rövardotters vårskrik. Skrika ut alla  mörka månader som nyss varit. Få ut kalla vintermorgnar, dystra regn och mörka gestalter utan reflexer längsmed kurviga landsvägar. Skrika ut allt gammalt för att få plats med något nytt, packa ihop vinterhalvåret likt juldekorationen som prytt lägenheten sen november. Jag vill ha glädje, sång och pardans. Jag vill känna varma vårdagar med vitsippor spridda som ett vitt hav i skogen, fagra och ömtåliga men samtidigt så fridfulla. Jag vill tillbringa min tid i ljusa sommarnätter och iaktta kor som idisslar friskt och färskt, grönt gräs.
    Jag vill uppleva glittrande skogstjärnar i solens sista strålar, känna småfiskarna leka mellan mina fötter där jag står, blickstilla, i det grunda vattnet. Jag vill uppleva kluckande ljud av vågor som slår mot våta stenar och lägga märket till skogens alla fåglar vars sång kommer fästas i mitt närminne och göra mig påmind av nuet.

Jag vill alltid känna såhär. Lika fri som den kvittrande fågeln, lika fridfull som den nyutslagna vitsippan. Känna mig lika tålmodig som sjöns glittrande vatten. Känna mig lika pånyttfödd som den lenaste videungen. Alltid känna mig lika odödlig som nuet själv.