Pyspunkterad

'she's all right when everyone is wrong

well she's alright, lets me waste another song

stumble through the years, I'll make it heaven, I'll make it hell'
(Ben Howard - She treats me well)

Jag ställde tyst frågan 'vad är det för fel på Mig, vad är det som Jag inte har, som fattas?' och mitt undermedvetna skrattade mig rakt i ansiktet, så att saliv stänkte mig över huden. Vadå vad som är fel, snarare vad som är rätt. Vilket skämt, för det måste väl vara ett skämt. Säg att du skämtar, och att du inte på fullaste allvar kan ställa en sådan dum fråga?!

Jag vill gärna tycka bra om mig, och ärligt - ibland gör jag verkligen det. Det kommer dagar då jag överöser mig själv med kärlek. Skrattar, busar, dansar. Gånger då jag så ofta som möjligt försöker få ögonkontakt med mig själv i spegelbilden, så att vi kan le och skratta ikapp.
    Men nu var det ett tag sen, och även om jag någonstans i bakhuvudet vet att jag kommer komma dit igen, så känns det väldigt långt dit. Jag har suttit fastgjuten i detta svarta hål för länge för att tro att det snart kommer vända, för den här gången har det verkligen varit länge, längre än 'normalt', och det har varit mörkare än vad det brukar vara. Därför är det inte jättesvårt att le under lugg åt mitt undermedvetnas hånskratt, och det är lätt att låta henne fortsätta spotta mig i ansiktet, för jag håller helt med henne, innerst inne.

Det är så mycket som hade kunnat vara rätt med mig, jag hade kunnat vara mycket bättre, se bättre ut, inte minst, men även vara mer. Vara en bättre människa, en mer sann person. Men hur ska man veta, om man aldrig vet om sina känslor är ens egna eller om det bara är huvudet som spelar ett av sina många fantastiskt förjävliga spratt? Eller går det ens att skylla ifrån sig så enkelt? Mitt undermedvetna fnyser, jag hör henne i bakhuvudet. "Kom igen, som att allt dåligt går att skylla ifrån sig på en sjukdom? Du får helt enkelt erkänna dig själv besegrad. Du är värd mindre än salivet i min mun, och allt du känner är dina känslor. Du ÄR ångesten som gnager i ditt bröst. Du ÄR paniken i dina ögon. Det är ditt egna fel att du har alla dom ärren på dina armar och ben. Skyll inte ifrån dig, för du är ingenting!"

Suck. Jag vet vad som är fel med mig - allt. Det är ingen idé.
Jag orkar inte ens visa henne fel den här gången.
Varsågod; ta all plats du behöver. Och hon får härja fritt.