Det känns om att alla känslor inte får plats.

Som att jag ska översvämmas, drunkna, sprängas.

Jag gråter, skrattar, dansar. Euforiskt.

Jag älskar så jävla hårt. 

Och plötsligt är det tomt.

Ångesten knackar mig på axeln, dunkar mig hårt i ryggen.

Får mig att tappa andan för en sekund.

Helvete. Jag stryps, drunknar, sprängs.

Jag hulkar. Slås av panik. Skakar.
Frenetiskt, behöver något.

Jag är så jävla förvirrad.

Och tillbaka igen.
Haha, Eufori <3

Normalt? För mig.

Vad fan? Helvete.

Älskar man en person på samma sätt under en hel livstid, eller ändras kärleken i takt med att man växer upp, ihop och/eller tillsammans? Kan en förälder älska sin tioåriga son på samma sätt som sin tjugoåriga dotter, eller skiljer sig kärleken åt? Vad vet jag om det. Hur skulle jag egentligen kunna veta.
    Kan man älska en annan person på samma sätt som man älskar sitt barn, sitt eget kött och blod, biologiskt eller inte. Kan det komma in någon i sitt liv som man får en sådan kärlek till att man inte kan klara sig utan den? Är det ens möjligt att jämföra eller försöka likställa kärlek? Är kärleken ens densamma mellan förälderns flera barn, eller är varje kärlek till barnet i fråga unikt, så som personligheten och individen själv?

Den person som jag hyser mest kärlek till är absolut och helt klart min pappa. Pappa som har fått till uppgift att älska mig och mina andra biologiska syskon dubbelt upp och villkorslöst. Han har fått vara både en mor och en far de senaste tio åren. En svår uppgift för vem som helst. En uppgift många kanske inte skulle klara av. Jag är stolt över min pappa. Jag älskar min pappa och jag skulle kunna gå genom eld och lågor för honom. Jag skulle kunna offra mitt liv för honom. Och det kommer jag nog alltid göra, oavsett vad. "Nog" för att jag inte kan se in i framtiden, men som det känns nu så menar jag varje ord som skriver ner. Skulle det hända honom något hade jag nog stängt av, slutat fungera. Slutat bry mig och kanske till och med dö själv. Inifrån och ut. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.

Att sluta älska en person förstår jag, att älska en person mer och mer förstår jag, och kanske har jag svaret på många av mina frågor som jag ställer. Eller kanske är det bara tiden som kan utvisa det.

Från och med idag lovar jag att betrakta mig som en vän.

En vän ljuger man inte för, en vän ställer man upp för.

En väl är man ärlig emot och en vän älskar man.

Jag är ingen dålig vän. Jag är en bra vän.

Jag ska bli min bästa vän.

”Don’t wanna let you down, but I am hell bound
Though this is all for you, don’t wanna hide the truth
No matter what we breed, we still are made of greed
This is my kingdom come, this is my kingdom come

When you feel my heat, look into my eyes
It’s where my demons hide, it’s where my demons hide
Don’t get too close, It’s dark inside
It’s where my demons hide, it’s where my demons hide

They say it’s what you make, I say it’s up to fate
It’s woven in soul, I need to let you go
Your eyes they shine so bright, I want to save that light
I can’t escape this now, unless you show me how.”
(Imagine Dragons - Demons)

Jag beskrev tidigare i ett, kanske bortglömt, inlägg min känsla och där jag förklarade att jag vill lista ut själv vad som är fel. Jag vill komma tillbaka till det ämnet. Nej,tyvärr. Jag tänker inte reflektera öppet om det - än, gör det gärna ni men bespara mig era funderingar. Jag vet att jag är inne å rätt spår och behöver inte andras synpunkter. Detta vill jag förklara om en av mina försvarsmekanismer - jag väljer att ta hand om det själv istället för att ta hjälp av andra då risken då finns att jag överväldigas av det och psykiskt drunknar. Det är svårt, och jag behöver ta ett simtag åt gången.
Hur som helst så har det varit en period nu där jag istället mått väldigt bra, där jag, med handen på hjärtat, har kunnat säga att jag faktiskt mått Bra, något som faktiskt är relativt nytt för mig. Jag har hållt ordning i mitt hem, jag har tränat som jag ska, jag har tagit studierna på fullasta allvar och lämnat in inlämningarna i tid samt med bra resultat. Jag har inte ramlat ner i ett stort svart hål bara för att jag inte lyckades fullfölja eller avsluta något under dagen, något som är väldigt lätt att göra när jag mår dåligt.
När jag däremot ramlar tillbaka i gamla hjulspår är jag aldrig säker på om det verkligen Är på väg neråt eller om det bara är en svacka som vem som helst (för trots allt så har jag normala problem också). Idag är en sådan dag. Och det skrämmer mig, men jag försöker ändå hålla huvudet kallt, jag vill inte ta ut något i förväg. Istället började jag försöka finna positiva egenskaper hos mig själv för att försöka väga upp det negativa som sker i min kropp just nu.

Jag tror, och hoppas, nämligen på att jag aldrig ska behöva må så dåligt att jag vill avsluta livet igen. Jag har på ett helt annat plan funnit mig själv (- kanske genom detta?) och har ett annat synsätt idag jämfört med förr. Jag har bestämt mig för att jag aldrig ska låta detta syndrom styra mitt liv. Jag vägrar att låta en sjukdom styra hela mitt liv, där jag i slutändan alltid skyller på detta som jag inte kan styra över. För allting går om man vill. Det kanske är dubbelt så tungt för mig än för någon annan, och det tar kanske tredubbelt så mycket tid än som för någon annan. Men är det inte så sjukt mycket mer värt det då?

Jag tänker kämpa för att komma dit jag vill, och jag tänker överträffa mig själv.

En god gärning, eller egocentriskt tänkande? För dig själv eller andra?
Att agera genom medmänsklighet eller av överlevnad?

Låt mig beskriva ett scenario;
Det är mörkt ute, regnet piskar mot rutan och vindrutetorkarna går i ett. Det har varit en lång och påfrestande dag och klockan passerar snart midnatt. Dagen har kantats med förvirring, lättnad och sorg. Din systerdotter har gått bort, överdos av morfin, hade läkarna sagt, alldeles för sent för att rädda henne. Så, nu är du alltså påväg hem denna regniga tisdagsnatt och det enda som lockar dig är en varm dusch, en kopp rykande hett te och en film i sängen.
    Men så plötsligt ser du något framför dig på vägen, en saab som står dåligt placerat på kanten. En annan bil står framför och det verkar som att föraren i saaben har fått hjälp. Ändå  trycker du på bromspedalen och stannar till, kliver ut i regnet och drar snabbt med dig jackan som legat på passagerarsätet och tar hjälp av den för att skydda dig mot regnet. Du springer snabbt fram, en lastbil dånar förbi dig och jackan slutar att fylla sin funktion, du blir dyblöt av stänket från lastbilens däck. Framme vid förarna till bilarna förstår du att kvinnan som stannat för att försöka hjälpa till inte har möjlighet, med en sjuk hundvalp i baksätet påväg till veterinärpraktiken en mil  bort. Vilken tur att du stannade ändå! Kvinnan med valpen åker vidare och kvar är du tillsammans med en man i 60års åldern. Punktering på vänster bak, däcket är helt söndersargat, och gubben har inget extrahjul. Men det har du. Du bidrar med ditt extradäck, hjälper mannen att byta och får honom att kunna åka vidare. Du åker efter och hem för att avsluta kvällen.

Har du gjort en god gärning genom att hjälpa både kvinnan och mannen? Du skulle ha kunnat strunta i det och åkt hem, inte tänkt så mycket på det. Fortsatt med allt vad tekoppar och sorger heter. Men det hade troligtvis gnagt i dig länge att "tänk om jag hade stannat till.." och du hade istället fått dåligt samvete. Så var det rakt igenom en god gärning jämtemot människorna där på vägrenen, eller ville du inte ha på ditt samvete att du lämnat dem där ensamma i mörkret? Var det av egoism som du stannade där trots allt?

Handlar man genom solidaritet och medmänsklighet eller för sin egen vinnings skull? Tänker vi främst humanistiskt eller biologisk? Är vi inte en del av djurriken ändå?
Där den starkaste individen överlever.