Jag ser dina läppar röra sig, men jag kan inte höra orden som du med stor sannolikhet uttalar med det lugn och tydlighet hela du utstrålar. Mina tankar är för högljudda, men jag kan egentligen inte ens förstå vad dem härjar om heller. Kan inte förstå språket jag hör, kan inte ens känna att det är mina egna tankar som jag själv producerar. "Är det såhär det är att vara schizofren" hör jag mina egna tankar tänka kring allt tumult i bakgrunden.
    Jag kollar på dig, du fortsätter prata men jag hör inte och jag tror att du lagt märket till det genom min frånvarande, men frågande blick. Dina läppar stannar av, du är nog tyst nu. Du ser på mig, försöker få ögonkontakt men min blick börjar flacka. Du sträcker fram din hand, försöker röra min axel men jag rycker undan. Är rädd för den stöt som skulle förlama mig för all framtid om vår hud skulle mötas i det här ögonblicket.

Min blick fortsätter flacka och jag känner hur mina muskler om vartannat börjar spänner sig och slappnar av vilket i sin tur övergår till en oupphörlig spänning som får mig att börja skaka. Nej, nej, nej, nej. Jag tar ett djupt andetag, och ett till. Ytterligare ett innan jag förstår vad som håller på att hända. Syret tar sig inte hela vägen ner till lungorna utan får bara min hals torr som sandpapper. Tårarna börjar nu välla fram och musklerna slutar inte skaka. Tillslut skakar hela jag och med skräck i blicken försöker jag fokusera på din blick, som förstår precis vad som håller på att hända. Det blir tungt att ta dom djupa andetagen och jag försöker mig på en annan taktik istället; korta, snabba. Vad som helst, bara jag får luft! Du tar tag i mina axlar, stöten uteblir och jag får plötsligt tillbaka både förmågan att tala och hörseln. Jag suckar 'Jag får ingen luft, jag kommer dö!' men du skakar på huvudet och bestämt nekar till det. Du försöker lugnt att förklara att det kommer försvinna och vill att jag ska andas ihop med dig. In genom näsan, ut genom munnen. En gång, två gånger. En tredje gång. Nej, det går inte. Jag kommer dö, jag kommer dö. Jag kommer inte dö, jag kommer dö.
    Du lämnar mig för att snabbt hämta ett glas vatten, jag hör hur vattnet från kranen dånar mot diskhons rostfria stål, skåpluckan som gnisslar när du öppnar det och det hasande ljud från glasets undersida mot hyllplanet när du drar ut det. Jag hör hur det porlande vattnet fyller glaset och sekunderna senare även dina fotsteg när du närmar dig mig igen. Allt samtidigt som jag repeterar "Jag kommer inte dö, jag kommer dö, jag vill inte dö, jag tänker inte dö, jag kommer dö". När du kommer fram sätter du dig hos mig, räcker mig glaset och inbjuder mig att försöka dricka. En liten klunk, svalkande, men inte återfuktande. En till, varför försvinner inte strävheten i min strupe? Prata. Jag ber dig prata, prata om vad som helst. Och du börjar orda all möjlig rappakalja. Jag lyssnar. Slutar fokusera på min andning och istället på din röst, verben, substantiven, pauserna och skämtsamheten i din röst när du drar säger något fånigt som jag i sin tur ler lite åt. Det fungerar. Andningen blir normal och mina muskler börjar sakta slappna av igen.

Du tittar på garderoben borta i hörnet pekar ditåt. "Därinne, där finns ångesten, inte här. Jag finns här och det kommer jag alltid att göra. Vi får inte låta den påverka oss något mer. Ångesten är vår fiende, så kom - låt oss besegra den jäveln!"

Dag 3 av 4. Be right back, livet ropar - jag måste ta detta.

Det är tungt att röra sig och ännu tyngre att ta sig för vardagssysslorna. Borta tänderna, gå ut med hunden, rensa kattbajs. Dagen har spenderats bland ett virrvarr av regniga känslostormar kring inte så höga snötäckta fjälltoppar och djupa, branta fjordar. Det är värre än vanligt, och yrseln som bosatt sig på mitt balanssinne får hela rummet att skrynkla ihop sig till en enda stor nedkladdad pappersboll som någon slentrianmässigt kastat i ett hörn av en lång skolkorridor. Det liksom pulserar i hela min kropp och jag kan höra slagen slå högt i öronen. Som järnrör mot en rostig och läckande stupränna. Jag kan känna det i bröstet och tyda des dåliga om att den idag minsann inte är på min sida, genom att den för varje slag samverkar med yrseln som härjar på mitt balanssinne. Men jag vet samtidigt att det endast beror på att den drog som min kropp suktar efter är på väg att släppa sig fri och försvinna ut i ingenting.

Till skillnad från mina bekanta perioder av huller-om-buller känslor som velar mellan eufori och intensiva panik har dagen endast bestått av likgiltighet och hysterigråt som legat på gränsen till panikångestens kvävande dimma. Dimman som jag med all min viljestyrka styrt ifrån och trampat förbi på ettans växel gång på gång. Tårarna som utan min vetskap legat innanför mina ögonlock som plötsligt strömmat nerför mina kinder i den heta dusch på grund av en plötslig känsla av sorg och som fått mina ben att vika sig som i sin tur fått mina knän att falla ner på blött, skum-golv har varit lika förutsagda som det skalv som gått igenom min kropp som krampaktigt försökt hålla sig kvar till verkligheten med den lugna tålmodiga hund som samtidigt vilat med all sin tillgivenhet och tillit i mina armar.

Det är något som ligger och gror och möblerar om i magen på mig. Det skaver och krafsar. Något som får mig att vilja hulka, kräkas, krypa ihop till fosterställning. Den som tar beslag på min normala andning vilket medför att det blir svårt att få in luft till lungorna, och jag blir vimmelkantig av den syrebrist som min hjärna behöver stå pall för. In genom näsan, ut genom munnen, försöker styra tankarna med hjälp av det enkla mantrat. Andas in genom näsan, ut genom munnen. Är jag utom hjälp igen? Ångesten är tillbaka och den får mina fingrar att skaka medan jag frenetiskt försöker skriva ner känslorna - skvallrar för omvärlden om vilket övergrepp den utsätter mig för. 

Jag som varje gång önskar att den aldrig ska komma tillbaka när den väl flytt fältet. Den är egentligen inte välkommen till mig, men som trots det alltid kommer med resväskan packad och flyttar in ett par dagar senare. Som sätter sig på en stol och stirrar på mig om nätten, ler ett sarkastiskt brett leende när ja vaknar. Som och kommer fram och slukar mig med hull och hår. "Godmorgon, har jag varit saknad?" Ingen frukost på sängen idag. Ingen frukost alls faktiskt.