Pyspunkterad

Dag 3 av 4. Be right back, livet ropar - jag måste ta detta.

Det är tungt att röra sig och ännu tyngre att ta sig för vardagssysslorna. Borta tänderna, gå ut med hunden, rensa kattbajs. Dagen har spenderats bland ett virrvarr av regniga känslostormar kring inte så höga snötäckta fjälltoppar och djupa, branta fjordar. Det är värre än vanligt, och yrseln som bosatt sig på mitt balanssinne får hela rummet att skrynkla ihop sig till en enda stor nedkladdad pappersboll som någon slentrianmässigt kastat i ett hörn av en lång skolkorridor. Det liksom pulserar i hela min kropp och jag kan höra slagen slå högt i öronen. Som järnrör mot en rostig och läckande stupränna. Jag kan känna det i bröstet och tyda des dåliga om att den idag minsann inte är på min sida, genom att den för varje slag samverkar med yrseln som härjar på mitt balanssinne. Men jag vet samtidigt att det endast beror på att den drog som min kropp suktar efter är på väg att släppa sig fri och försvinna ut i ingenting.

Till skillnad från mina bekanta perioder av huller-om-buller känslor som velar mellan eufori och intensiva panik har dagen endast bestått av likgiltighet och hysterigråt som legat på gränsen till panikångestens kvävande dimma. Dimman som jag med all min viljestyrka styrt ifrån och trampat förbi på ettans växel gång på gång. Tårarna som utan min vetskap legat innanför mina ögonlock som plötsligt strömmat nerför mina kinder i den heta dusch på grund av en plötslig känsla av sorg och som fått mina ben att vika sig som i sin tur fått mina knän att falla ner på blött, skum-golv har varit lika förutsagda som det skalv som gått igenom min kropp som krampaktigt försökt hålla sig kvar till verkligheten med den lugna tålmodiga hund som samtidigt vilat med all sin tillgivenhet och tillit i mina armar.