"Genom att sikta mot det omöjliga
kan du nå det högsta möjliga"
- August Strindberg
När beskedet nådde mitt medvetande var det första som slog mig tanken att jag skulle vänta med att meddela mitt svar. Min andra tanke var att jag aldrig kommer klara av det oavsett. Det är en stor grej. Det är "något helt annat, och väldigt annorlunda", "det går inte att jämföra med något annat" var det någon som kontrade mina glädjande tillrop när jag meddelade att jag blivit antagen till ämneslärarprogrammet vid Örebro universitet till hösten. Stora, laddade ord som på något sätt sänkte min blick på mig själv ytterligare, men som å andra sidan senare skulle komma att ge mig lite mod och "fighting-spirit". Det tog dock inte lång tid innan jag skickade iväg mitt jakande svar på antagning.se, och att jag kunde se mig själv som kommande student igen, efter nästan två år utanför skolbänken.
Jag tvivlar fortfarande på mig själv, och börjar jag vända och smaka ordentligt på tanken om universitetsstudier får jag magen att snörpas ihop och pirra. Jag ser fram emot en förändring i mitt liv men är samtidigt rädd. Rädd för att inte klara av att studera på en högre nivå än vad jag gjort tidigare, rädd för att det är för stort, och att jag inte är redo i och med min ångest och begränsade ork och rädd för konsekvenserna som kommer följa om någon av de nämnda rädslorna faktiskt besannas. Inte minst konsekvenserna i och med att jag idag är sjukskriven och lever på sjukpenning - kommer jag vara berättigad samma sjukpenning som tidigare, eller kommer jag gå ner så pass mycket att jag inte kommer gå runt ekonomiskt?
Den senaste tiden (läs två dagarna, haha) har jag dock försökt att slå undan de negativa tankarna och försökt affirmera positiva faktorer, som att jag kommer att klara av det, att det inte är svårt och att allting i sinom tid kommer att lösa sig oavsett. Jag har istället flyttat fokus från att slå ner på mig själv till att tänka på mer praktiska saker, som pendlarkort, hundvakt och/eller en eventuell flytt tillbaka till Örebro och hur jag ska få livet att rulla på så problemfritt som är möjligt.
Så just nu ligger all mitt fokus på att komma tillbaka i någon form av rutin, komma upp i tid om dagarna, göra någonting - vad som helst som inte innefattar att sitta under täcket i soffan och pyssla med datorn, och att somna i någorlunda tid. Det är trots allt ett stort problem idag, vilket inte kommer bli lättare i höst. Så planen är att komma upp med någon form av Skalmans mat- och sovklocka, och få snurr på livet.
Jag har hört att det ska vara attraktivt med spontana människor,
så låt oss komma fram till en viktig sak i detta:
jag inte är attraktiv.
