Så satt jag tillslut där i en sådan där fyrkantig lite hård fåtölj med rundade kanter vid armstödet snett mitt emot personen som snart kommer få veta allt om mitt liv, från allra ljusaste stunderna till mörkaste vrår av mitt förflutna. Jag hoppas att hon kommer förstå den kärleksfulla känsla som infinner sig i mitt bröst som får mitt hjärta att kännas expanderande, likväl förstå och ge mig strategier och verktyg att tackla allt det jag idag inte klarar på egen hand. Hjälpa mig att reda ut allt det invecklade och svåra som jag upplever att mitt liv är kantat med idag - helt enkelt leda mig tillbaka till den stig som jag egentligen är menad att promenera på.
    Jag hoppas, tror och vill att det ska bli en samtalskontakt som lyssnar fullt ut, utan att ge dömande blickar eller komma med tanklösa svar. Som att min heltidssjukskrivning borde ses och kännas som semester eller att självmordstankar kan vara en tröstande tanke, och därför ses som något positivt om det inte finns en plan bakom det. Någon som kommer få mig att känna trygghet trots en full blottning av min tankesfär.

Första uppgiften blir att komma fram till ett konkret första mål med mötena, vilket självklart får mina tankar att slå knut på varandra. Den överanalyserande delen av min personlighet kickar in och jag vänder och vrider på hur jag ska tänka när jag ska "välja", istället för att faktiskt komma på något att jobba fram emot. Ska jag välja något som jag tycker är viktigast? Vad är viktigast? Kan jag ta vad som helst, då allt kommer betas av allteftersom oavsett? Hur vet jag att allt har betats av? Har jag en beskärd tid på mig att komma underfund med mitt liv?
    Många gånger älskar jag min analyserande förmåga, det innebär att jag är tänkande, vilket jag ser som en god strategi för ren överlevnad. En icke tänkande människa kan inte förutse faror innan man står mitt i stundens hetta. Men alla mynt har två sidor, och det gäller att lära sig att snurra på det så att det inte faller åt ena eller andra hållet. Det handlar om balans, teknik och viljestyrka. Att hela tiden ha koll på när man ska snärta på lite extra och när man ska låta myntet spinna av egen kraft. Jag behöver kanske lära mig om alla delar, för just nu ligger myntet ofta med antingen krona eller klave neråt.

'Sagor för barnen som är som du.

Om en tunnel vid ljusets slut

Jag är din vän och vi lär oss av varann.'
(Kent - Pärlor)

Imorgon kommer det att hända. Det är bestämt och det finns inte längre möjlighet att backa ur och dra ut på det längre. Det finns inget utrymme till att tveka och avboka den här gången, inte ytterligare en gång till. Det kommer att hända den här gången.
    Den person som står mig närmast den pulserande muskeln i min bröstkorg kommer närvara, och som den fasta och stadiga stöttepelare han är kommer han med all sannolikhet dra in mig i samtalsrummet om det skulle krävas, om jag nu mot förmodan skulle ändra mig och försöka fly fältet.
    Han åker i ärlighetens namn över 20 mil tur och retur för att följa med sin 23åriga dotter till hennes första möte med sin kurator, ett möte som säkert kommer flyta på hur bra som helst, men som hon har varit så livrädd för sedan den första kallelsen kom - för över ett halvår sen.

Jag har alltid haft förmågan, eller åtminstone tron på, att jag alltid vill och kan lista ut vad som inte stämmer och vad som känns fel och i sin tur lista ut vad jag kan göra åt det, och hur. Det kan ta tid ibland men jag brukar för det mesta alltid, på ett eller annat sätt, kunna hitta mönster, känna igen känslor som bubblar upp då och nu, och hitta lösningar på problemet. Redan som barn vägrade jag att besöka barn- och ungdomspsykiatrin då jag förmodligen hade en stark tro och vilja att lösa situationen på egen hand.
    Men jag har kommit till en punkt i livet där jag har behov av att släppa på garden, svälja min stolthet och faktiskt öppet och ärligt erkänna, inte minst för mig själv, att jag är förvirrad och inte förstår längre. Att livet helt enkelt har blivit lite väl komplicerat den här gången.

'Ge oss en chans, vi är äldre nu.

Vi ser ljuset vid tunnelns slut

Ge oss en chans, vi kan lära av varann.'
(Kent - Pärlor)