Pyspunkterad

'Sagor för barnen som är som du.

Om en tunnel vid ljusets slut

Jag är din vän och vi lär oss av varann.'
(Kent - Pärlor)

Imorgon kommer det att hända. Det är bestämt och det finns inte längre möjlighet att backa ur och dra ut på det längre. Det finns inget utrymme till att tveka och avboka den här gången, inte ytterligare en gång till. Det kommer att hända den här gången.
    Den person som står mig närmast den pulserande muskeln i min bröstkorg kommer närvara, och som den fasta och stadiga stöttepelare han är kommer han med all sannolikhet dra in mig i samtalsrummet om det skulle krävas, om jag nu mot förmodan skulle ändra mig och försöka fly fältet.
    Han åker i ärlighetens namn över 20 mil tur och retur för att följa med sin 23åriga dotter till hennes första möte med sin kurator, ett möte som säkert kommer flyta på hur bra som helst, men som hon har varit så livrädd för sedan den första kallelsen kom - för över ett halvår sen.

Jag har alltid haft förmågan, eller åtminstone tron på, att jag alltid vill och kan lista ut vad som inte stämmer och vad som känns fel och i sin tur lista ut vad jag kan göra åt det, och hur. Det kan ta tid ibland men jag brukar för det mesta alltid, på ett eller annat sätt, kunna hitta mönster, känna igen känslor som bubblar upp då och nu, och hitta lösningar på problemet. Redan som barn vägrade jag att besöka barn- och ungdomspsykiatrin då jag förmodligen hade en stark tro och vilja att lösa situationen på egen hand.
    Men jag har kommit till en punkt i livet där jag har behov av att släppa på garden, svälja min stolthet och faktiskt öppet och ärligt erkänna, inte minst för mig själv, att jag är förvirrad och inte förstår längre. Att livet helt enkelt har blivit lite väl komplicerat den här gången.

'Ge oss en chans, vi är äldre nu.

Vi ser ljuset vid tunnelns slut

Ge oss en chans, vi kan lära av varann.'
(Kent - Pärlor)