Jag hade bestämt mig för att inte skriva något om min barndom, eller om min viktresa i den här bloggen, men jag behöver få ur mig mina tankar och känslor, och det är ju faktiskt precis vad den här bloggen är till för. Håll er till godo, och jag vill självklart inte trampa någon på tårna, och mina föräldrar var och är det finaste i mitt liv.
Jag var ungefär tio år första gången jag blev ombedd att "dra ner på maten" första gången. Det var absolut inte att banta, utan att helt enkelt inte ta den där andra portionen mat, oavsett om det var för att släcka den hunger som fortfarande pockade på uppmärksamhet, eller om det var för att maten som hade lagats var så god. Så medan jag "tänkte på hur mycket jag fick i mig" var jag som vilken glad unge som helst - fortfarande.
Men jag var inte bara glad, utan ren, tänkte och kände gott om det mesta - jag hade ju inte varit med eller lärt mig om annat. Och jag hade en stark känsla för vad som var (eller kändes vara) rätt respektive fel. Så när jag en dag kom hem från skolan och berättade för mamma att en tjej i skolan hade nämnt att hon vägde si och så och var si och så lång fick jag till svar "Så lång och väga så lite, det kan inte stämma!" Jag förstod inte vad som var så konstigt, och jag kunde inte hålla med - för mig kändes det som en rimlig ekvation. Förövrigt vill jag verkligen poängtera att min mamma var den mest kärleksfulla personen jag träffat, och hon såg alltid gott i allt och alla, men jag undrar - vart kom den kommentaren ifrån? Hade det att göra med att jag inte var bra nog? Att det var någon form av förnekelse i att jag inte var lika smal som resten av mina jämnåriga?
Jag gick ner 10 kilo det året. Tio kilo som jag säkert inte behövde. Oavsett vad så var jag fortfarande samma, lika glada skitunge som året innan.
Sen dog mamma och livet tog en ny vändning. Lika så viktkurvan. Mitt tröstätande ökade rejält, och vikten sköt i höjden, med stor sannolikhet eftersom att det fanns en lättare åtkomst till godis, bufféer, diverse hämtmat och fikabröd mitt inne i Örebro City, till skillnad från ett par mil ut på landet där även skolan låg några kilometer bort. Jag har alltid varit oerhört glad i mat. Alltid, och är det nog än idag. I högstadiet kunde jag äta så mycket att jag fick ont i magen. Varför? Det var även i högstadiet som jag kom in i min första depression, efter min förlust av föräldern.
Det var nog någonstans i högstadiet som första förfrågningen kom av min pappa. Jag kanske skulle följa med honom och spinna? Eller börja på någon sport? I lågstadiet spelade jag mycket innebandy med killarna i klassen, kanske skulle det vara något? Jag testade, men det var ingenting för mig - jag kom inte in i gruppen (i ärlighetens namn gjorde jag nog ingenting för att verkligen komma in i gruppen heller), så jag slutade. Jag började dock rida och gjorde det upp till gymnasiet, både privat och på ridskola. I gymnasiet slutade jag dock då jag ansåg mig själv väga för mycket.
Så det fortsatte upp i gymnasiet, när jag var sjutton flyttade jag till en egen lägenhet och jag var alltid noga med att så ofta som möjligt äta lagad mat, men såklart åt jag ute också, säkert mer ofta än vad jag borde gjort. Och det blev nog mer halvfabrikat än något annat. Pasta, korv, köttbullar. Egentligen bara skräp för kroppen.
Ett par månader innan studenten kom jag dock fram till ett beslut. Ett EGET beslut den här gången, för att förändra min kropp. Jag ville göra en "Gastric bypass", vilket är en magsäcksoperation. Jag tycker det var ganska pinsamt till en början, och min förälder var ganska negativ till idén. Borde jag inte försöka träna på gym först ett tag? Är verkligen en operation lösningen? Jag var fast beslutad. Jag ville ansöka om en operation genom landstinget vilket jag också gjorde. Och genom en egenremiss till Sophiahemmet i Stockholm fick jag, efter att ha blivit godkänd med ett BMI på 42, en operationstid bara någon vecka efter studenten. Min far hade då hunnit ändrat sina åsikter efter ett informationsmöte med läkaren och jag hade hans fulla stöd från dag ett. På operationsdagen vägde jag 130 kilo.
Jag opererades och gick nästan ner till normalvikt. Idag ångrar jag min operation, den har medfört mycket komplikationer - bland annat en knyck på tarmen vilken kunde ha lett till tarmvred bara ett par veckor efter ingreppet, jag fick gallsten och fick efter nio månader av krampanfall operera bort min gallblåsa. Jag har fått någon form av IBS vilket innebär att jag ofta behöver veta vart närmsta toalett finns, vilket i sin tur innebär att jag till exempel inte kan dra ut i skogen med kompisar och hund och grilla korv - korv som jag förövrigt inte kan äta längre. Jag tycker att det är jobbigt att åka till nya städer då jag inte har koll på toaletter.
Viss mat gör att jag "dumpar" vilket kan te sig på olika sätt; man kan bli yr och svettig, kräkas eller behöva i panik springa på toaletten, svimma eller helt enkelt somna - det är som att kroppen inte har tillräckligt med energi för att både smälta maten och samtidigt hålla en vaken så man bokstavligen däckar och kan vara borta i flera timmar.
Hur som helst, under min viktresa gick jag tyvärr in i nästa depression - den jag fortfarande befinner mig i - och senaste året har jag gått upp närmare 15 kilo. Jag vet inte om det har att göra med mina mediciner, en del säger att viktuppgång inte är en bieffekt medan andra vittnar om att de har gått upp av kombinationen medicin som jag äter. Det har egentligen ingen betydelse, viktuppgången är ett faktum och jag känner att jag inte längre orkar lägga någon stor vikt i det. Jag orkar inte längre alltid fokusera på min vikt.
Idag var jag uppe till affären och (komiskt nog) skulle köpa lördagsgodis. På vägen träffar jag en kille som börjar småflörta med mig. Något av det sista han frågar är om jag tränar. Vad är det ens för fråga? Han har såklart ingen aning om min historia, och kommer med ännu större sannolikhet inte läsa den här texten. Jag vidarebefordrade kommentaren till en vän och la till "Visst att jag är tjock men alltså.. Haha" som svarade med "Haha, du bara vänder allt till något negativt". Och ja, det gör jag väl - vänder det till något negativt, iallafall människors inte helt genomtänkta kommentarer.
Dit jag vill komma är, att under nästan hela mitt liv har jag hört att jag är tjock, att jag borde banta, träna, tänka på kosten. Blivit kallad "Hagrid" (karaktären från Harry Potter), tjockis och fått sneda blickar riktade mot mig och min kropp. "Det är synd att den snygga tjejen alltid ska ha den där 'fula kompisen'" satt hårt den gången jag hörde det. Tillslut gjorde jag något åt det, men det vändes på något sätt istället emot mig. Idag har jag ingen motivation till att göra något överhuvudtaget. Jag är glad om jag kommer ut på en långpromenad med hunden eller orkar att masa mig in i duschen vissa dagar. Idag känns livet som ett helvete och jag har legat heltidssjukskriven det senaste året i depression, ångest och tappad ork och hopplöshetskänslor.
Jag vill kunna tänka på mig själv som vem jag är, och inte hur jag ser ut. Jag orkar inte att hela tiden tänka på att jag är tjock, hur jag ses av andra människor, att jag inte passar in i normen eller i det ideal som råder - vilket det nu är. För jag tror inte att det någonsin kommer bli en bestående förändring förrän det kommer från mig själv, helhjärtat. Det behöver komma inifrån och ut och inte tvärt om.
Jag är förresten inte sugen på den där jävla läsken som står i kylskåpet, eller min oöppnade påse lättsaltade chips. Och om jag nu kommer på bättre tankar och plockar lite i godiset jag köpt får jag väl stoppa fingrarna i halsen efteråt för att matcha samhällets syn på hur jag borde vara. För det är visst också ett sätt, som jag än så länge inte testat..
