Jag vet att jag är en besvikelse. Alltid ett misslyckande.

Förlåt för att jag alltid gör allt mycket värre.

Förlåt för att jag aldrig blir bättre.

Förlåt för att jag inte bara dog när jag föddes.

___

"Det finns de som åkt till månen, miljarder år av sten

Och jag har hört hur det berättas, om en säkerhet trots allt"

(Lars Winnerbäck - Berätta hur du gör)

Allt för ofta slås jag av tanken om att jag skulle vara den enda människan kvar, levande, på jorden. Att jag egentligen inte bara är, av egna misslyckanden, isolerad, utan att jag helt enkelt är bortglömd kvar i en värld av ruiner. Jag tänker mig själv som helt ensam kvar bland skärvor av en före detta blomstrande värld, som nu lyses upp av blixtar från en mörkgrå himmel istället för en värmande sol.
    Jag inbillar mig att ingen kommer hitta mig. Att ingen ens kommer märka att jag fattas när resten av befolkningen funnit en ny, trygg plats att stadga sig på. En ny, blomstrande planet, långt bort från den sargade som jag fortfarande famlar omkring på. Jag räds av tanken att min existens glöms bort, suddas ut från allas minnen och att det blir som att jag aldrig funnits. Som att jag inte längre finns.

@!#!%&%. Tystnaden gör sig påmind. Den dånar i mina öron, samtidigt som inte ett ljud hörs. Inte ett vindsus, inte ett enda muller från den åska som egentligen är menad att dåna ihärdigt. En fallande knappnål skulle inte höras av den bedövande tystnaden. Och samtidigt skriker den gällt i mitt huvud. Breder ut sig som en okontrollerbar skogsbrand, härjar fritt. Bränner mig. Tystnaden som inte låter mig vara ifred ens en halv millisekund. Den brakar, klingar, dånar, klonkar, skriker, tjuter, bråkar, tjatar, pockar, lockar, skrockar. Högt och ljudlöst. Överöser mig. Knäpptyst.

En blick mot skyn. "Vart är ni?" Regndroppar på kinden. "Hallå?" Härjade, trassliga hårslingor. En puls som ökar. Panik som ökar. En ihålig känsla i bröstet. Gråt i halsen. Ensamhetsjävel. Snärjd. Ett halvt ljusår bort. Eller mer? Fången i mig själv, med mig själv. Fasttjudrad till ruiner. Paralyserad. Rädsla som glänser i svetten på min överläpp. Och en tid som stannat. "Lämna mig inte."

Jag fick tillfälle att kolla igenom mina mappar med dokument på datorn idag när jag letade efter en påbörjad text jag började skriva för ett tag sen. Jag hittade inte vad jag sökte, men jag hittade något annat. Något som fick mig att tänka till. Det var ett brev till mina före detta arbetskamrater i Arboga, och som jag skrev ett par månader in i min sjukskrivning. Mer exakt den 10 juni -15. Jag hade tänkt skriva ut det och lägga in det på jobbet som en förklaring till varför jag försvann. En förklaring till mitt beteende. En ursäkt. Jag hade namngett dokumentet som "Jag är Elin" och det stod såhär:

"Jag är Elin. Jag älskar mitt jobb. Jag skrattar gärna på rasterna, skämtar och skojar ofta. Jag tar gärna emot samtal från anhöriga, förmedlar information och försöker vara så hjälpsam jag kan, om jag kan. Mitt jobb innebär service, medkänsla, omtanke och förståelse. Mitt jobb är det bästa för jag får finnas hos människor som behöver mig, min närvaro och mitt stöd i vardagen.

Jag är kronisk sjuk. Vissa dagar klarar jag inte att ta mig ur sängen, och har därmed varit väldigt sporadiskt på jobbet, kanske egentligen ända sen jag började på hemtjänsten sommaren 2014. Jag kommer med stor sannolikhet behöva äta mediciner för resten av mitt liv för att fungera normalt. Optimalt. Vilket i dagsläget innebär att laga mat, duscha och att gå ut med min hund. Vilket innebär att jag inte ska behöva ligga dagar i sträck på soffan och gråta hejdlöst utan anledning.

    Min sjukdom syns inte, min sjukdom går inte att bota som ett brutet ben eller en lunginflammation. Vissa perioder är jag "frisk" i min sjukdom. Ibland behöver jag inte sova mer än ett par timmar per natt under flera veckor utan att det påverkar mig överhuvudtaget. Andra dagar klarar jag inte att ta mig ur sängen, gå utanför dörren eller svara i telefon. När jag mår som bäst kan jag göra allt och lite till, som att jag tar igen allt jag missat när jag legat på soffan apatisk. Jag går som på moln och är odödlig. Tyvärr går dessa perioder över, för fort enligt mig som föredrar dessa hypomaniska skov. Detta resulterar i att jag istället faller ner i en djup depression där självmordstankar och självskadan för mig är ett vanligt inslag. Jag pendlar med andra ord mellan hypomani och depression. Mellan att gå på rosa moln och att befinna mig i totalt mörker.

Många av er som läser detta vet vem jag är. Ni vet hur jag har varit, och jag är väldigt ledsen för det. Jag förstår om ni har varit frustrerade. Arga. Besvikna. Men jag är inte lat och jag är inte omotiverad. Jag är sjuk. Jag är diagnostiserad som bipolär typ 2."

Det är nästan exakt två år sedan jag skrev detta och idag är ju tanken att jag ska vara tillbaka ute i arbetslivet. Jag har ett nytt jobb som innefattar exakt vad jag gjort tidigare. Jag borde ha nått en förändring och bearbetat allt som jag skrev för två år sedan. Jag borde ha slutat fastna på sofflocket, jag borde ha slutat med självskadan.

    Det är mycket "borde", eller hur? För verkligheten ser ju inte ut så. Ärligt talat, ingenting har ju förändrats. Det mesta har istället blivit sämre och jag vet, jag vet att allt det egentligen ligger hos mig. Jag har inte gjort tillräckligt för att få en förändring. Jag har inte kämpat tillräckligt. Har jag ens lagt manken till bara lite grann?

Jag älskade mitt jobb som jag hade i Arboga. Jag älskar det fortfarande. Mina fina arbetskamrater. Mina fina brukare som jag fick äran att gå till varje dag. Ingenting av det finns kvar nu. Och jag är så leds på att jag hela tiden ältar min misär, pilla upp infekterade sår, salta lite. Jag ser bara tillbaka, saknar, ler lite grann. Men så tittar jag fram på verkligheten jag lever i nu.

    Det tar emot, men jag trivs inte med mitt jobb. Jag har varit fast besluten om att det har varit på grund av arbetsplatsen och mina nuvarande kollegor. Men vad om min sjukskrivning gjort att jag inte längre trivs med hur livet såg ut tidigare? Vad har jag då att kämpa tillbaka till? Jag tror inte på det sistnämnda, jag vill inte tro det sistnämnda. Jag blir bara mer och mer medveten om att jag inte är Redo att komma tillbaka än. Och det handlar kanske inte om sjukvården. Det handlar kanske inte om procenten sjukpenning jag är eller inte är berättigad till. Det handlar om mig, om att jag inte gjort tillräckligt för att göra en förändring. Jag har inte tagit chanserna jag fått till att tillfriskna. Min läkare menade ju att jag lägger över allt ansvar på sjukvården. Och det gjorde jag. Det Gör jag. Jag gör det däremot inte medvetet eller med flit, jag gör det för att jag inte orkar tillfriskna på egen hand. Jag gör det för att jag är så jäkla trött. Jag gör det för att jag virrar runt i ett jäkla mörker, förvirrad och ganska jävla panikslagen.

Jag vill mår bra. Vill jag må bra? Jag vill genomgå en förändring och kunna ta ett steg framåt för ovanligheternas skull. Vill jag genomgå en förändring, ta ett steg framåt? Jag vill våga dyka under vågen för att kunna surfa på den sen, inte panikslaget få kallsup efter kallsup när vattenmassan slår mig i ansiktet gång på gång. Vågar jag?