Pyspunkterad

"Det finns de som åkt till månen, miljarder år av sten

Och jag har hört hur det berättas, om en säkerhet trots allt"

(Lars Winnerbäck - Berätta hur du gör)

Allt för ofta slås jag av tanken om att jag skulle vara den enda människan kvar, levande, på jorden. Att jag egentligen inte bara är, av egna misslyckanden, isolerad, utan att jag helt enkelt är bortglömd kvar i en värld av ruiner. Jag tänker mig själv som helt ensam kvar bland skärvor av en före detta blomstrande värld, som nu lyses upp av blixtar från en mörkgrå himmel istället för en värmande sol.
    Jag inbillar mig att ingen kommer hitta mig. Att ingen ens kommer märka att jag fattas när resten av befolkningen funnit en ny, trygg plats att stadga sig på. En ny, blomstrande planet, långt bort från den sargade som jag fortfarande famlar omkring på. Jag räds av tanken att min existens glöms bort, suddas ut från allas minnen och att det blir som att jag aldrig funnits. Som att jag inte längre finns.

@!#!%&%. Tystnaden gör sig påmind. Den dånar i mina öron, samtidigt som inte ett ljud hörs. Inte ett vindsus, inte ett enda muller från den åska som egentligen är menad att dåna ihärdigt. En fallande knappnål skulle inte höras av den bedövande tystnaden. Och samtidigt skriker den gällt i mitt huvud. Breder ut sig som en okontrollerbar skogsbrand, härjar fritt. Bränner mig. Tystnaden som inte låter mig vara ifred ens en halv millisekund. Den brakar, klingar, dånar, klonkar, skriker, tjuter, bråkar, tjatar, pockar, lockar, skrockar. Högt och ljudlöst. Överöser mig. Knäpptyst.

En blick mot skyn. "Vart är ni?" Regndroppar på kinden. "Hallå?" Härjade, trassliga hårslingor. En puls som ökar. Panik som ökar. En ihålig känsla i bröstet. Gråt i halsen. Ensamhetsjävel. Snärjd. Ett halvt ljusår bort. Eller mer? Fången i mig själv, med mig själv. Fasttjudrad till ruiner. Paralyserad. Rädsla som glänser i svetten på min överläpp. Och en tid som stannat. "Lämna mig inte."