Jag är en tänkare, och jag är - minst sagt - en kännare. Vissa har utsett mig med en form av HSP-personlighet. Ett flertal personer har frågat vilken persontyp jag anser mig vara, och har syftat på Myers-Briggs Type Indicator-testet, och har öppet frågat om jag anser mig vara introvert.
Jag kanske är en "HSP-person", och svar ja, jag anser mig vara introvert, vilket jag dessutom trivs i. Jag har alltid varit en lite tystare, lite inbunden, person. Jag hade en låtsaskompis vid namn "Hö-hö" som bodde i min mammas nattduksbord som jag lekte med fram tills jag var kanske 8-9 år. Jag älskade att sitta instängd på rummet och lyssna på ljudböcker och rita, vilket jag kunde göra i timmar (det som kallas "äkta lek" inom psykologin).
När jag var 12-13 år fick jag, som många barn, upp ögonen för biblioteket, och min pappas bibliotekskort användes flitigt av mig för att låna den ena hästboken efter den andra. Jag har, iallafall enligt mig själv, alltid varit blyg och gärna låtit andra gått före, eller ta för sig före mig.
Jag vill kalla mig själv för en ödmjuk person, och som helst tänker före jag talar. När jag började lära mig läsa uppmärksammade min mamma att jag alltid läste ordet eller meningen tyst för mig själv, vilket innebar att jag, innan jag tog ton vid högläsning, fick insikt i, och var säker på vilka ord jag faktiskt skulle uttala högt.
Samtidigt som jag är en blyg person, så är jag också en glad person. Jag har ett sinne för humor och spex. Jag är hjälpsam och positiv. Jag kan vara utåtriktad, när jag är i mitt rätta element och när jag har självförtroende i det jag gör. (Det går segt att skriva det här, för en röst i mitt bakhuvud viskar "Eller, är det så?" efter varje positiv sak jag nämner.) För; jag känner att jag börjat tappa bort mig själv. Jag har så himla svårt att skilja på vad som är jag och vad som egentligen är faktiska symtom av den psykiska ohälsa som jag levt med i långa, och många, perioder av mitt liv.
Jag har en förmåga att förstå och se saker ur andras perspektiv. Jag kan med enkelhet gå ur mina egna tankar och åsikter och istället förstå hur en annan människa, med en annan bakgrund eller ett annat tankesätt än jag, ser och tänker. Det hjälpte mig otroligt mycket vid en kurs i Etik som jag läste för ett par år sen, och där jag utvecklade den förmågan och fick stor utdelning av egenskapen i form av höga betyg.
Men det ställer till det nu när jag börjar tvivla på vem jag är, vilka mina egna åsikter är, vilka värdegrunder jag egentligen står för, och vad jag faktiskt tycker.. Om mig själv. Jag har börjat tvivla på om jag faktiskt är sjuk, är jag verkligen deprimerad? Är min ångest verkligen befogad och - har jag rätt till de känslor som mitt bröst svämmas över av?
Idag blir allt jag gör i vardagen ett stort projekt. Det tar ofantligt mycket energi att bara gå in i duschen eller bestämma sig för att gå ut och handla. Och såhär har det varit väldigt, väldigt länge. Men faktum är, att bara den senaste veckan har jag börjat känna en längtan efter att få komma tillbaka ut i arbetslivet igen. Jag vill inget mindre än att kasta bort mitt liv, genom att sitta hemma och må dåligt och grubbla, fundera och tänka på hur jag ska kunna ta mig ur den här spiralen av dåligt mående.
Men samtidigt är jag rädd för att jag inte ska klara av det. Jag är rädd att misslyckas och falla tillbaka hårdare än tidigare. Och jag är rädd att det inte är mina egna åsikter, att det inte är mina egna känslor.
