En dag kommer jag vakna upp och inse att jag har slösat bort mitt liv.

Jag har snart varit sjukskriven och utanför samhället i två år, och ingenting tyder på att jag kommer komma tillbaka till mitt vanliga jag igen. Inte på väldigt länge.

En dag kommer jag vakna upp och inse att jag har förlorat mitt liv.

Jag vet att bara jag kan göra någonting åt det, men hur ska jag lyckas när jag inte har ork eller motivation till att leva? Hur ska jag "ta mig i kragen" och göra något åt min situation, när jag knappt tar mig upp ur sängen?

En dag kommer jag vakna upp och inse att livet har gått mig förbi.

Att jag har förlorat mina chanser, och inse att tiden aldrig kommer komma tillbaka. Att allt jag tidigare drömt om runnit mig ur händerna. För, jag har glömt bort mina drömmar. Jag vet knappt vem jag är längre. Jag sitter och tittar på medan min personlighet dör, medan jag drunknar i ett hav av ångest.

En dag kommer jag vakna upp och inse att mitt liv liksom är över.

Inse att jag förlorat, inte bara mitt liv utan allt runt omkring mig. Min familj, mina vänner, min personlighet, min glöd, min glädje, min tro, mitt hopp.

Och det skrämmer mig.

För jag börjar inse att jag snart är där.

***

Öppet brev till min handläggare på Försäkringskassan. 

Efter att min läkare, 2016-12-28 skickade in ett läkarintyg till er gällande sjukskrivning skickade ni en begäran om komplettering för bedömningen av rätten till sjukpenning 2017-01-13. I begäran påstår ni att det "saknas vissa uppgifter i intyget och därför måste det kompletteras". Kompletteringarna skall, enligt er begäran, vara inskickat senast 2017-01-23.

Eftersom att min läkare vid Örebro Psykiatri för barn och unga vuxna, starkt hävdar att alla uppgifter står i den inskickade läkarintyget från 2016-12-28, valde han att istället för att skicka in svar på frågor som ni redan har fått, att försöka nå er per telefon.
    Min handläggare gick, direkt efter att mitt ärende inkommit, på semester under 1 månads tid, vilket innebar att andra handläggare hade hand om mitt ärende. Min läkare har inte lyckats nå någon per telefon efter att både ha ringt till min handläggares telefonnummer samt det journummer som uppgetts. Min läkare skickar därför, istället för svar på de frågor som angivits, en kopia av mina sjukjournaler från 2016-12-28.

Efter att jag har ringt flera gånger i veckan och frågat hur det går med min bedömning om rätten till sjukpenning ringer min handläggare upp 2017-02-17 och meddelar att, av de uppgifter som kommit in (läs det läkarintyg som skickats in till försäkringskassan 2016-12-28 samt journalkopior från samma datum) är jag inte berättigad till sjukpenning. Hon berättar då att min läkare fått ytterligare frågor skickad till sig samma dag, och att försäkringskassan endast fått information om att "patienten har viss oro och ångest" samt "att patienten har svårt att ta sig upp ur sängen och därmed inte ta sig iväg till aktiviteter".
    Jag meddelar under telefonsamtalet att jag sitter och väntar på att komma in till ett samtal med min läkare och blir då uppmanad att "beskriva för min läkare exakt vad jag inte klarar av- kontra vad jag klarar av". När jag väl kommer in till min läkare sitter han i ett samtal med min handläggare på telefon.

Jag vill här svara på försäkringskassans frågor som ställts, både per telefon samt genom det brev med kompletterande frågor, med grund i mitt sjukintyg som är skickad till er 2016-12-28, samt ett par kommentarer på era frågor. Jag ska även beskriva med egna ord vad jag klarar av- och inte klarar av.

2. Diagnos/Diagnoser för sjukdom/symtom som orsakar nedsatt arbetsförmåga.
Svaret i mitt läkarintyg lyder: Blandad ångest- och depressionstillstånd.

Kompletterande frågor
1. Finns det andra bakomliggande diagnoser?
2. Utreds patienten för bipolaritet?

Svar på om det finns andra bakomliggande diagnoser; som min läkare svarade, genom telefonsamtalet med försäkringskassan 2017-02-17, är det inte tillåtet av försäkringskassan att fråga om det finns "någon bakomliggande diagnos". Har en person brutit benet ställs inte frågan om det finns andra bakomliggande diagnoser, som gör att personen i fråga inte kan utföra ett arbete.

Det är heller inte tillåtet av er att fråga om en patient utreds för bipolaritet, om detta inte står i läkarintyget, vilket det inte gör. I mina tidigare intyg har bipolaritet nämnts, men inte i det intyg som inkom till er 2016-12-28. (Dessutom är reglerna för ert arbete ändrat from 2016-11-01 där det framkommer att försäkringskassan endast kollar på nya läkarintyg, det vill säga inte tar med tidigare intyg i den aktuella bedömningar om rätten till sjukpenning). Ni har därför ingen rätt att ställa fråga om patienten utreds för bipolaritet.

5. Aktivitetsbegränsning relaterat till diagnos (fält 2) och funktionsnedsättning (fält 4).
Kommer sällan upp ur sängen och kan därmed inte ta sig iväg till aktiviteter. Svårt i sociala situationer. Nedsatt minne och koncentrationsförmåga. Klarar inte av att söka arbete med sitt nuvarande mående.

Kompletterande frågor:
3. Vilka är de medicinska orsakerna till att hon inte kommer upp?
4. Är det sjukdom eller sociala faktorer som påverkar aktivitetsbegränsningen?
5. Vad klarar patienten av och vad klarar patienten inte av?
6. Är patienten nedsatt gentemot alla typer av aktiviteter?

Svar på fråga nummer tre. Här krävs det att läsa vad jag har för diagnos. Det vill säga blandad ångest- och depressionstillstånd. Det krävs därmed inte mycket kompetens inom psykisk ohälsa för att sätta ihop 1+1. Det medicinska orsaken är densamma som min diagnos. Depression.

Fråga nummer 4 kan jag inte, med säkerhet, svara på eftersom att jag - som privatperson - inte har kompetensen till att fastslå om det handlar om sociala faktorer framför sjukdom. Jag bör dock åter igen påminna om att jag är diagnosticerad med blandad ångest- och depressionstillstånd.

För att finna svaren på fråga nummer 5 krävs det att man läser under "Funktionsnedsättning - observationer, undersökningsfynd och utredningsresultat" - Det vill säga vad läkaren sett under besöket 2016-12-28. Där står det:
    Är klar och, ordnad och ger god kontakt (det vill säga svarar på tilltal, är påklädd, hel och ren etcetera). Neutral grundstämning. Viss oro och ångest märks. Ej djupt nedstämd, inga vaneföreställningar, inget psykotiskt eller suicidalt. (Observera att detta handlar endast om den timmen som jag träffade min läkare). Fortsättningsvis går att läsa "Blir oftast liggande i sängen och tar sig inte ut. Sköter hygien i perioder. Städar inte, har inga rutiner. Sköter inte mat. Sover dåligt varje natt".
    Jag klarar alltså inte av att gå ur sängen, jag klarar inte av att gå in i duschen. Jag äter oregelbundet eller inte alls. Enda gången jag orkar städa är under riktigt bra dagar, vilka återkommer ungefär 1-2 gånger under en period på mellan 14-21 dagar. Så, jag är alltså - enligt mig - välfungerande ungefär 2 dagar per månad.

Men - den viktigaste frågan - vad klarar patienten av?
Jag frågar mig den frågan också, men efter att jag har funderat en bra stund så kan jag berätta för er. Jag klarar av att göra rent i katternas låda en gång om dagen. Jag klarar av att ge mina katter mat en gång om dagen.
    Jag klarar av att fylla diskmaskinen och tvättmaskinen under någon gång i veckan, men det sker allt för ofta att jag behöver tvätta om tvätten som inte hängts upp i tid. Dagarna jag klarar av att dammsuga min lägenhet på 65 kvadratmeter är jag lyrisk, det är så rent - det är så fint.
    Ett par gånger i veckan klarar jag av att gå 8 minuter till affären, men jag är livrädd för att ta mig upp på stan och jag orkar inte att ta mig ut i naturen, trots att det tar mig fem minuter att gå till skogen, och jag älskar naturen. Ett par gånger i månaden orkar jag att byta sängkläder, men oftast tar jag bara ett nytt täcke och bäddar ner mig i soffan istället.
    Jag orkar att prata med min förälder i telefon. (Jaha, så du orkar ha kontakt med dina nära och kära? Det är ju en positiv sak). Nej. Jag klarar av att prata i telefon med en person. Jag drar mig för att svara om det är mina mor-/eller farföräldrar som ringer, mina vänner eller min övriga familj. Riktigt bra dagar (läs 1-2 dagar i månaden) orkar jag prata med resterande i telefon.
    Jag orkar att gå upp och släcka lamporna på kvällen, och jag orkar att gå upp på toaletten om morgnarna. Jag klarar av att koka te. Jag orkar klappa och prata med mina katter. Jag orkar att borsta tänderna två gånger om dagen - iallafall oftast.

Och som svar på er sjätte fråga: Ja, Försäkringskassan. Patienten är uppenbarligen nedsatt gentemot alla typer av aktiviteter. Patienten kommer in upp ur sängen, in i duschen eller ut ur sin lägenhet. Patienten undviker alla typer av sociala situationer. (Hänvisar till läkarintyget inskickat 2016-12-28.)

6b. Planerad eller pågående behandling, och hur följs den upp inom sjukvården (ange vilken).
Samtalsbehandling planeras. Medicinering pågår (höjning). Kontakt med Rehab för unga vuxna.

Kompletterande frågor:
7. Vad finns det för pågående behandling och hur uppföljs den?

Jag frågar mig, likt min läkare, om försäkringskassan ens läst läkarintyget. Pågående behandling: min medicinering regleras, och jag har kontakt med Rehab. Det planeras att jag ska få samtalsbehandling. Är det inte svaret på er fråga så ber jag att ni omformulera er.

9. Patientens arbetsförmåga bedöms nedsatt längre tid än den som det försäkringsmedicinska beslutsstödet anger, därför att:
Har varit sjukskriven länge och förväntas inte kunna återgå utan åtgärder/behandlingsframgång.

Kompletterande frågor:
8. Vilka åtgärder/behandlingsframgång är patienten behov av?

Läs under planerad och pågående behandling. Patienten är i behov av samtalsbehandling (annars skulle den inte planeras). Patienten är i behov av en behandlingsframgång i form av en vettig medicinering.
    Sedan 2016-11-01 ska ni dock inte kolla på tidigare läkarintyg som inkommit, men eftersom att ni gjort det i och med frågeställningen angående bipolaritet kan ni göra ett undantag här med och läsa i det sista intyget som kom in till er från min tidigare läkare 2016-11-01 där det framgår att: patienten är i behov av "tät samtalskontakt" samt att "det skett en försämring av tillståndet".

För att knyta ihop säcken kommer här den sista delen av läkarintyget, som inte krävde någon komplettering.

3. Aktuell sjukdomsförlopp
Har varit sjukskriven via Allmänpsykiatrin i Köping, var god se tidigare intyg. Har mått dåligt länge (sedan 12 års ålder) och har stora svårigheter i vardagen, framförallt att komma upp- och ut ur sin lägenhet. Är stressad och deprimerad. Har ångest och undviker många av de situationer som stressar henne. Har varit sjukskriven i ca 1,5 år. Gjorde en intox* i november 2016.

(*Intox innebär ett allvarligt självmordsförsök.)

8b. Jag bedömer att patientens arbetsförmånga är
Helt nedsatt from 2016-12-01 till 2017-02-15.

"Man förstår oftast först när någon säger i 
klarspråk att allt brakat samman 
Eller antyder lite sådär finkänsligt med ord som 
ingen någonsin förstått 
Men ibland kanske det bara behöver handla om en 
tekopp utan fläckar och en sönderbiten läpp 
för att inse att något är fel" 

9 februari 2017. 
För mig att komma ihåg.

28 december 2016

Träff med ny psykiatriker. Jag har en bra dag, och är väldigt talför och har lätt för att prata och förklara mina tankar och känslor. Berättar kort vad jag varit med om, hur jag mår och vad jag önskar i framtiden.
    Läkaren tycker att jag lägger allt ansvar på vården, och han förstår inte hur vården ska kunna hjälpa mig (?). Enligt han så tror jag att om jag får medicin så kommer det lösa sig, och om jag får en samtalskontakt så ska denne lösa mina problem etcetera. Handlade det om provokation? Jag säger emot, och säger att det verkligen inte är så - jag har under hela mitt liv kämpat själv och försökt hitta vägar och lösningar för mitt mående. Jag är fast och förvirrad, och behöver någon som hjälper mig vidare. Jag behöver hjälp med att hitta verktyg (metaforiskt menat) för att kunna handskas med mitt psyke. Han återgår då till att ifrågasätta mig, och menar att någon inte bara kan "ge mig verktyg" för att det ska bli bra - jag är osäker på om han förstår vad jag menar.

Jag berättar om mina behov av sömntabletter, och han ifrågasätter mig likaså där. Jag berättar även att jag enbart ätit zolpidem tidigare, inget annat och läxar upp mig på grund av min tidigare läkares beslut om vilka mediciner jag ska få. Uppläxning angående min låga dos antidepressiva. Vad ska jag svara? Jag är ingen läkare? Vi höjer dosen antidepressiva och jag får andra sömntabletter.

Vidare till sjukskrivning vill han helst inte sjukskriva mig. Han frågar varför och jag förklarar - jag klarar inte av mitt liv, jag har inga rutiner, klarar inte av vardagen och att återgå till arbetsmarknaden finns idag inte, enligt mig, mina närstående och min tidigare läkare i Köping, på kartan. Jag är inte fungerande.
    Säger rakt ut att vården inte bara kan släppa mig från 100% sjukskrivning till 0%. Hur tänkte han? Han fortsätter "förhandla" om 50%, men jag fortsätter och motvilligt skriver han tillslut ett sjukintyg som skickas till försäkringskassan. Han kommenterar dessutom att "Endast människor med psykoser och de som gjort självmordsförsök eventuellt blir godkända av försäkringskassan". (Okej? Försäkringskassan arbetar väl inte olika i Västmanland som i Närke, tänker jag.)

15 januari 2017
Min studieperiod är över, hör av mig till försäkringskassan och meddelar detta. Blir lite strul med hur jag ska göra (om jag ska gå till arbetsförmedlingen eller ej, men det löser sig tillslut).
    Får runt samma datum ett brev från försäkringskassan om att min läkare behöver komplettera sjukintyget, han har till den 23 januari på sig att svara. Handläggaren på försäkringskassan menar att sjukintygen från köping varit "mycket bra" medan sjukintygen från Örebro inte varit "bra". Jag har fortsatt kontinuerlig kontakt med försäkringskassan för att ha koll på att uppgifterna kommer fram, vilket de INTE gör. Försäkringskassan skickar en påminnelse.

26 januari 2017
Jag är på återbesök och träffar en sjuksköterska. Vi pratar om hur det har gått angående höjningen av medicinen. Får helt okej förtroende för henne. Jag tar upp med samma person att min läkare inte har skickat in de kompletterande uppgifterna, och hon menar att frågorna inte nått läkaren. Jag ger då ut de frågor försäkringskassan behöver ha svar på - när hon kommer tillbaka med pappret som hon kopierat menar hon att läkaren tydlingen hade fått frågorna den 24 januari på någon "magisk email" (citerat).

30 januari 2017
Lite stressad över ekonomin. Mina räkningar och hyra ska vara betalda dagen efter.
    Ringer försäkringskassan. Uppgifterna har FORTFARANDE inte kommit in! Försöker då ringa till receptionen på mottagningen utan svar, lämnar ett meddelande och förklarar mitt ärende, lämnar mitt telefonnummer och ber dem ringa upp. De ringer inte upp.

31 januari eller 1 februari 2017
Rejäl ångest ringer jag och gråter hos pappa. Han väljer då att själv ringa mottagningen. Kommer fram och de är väldigt tillmötesgående. Han får dock inte prata med läkaren utan med en kurator/sjuksköterska som försäkrar honom om att de skulle höra av sig till försäkringskassan. Personen ringer sedan tillbaka till mig samma dag och meddelar att hon pratat med försäkringskassan, men att de ville ha in uppgifterna skriftligen, och att detta skulle göras.

3 februari 2017
Ringer försäkringskassan för att kontrollera att uppgifterna kommit in, och handläggaren konstaterar att det inte kommit in några uppgifter, utan bara samtalet i början av veckan. Ringer till pappa med gråten i halsen och berättar. Han säger då att han ska ringa efter helgen.

6 februari 2017
Pappa ringer mottagningen och ifrågasätter. Får prata med enhetschefen men inte med läkaren. Hoppas verkligen att han läxar upp personen efter noter men är inte helt säker på vad som sagts. De säger iallafall att intygen ska skickas in.

9 februari 2017
Kollar mina sidor på försäkringskassans app, men ingenting har hänt. Försöker ringa handläggaren men missar med 10 minuter. Antar att de stänger klockan 16.

__

Imorgon, 10 februari 2017, ska jag åter ringa försäkringskassan. Men är inte förvånad om de säger att uppgifterna fortfarande inte kommit in. Pappa åker utomlands på jobb och är borta en vecka, vilket innebär att jag behöver ta fighten även med mottagningen.
    Min hyra och räkningar är fortfarande inte betalda.

Det är väl inte konstigt att jag inte har något förtroende för varken min nya läkare eller psykiatrin i Örebro. Vad händer när man inte har förtroende för sin läkare? Jag vill tillbaka till Köping men hur gör jag? Går det? Vem tar jag kontakt med? Suck.

Har dessutom fått tid till min läkare till den 16 februari 2017. Är livrädd för att gå dit, kommer han neka mig sjukskrivning? Jag behöver väl konfrontera honom, men hur gör jag det när jag sitter i en beroendeställning gentemot honom.
    Vill ha med pappa men han är ju inte hemma. Suck, hjälp. I värsta fall skulle jag ju kunna skjuta upp besöket, men risken då är väl att jag inte kommer få något nytt besök förrän om ytterligare en månad..

"Jag vill ge upp, men jag kan inte ge upp, för det finns ingenting att ge upp."

Efter ett bråk tog en väldigt fin vän bort mig överallt. Blockat mig från Facebook (och med stor sannolikhet även raderade mitt nummer). Bland annat på grund av ett bråk om just detta jag gör nu - att jag "gråter ut" på min blogg.
    Helvete, jag älskar henne men vill hon inte ha mig i sitt liv kan jag inte göra något åt det. Hon ställer alltid upp för mig i övrigt till hundra procent, och känner inte att jag gör detsamma. Det kanske stämmer, hur som helst så lägger jag all skuld hos mig, inte hos henne. För.. Jag gör mycket fel. (Så om du läser detta trots att du inte gillar min blogg så - förlåt för att jag är en dålig vän.)

Jag är även "besatt" av att prata om döden, om att jag vill dö och om att jag vill ta livet av mig. Tydligen. Något jag inte vill hålla med om, men som kan, ja. Kanske är. Just nu är inte tanken främmande och/eller långt borta, hela mitt liv är en enda röra. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp ur den här svackan, vilken är värre än vad jag någonsin varit med om tidigare. Jag ska vara ärlig, för här inne är det enda stället där jag känner att jag faktiskt kan vara helt ärlig. Enda stället där jag kan skriva ut mina känslor utan censur (och har någon problem med det behöver en ju inte klicka sig in här).
    Det känns som att den här gången är jag så långt ner, att det är värre än alla mina perioder jag mått dåligt tidigare. Värre än min barndom, värre än min mammas bortgång, värre än mina tonår och värre än vad det tidigare varit under de två år som jag varit sjukskriven nu.

Det känns som att jag inte får någon hjälp. Det känns inte som att någon lyssnar och senast idag sa jag högt till den person som jag litar på mest på denna jord, att jag önskade att jag var sjuk "på riktigt". Det känns som att min nya läkare inte tror på att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör. När personen jag pratade med uppmärksammade att jag faktiskt är sjuk, så menade jag att jag vill vara fysiskt sjuk. Dödligt sjuk, så att jag har en anledning till att ge upp. Sluta ta mina mediciner och bara.. Dö.
    Ja. Jag vill dö, men jag vill inte ta mitt liv. Jag vill inte dö, jag vill inte lämna alla jag älskar. Jag vill inte åsamka de jag älskar mest den smärtan som min död skulle bringa, men jag orkar inte kämpa mer. Jag vill lägga mig ner och bara skita fullständigt i allt. Skulle jag behöva läggas in? Kanske, mest troligt. Men jag kan inte. Vad hade hänt med djuren? Vad hade hänt med mig utan djuren?

Jag har så mycket mardrömmar från de två dygn jag var inlåst på psykiatrin efter överdosen i november. Jag kan inte vara inlåst. Jag kan inte lägga kontrollen i någon annans händer, och jag kan inte lägga ansvaret hos någon annan som i sin tur kan neka mig att ta mig hem. Hem till mina djur som är min enda trygga plats i livet.
    Jag kan inte bara släppa ansvaret över djuren. Även om mina närstående skulle kunna ta hand om mina djur så kan jag inte. Katterna är inte vana med någon annan än mig, de hade varit förtvivlade och förvirrade. Jag kan inte svika dem. Jag måste hålla näsan över vattenytan, om inte för min egen skull så för mina närstående. Mina fina katter.

Att tänka med hjärnan mot att tänka med hjärtat.

Ibland tänker jag på hur länge jag skulle ligga livlös utan att någon skulle hitta mig. Tänka på hur länge det brukar ta innan någon hör av sig om jag är tyst. Den person som jag litar på mest av allt på denna jord ringer oftast efter drygt en vecka, men då har jag å andra sidan varit aktiv på diverse sociala medier. Skulle det ta lika lång tid även om jag inte visade.. Livstecken? Ibland tänker jag att jag vill testa, provocera fram en reaktion för att veta när någon skulle börja knacka frenetiskt på min dörr för att till sist låsa upp med den extranyckel som finns för att bli försäkrad om att jag lever.
    Jag vet att det är egoistiskt. Jag vet att det betyder att jag skriker om uppmärksamhet. Men alla människor behöver ha uppmärksamhet. Alla människor behöver få bekräftelse, närhet och kontakt. Jag känner att jag inte har något av det. Jag är isolerad. Jag är ensam. Jag är ledsen. Jag är tyst.

Jag har ingen att prata med, och det är därför jag älskar den här bloggen. Det är jag utan krumelurer. Det är mitt enda andrum, enda stället där jag ocensurerat kan kräkas ur alla känslor, alla tankar. Alla ord som annars inte får komma ut. Och det känns som att jag aldrig riktigt haft någon att prata med.
    Som elvaåring sa jag till mamma första gången att jag inte hade någon självförtroende. Mamma skällde på mig och sa att jag inte skulle säga så, att det inte var sant. Men det var det. Vid samma ålder sa jag första gången att jag var värdelös, då tog min dåvarande styvpappa mig till datorn och spelade upp Carolas "Glöm inte bort att du är värdefull". Det var fint, och det är nog sådant jag skulle behövt under hela livet.
    Jag fick inget tillräckligt stöd efter att mamma gick bort, och i sorgen som följde. Jag vet, min förälder gjorde allt i sin makt, men det räckte inte. Jag behövde mer. Jag skar mig. Mycket. Länge. Jag kände inte att någon såg mig. Kände inte att någon faktiskt, med hjärtat, brydde sig. Tills min förälder satt hos socialen och grät och berättade om den gången jag skar mig för djupt och fick panik. Jag antar att jag behövde få reaktion för varje gång jag använt rakbladet mot min hud. För att få bekräftat att jag syntes.
    Det blev tyst. Enda gången jag öppnade munnen var vid högljudda bråk. Min förälder säger nu i efterhand att jag var väldigt utåtagerande. Faktum är att jag tog ut den mesta ilskan, sorgen och självföraktet på mig själv. Genom självskadan. Men vem skulle kunna se det, när jag valde att sitta isolerad på mitt rum.
    Jag flyttade, tydde mig till vänner. Senaste fyra åren hade jag en extra familj i min fina vän i samma stad. Familjen jag ringde i panik vid en ångestattack. Vännen som jag kunde prata med om allt. Men som jag.. tryckt bort. Som alla andra. Och det är där jag är nu. Att flytta tillbaka till Örebro måste vara det största misstaget jag gjort. Att trycka bort den bästa vän jag någonsin haft måste vara det största misstaget jag gjort.

Idag var första gången på 3-4 dagar jag var ute. Jag orkar inte ens gå ner en trappa för att kolla i postlådan. Allt tar emot. Jag har inga vänner i den här staden, och jag har ingen energi att skaffa några heller. Jag är så långt ner i skiten att jag skulle behöva ha vänner, familj, som kommer hit och drar upp mig. Drar upp mig. Tvingar mig att duscha, tvingar mig att le. Försöker göra så att jag gör något annat än att kolla på 5-minuters-klipp på Youtube. Som gör att jag får i mig mer än mängder av te och snabba kolhydrater.
    Helst av allt skulle jag vilja flytta hem igen. Men det går ju såklart inte. Det är kanske hemskt, men jag kommer så väl ihåg alla kommentarer, och alla svar på meningslösa frågor jag ställer genom åren. För några år sen frågade jag om jag fick flytta hem om jag blev sjuk. Alltså allvarligt sjuk, som cancer eller något annat med en eventuell dödlig utgång. Jag fick ett Nej som svar. Det gör ont.

Det gör ont.

Min familj. Mina närmaste.

Snälla, bli inte arg på mig.

*Jag kommer kontrolläsa vid ett senare tillfälle.