Livet, åh livet, idag ser jag dig med kärlek i blicken!

Jag låter min själ sträcka på sig, armarna högt upp i skyn, svajiga likt en videung i en svag vindpust om våren. Upp, upp - låter sig omslutas av solens varma vårstrålar. Jag är här. Jag känner mig verkligen Här. Jag kan, om jag verkligen anstränger mig, se hjärtat slå innanför bröstet. Jag är levande, jag är här. Och idag är jag tacksam över det!

Energin är på topp och jag kan inte få tillräcklig utlopp för den, den skramlar och vill ut. Så jag springer, uppför stigar, nerför branter. Med solen i ögonen har jag verkligen skuggorna bakom mig. Idag känner jag inte ens av dom, dom existerar inte. Det är bara jag, solen och våren. Buskens knoppar, nakna, kalla träd som håller på att vakna från sin dvala och som i stilla bris följer vindens rörelser, som i pardans med varann.
    Jag fortsätter springa, jag kommer på mig själv med att älska att springa! Det är inte ens jobbigt och det känns som att att allt runtomkring inte är i tid och rum längre, det finns där men som att tiden eller nuet överhuvudtaget inte spelar någon roll, och mina ben låter mig springa lätt, som på de moln som inte syns på den så djupblå himlen som vilar över mig. Underbara liv!

Jag vill dansa, jubla. Jag vill skrika Ronja Rövardotters vårskrik. Skrika ut alla  mörka månader som nyss varit. Få ut kalla vintermorgnar, dystra regn och mörka gestalter utan reflexer längsmed kurviga landsvägar. Skrika ut allt gammalt för att få plats med något nytt, packa ihop vinterhalvåret likt juldekorationen som prytt lägenheten sen november. Jag vill ha glädje, sång och pardans. Jag vill känna varma vårdagar med vitsippor spridda som ett vitt hav i skogen, fagra och ömtåliga men samtidigt så fridfulla. Jag vill tillbringa min tid i ljusa sommarnätter och iaktta kor som idisslar friskt och färskt, grönt gräs.
    Jag vill uppleva glittrande skogstjärnar i solens sista strålar, känna småfiskarna leka mellan mina fötter där jag står, blickstilla, i det grunda vattnet. Jag vill uppleva kluckande ljud av vågor som slår mot våta stenar och lägga märket till skogens alla fåglar vars sång kommer fästas i mitt närminne och göra mig påmind av nuet.

Jag vill alltid känna såhär. Lika fri som den kvittrande fågeln, lika fridfull som den nyutslagna vitsippan. Känna mig lika tålmodig som sjöns glittrande vatten. Känna mig lika pånyttfödd som den lenaste videungen. Alltid känna mig lika odödlig som nuet själv.

'she's all right when everyone is wrong

well she's alright, lets me waste another song

stumble through the years, I'll make it heaven, I'll make it hell'
(Ben Howard - She treats me well)

Jag ställde tyst frågan 'vad är det för fel på Mig, vad är det som Jag inte har, som fattas?' och mitt undermedvetna skrattade mig rakt i ansiktet, så att saliv stänkte mig över huden. Vadå vad som är fel, snarare vad som är rätt. Vilket skämt, för det måste väl vara ett skämt. Säg att du skämtar, och att du inte på fullaste allvar kan ställa en sådan dum fråga?!

Jag vill gärna tycka bra om mig, och ärligt - ibland gör jag verkligen det. Det kommer dagar då jag överöser mig själv med kärlek. Skrattar, busar, dansar. Gånger då jag så ofta som möjligt försöker få ögonkontakt med mig själv i spegelbilden, så att vi kan le och skratta ikapp.
    Men nu var det ett tag sen, och även om jag någonstans i bakhuvudet vet att jag kommer komma dit igen, så känns det väldigt långt dit. Jag har suttit fastgjuten i detta svarta hål för länge för att tro att det snart kommer vända, för den här gången har det verkligen varit länge, längre än 'normalt', och det har varit mörkare än vad det brukar vara. Därför är det inte jättesvårt att le under lugg åt mitt undermedvetnas hånskratt, och det är lätt att låta henne fortsätta spotta mig i ansiktet, för jag håller helt med henne, innerst inne.

Det är så mycket som hade kunnat vara rätt med mig, jag hade kunnat vara mycket bättre, se bättre ut, inte minst, men även vara mer. Vara en bättre människa, en mer sann person. Men hur ska man veta, om man aldrig vet om sina känslor är ens egna eller om det bara är huvudet som spelar ett av sina många fantastiskt förjävliga spratt? Eller går det ens att skylla ifrån sig så enkelt? Mitt undermedvetna fnyser, jag hör henne i bakhuvudet. "Kom igen, som att allt dåligt går att skylla ifrån sig på en sjukdom? Du får helt enkelt erkänna dig själv besegrad. Du är värd mindre än salivet i min mun, och allt du känner är dina känslor. Du ÄR ångesten som gnager i ditt bröst. Du ÄR paniken i dina ögon. Det är ditt egna fel att du har alla dom ärren på dina armar och ben. Skyll inte ifrån dig, för du är ingenting!"

Suck. Jag vet vad som är fel med mig - allt. Det är ingen idé.
Jag orkar inte ens visa henne fel den här gången.
Varsågod; ta all plats du behöver. Och hon får härja fritt.

Livet känns bara så överväldigande, som att jag bokstavligen håller på o tappa det totalt. Bli galen. Jag går omkring hemma, äter mina mediciner och överraskas om jag klarar av att diska eller gå in i duschen. Jag har så jäkla låg energi, och det känns som att syret håller på att ta slut; det går snart inte att andas och jag behöver kippa efter luft. Jag ställer mig ofta den klassiska frågan 'vad hände med den gamla, glada, sprudlande Jag?' och får varje gång samma bild av det skuggiga, smutsiga, trött blekta, utmärglade ansikte bakom ögonlocket, det med stora, ihåliga, uppgivna ögon till svar. Stirrande, hånande. För jag orkar inte, det finns ingen energi kvar till glädje. Det finns ingenting kvar.
.
Sakta har jag blivit mer och mer isolerad, vågar mig inte ut, har knappt träffat vänner sen innan jul. Vågar inte träffa någon. Orkar inte träffa någon. Jag är samtidigt rädd för hur det ska eskalera, rädd för vad jag tillslut kommer vara kapabel till. Mycket känner jag igen sen flera år tillbaka som jag jobbat mig bort från. Har det inte varit till någon nytta? Är det bara livets bittert ironiska cirkel som gått ett varv nu, och jag som bara åter igen kommit tillbaka till noll?

Minnen som håller på att ta sig tillbaka, mardrömmar jag hade som barn som jag inte kan tyda, psykiska tankar som uttrycker sig i fysiska känslor. Drömmar som får mig lika skräckslagen nu som för femton år sedan. Känslor som inte går att förklara, drömmar som jag inte vet hur jag ska beskriva. Jag förstår inte vad det är eller varför och det gör mig livrädd, rädd för livet, rädd för mitt liv.

Jag kan inte kontrollera vad som händer. Det är som att allt jag byggt upp bara spelar mig ur händerna, rasar och faller ner i ingenting. Är jag på väg att slungas tillbaka ner i det mörker som jag sakta sakta har lyckats ljusa upp med åren? Jag får panik och jag har ingen aning om vad jag ska göra.