Jag.
Det har varit en tungt att vara jag ett tag nu. Jag har slutit mig mer och mer in i mig själv och varit känslomässigt ur balans. Och faktum är att detta varit den enda plats där jag fått utlopp för mina känslor, ocensurerat. Jag har känt mig misslyckad, överflödig och egocentrisk och på grund av det har jag inte kunnat, helt och fullt, pratat om vad som tynger mig med de som jag annars öppnar upp mig för.
    Jag har, i tysthet och i egenhet med mig själv, grubblat mycket över kärlek, egenvärde och livet rent allmänt. Jag har lagt mycket tid över att tänka på hur jag tar åt mig och reagerar på andras ord. Hur jag tänker om mina känslor, och om mina egna ord. Att ge och ta emot komplimanger. Jag är dålig på att ta emot komplimanger.

Men jag har också kommit till insikt att andra inte ser mina texter och mina nedskrivna känslor på samma sätt som jag. Jag är noga med att skriva exakt vad jag menar, jag vill inte att andra, som snubblar in på min blogg, ska tolka fel, eller tolka in egna budskap. Jag vill vara ärlig, rak och precis. Skriver jag att jag inte vill leva innebär det inte per automatik att jag vill dö. Skriver jag att jag tänker på att vara död innebär det inte att jag vill ta mitt liv. För mig är den en väsentlig skillnad, men som kanske inte är helt självklar för alla.
    Jag kan ge ett exempel. Gå tillbaka till första stycket. Jag är säker på att ni läste något som ni tolkade in själva. Mina känslor, det jag skriver om här, det det här andrummet för mig handlar om. "Jag har känt mig misslyckad." Känt mig. Det är inte samma sak som att vara. En åsikt eller känsla är inte automatiskt en sanning. "Att jag inte vill leva betyder inte att jag vill dö."
    Jag vet - intellektuellt - att jag inte är misslyckad, överflödig eller egocentrisk. Jag vet att jag är älskad, att jag förgyller andras liv och att jag är meningsfull. Men det är en så stor skillnad på mentalitet och förnuft. Mina känslor är inte förnuftiga, inte nu. Och jag kan skriva det öppet för att det inte är något fel på mitt förnuft. Jag VET, men jag är inte känslomässigt övertygad.

"I'm only human after all.

You're only human after all."
(Rag'n'Bone Man - Human)

13 december, -16.
För mig att komma ihåg.

* April-maj -14 går jag första gången till vårdcentralen för en remiss till psykiatrin.
Efter ett års bråk och knaprande av antidepressiva som inte fungerade remitterades jag till psykiatrin i april -15. Blev då sjukskriven för depression/ångest. Diskussion om utredning för bipolaritet.

* Jag flyttade 1 november -16, och därmed skickades en remiss från Köping psykiatri till Örebro psykiatri. I mitten av november gjorde jag ett misslyckat självmordsförsök och blir då lovad att få träffa läkare tidigare än planerat.

* Fick träffa en kontakt på "rehab för unga vuxna", och därmed har Örebro godtagit min remiss och jag är därför deras "ansvar". Vad jag förstått är denna kontakt varken läkare eller psykolog/kurator. (Kanske enbart undersköterska?)

* Min sjukskriven gick ut 30 november, och mina sömntabletter tog slut. Nu är jag i stort behov av att träffa läkare samt få förnyade recept.

* Idag har jag inte sovit ordentligt på cirka 3 veckor och har därmed tjatat om detta + sjukskrivning sedan dess.

__


* 12 december -16 har jag kontakt via sms med min kontakt på "unga vuxna", som skickar mig vidare till psykiatriska jourmottagningen. Ringer dit och ber dom om recept + sjukskrivning, vilket är det jag är i behov av. De skickar tillbaka mig till "unga vuxna" då de inte kan hjälpa mig (men ser kontakten mellan mig och unga vuxna där jag fått hänvisningarna till psykakuten).

* Ringer då min gamla vårdgivare och ber snällt, men eftersom att Örebro accepterat remissen som är skickad så är jag Örebros "ansvar". Kvinnan jag pratar med är däremot väldigt tillmötesgående och ska kolla om de kan göra ett undantag.

* Ringer tillbaka till unga vuxna som ber mig vänta till januari för en läkartid, alternativt vända mig till min tidigare vårdgivare. Berättar då att de inte kunde hjälpa mig på grund av att remissen är skickad till Örebro, men då kunde hon inte hjälpa mig mer.

__


Tårarna börjar spruta och en panikångestattack är inte långt borta, vilken väller över mig. En första attack på månader. Ringer samtliga familjemedlemmar - syster svarar och ber mig vänta mig till vårdcentralen. Då är jag helt utslagen efter attacken att jag verkligen inte Orkar.

På kvällen, 12 december, får jag kontakt med en man som har zolpidem liggandes hemma vilka jag får. Så nu, natten till lucia har jag för första gången på 3 veckor sovit en hel natt - men inte med sjukvårdens hjälp.

Det står mellan att skära sig med rakblad eller att skriva. Datorn och rakbladet, sida vid sida. Jag vill innerligt att datorn och bloggen ska kunna hjälpa mig, därför försöker jag att få ur mig allt som krafsar i mitt bröst. Men idag är jag inte övertygad om att det kommer räcka.

Ångesten tar sig uttryck i skakande fingrar, smärta i solarplexus och ett fruktansvärd illamående. Trycket över bröstet som alltid finns där. Och ångesten bottnar i något, vilket mitt huvud fylls med. Virrvarr av känslor och tankar som cirkulerar utan att jag ska kunna få något grepp om det.

På senare tid, när jag haft sådan ångest som yttrar sig i illamående har jag tryck fingrarna i halsen, men inte ens det hjälpte idag - tvärt om känner jag mig bubblig och ihålig. Som att ångesten fått ännu mer spelrum att ta vara på.

Det känns som att jag blivit omyndigförklarad och gått från vuxenpsykiatrin tillbaka ner till BUP. För jag ser praktiskt taget ingen skillnad på barn- och ungdomspsykiatrin och psykiatri för unga vuxna. Som att unga vuxna är en förlängd arm mellan barn och vuxen. Jag är ingen ungdom och jag är inget barn, så jag känner mig fast. Instängd.

Jag fick erbjudande att vara med på gruppaktiviteter under veckodagarna, dans och matlagning, gymträning. Åter som jag skrivit i ett tidigare inlägg,  antydan på att jag borde gå ner i vikt, antydan på att jag inte är bra nog. Antydan på att jag behöver förändra mig. Vem Jag, kroppsligt, är. Jag må ha ett självförakt mot mig själv, som bottar i hur jag ser på mitt fysiska jag, som alla ser på mitt fysiska jag, men jag kommer aldrig kunna upprätthålla något om jag inte mår bra. Det är inte min yta som är sjukt, det är mitt inre - mitt huvud.

Jag fick en läkartid till en ny läkare här i stan igår, vilken jag struntade i. Struntade i, så som jag gör när jag inte längre har kontroll. Vi ska tydligen se om mina mediciner - mina mediciner som är det enda som får mig flytande. Vad jag förstod det som så "Är dom beroendeframkallande så kommer du inte få det utskrivet". Både mina sömntabletter och antidepressiva - och säkert mitt stämningsstabiliserande - är beroendeframkallade och framförallt mina antidepressiva ett rävgift att vänjas av från. Jag ORKAR inte. Alla människor har en gräns och jag är rädd att jag snart kommer falla ihop av ren frustration. Jag orkar inte en medicinkorrigering till, inte om det jag har faktiskt - för en gångs skull faktiskt funkar. Jag orkar inte höra hur andra - etiskt sett - ser på saker. Om en medicin fungerar bra på mig, varför ska man då behöva ändra på den för att "det är så det går till här". Jag bokstavligen lider av förändringar och kräver kontroll för att hålla mig över ytan. Det här börjar bli för mycket.

Jag har fått någon form av samtalskontakt vilken jag faktiskt inte fått något riktigt grepp om - ska jag fortsätta träffa henne? I vilket syfte? Om inte så var det ju förbannat korkat av mig att ge ut den här bloggadressen. Jag är inte den som öppnat pratar om mina problem, och den här adressen är den enda plats jag känner att jag kan skriva ut allt - utan varken krumelurer eller funderingar kring vad folk ska tycka. Vad jag förstått ska jag börja träffa en läkare, göra ytterligare en ny utredning för vad jag behöver för hjälp (med underlag från tidigare läkarkontakt i Köping), och enligt samtalskontakten kunde det ta upp mot ett halvår innan jag får en utbildad psykolog att prata med. Jag vet inte vad samtalskontakten har för utbildning, undersköterska? Sjuksköterska? Ska jag vara ärlig så känns det fel att öppna upp mig för t ex en undersköterska endast för att de faktiskt inte har den breda utbildning som krävs. Vad jag förstått och anser.

Jag är rädd för att jag inte ska få den hjälp jag behöver. Det var så nära i Köping att det skulle bli bättre. Medicineringen var under kontroll. Samtalskontakten med en kurator var precis på väg att börja. Jag känner mig så korkad som inte valde att stanna kvar i Köping när jag fick förfrågan och fortsätta min behandling och tillfrisknande där. Istället - blåögd som jag är - tyckte att det skulle vara bättre med flytt - närmare och helt enkelt bättre - ack så fel jag verkar haft.

Utan att tänka logiskt eller rationellt så vill jag bara skita i all medicinering nu, börja jobba, slita häcken av mig fram till min 25 årsdag för att då åter igen söka vård, för att då vara berättigad att komma in till vuxenpsykiatrin. Men den rationella sidan av mig vet att jag inte klarar mig utan medicineringen de kommande två åren. Jag sitter i en rävsax och är i desperat behov av hjälp för att hitta verktyg att klara av ångesten, attackerna, livet.

Jag känner en hopplöshetskänsla.

Jag känner en krypande panikångestattack.

Jag känner en rädsla.