Ångesten tar sig uttryck i skakande fingrar, smärta i solarplexus och ett fruktansvärd illamående. Trycket över bröstet som alltid finns där. Och ångesten bottnar i något, vilket mitt huvud fylls med. Virrvarr av känslor och tankar som cirkulerar utan att jag ska kunna få något grepp om det.
På senare tid, när jag haft sådan ångest som yttrar sig i illamående har jag tryck fingrarna i halsen, men inte ens det hjälpte idag - tvärt om känner jag mig bubblig och ihålig. Som att ångesten fått ännu mer spelrum att ta vara på.
Det känns som att jag blivit omyndigförklarad och gått från vuxenpsykiatrin tillbaka ner till BUP. För jag ser praktiskt taget ingen skillnad på barn- och ungdomspsykiatrin och psykiatri för unga vuxna. Som att unga vuxna är en förlängd arm mellan barn och vuxen. Jag är ingen ungdom och jag är inget barn, så jag känner mig fast. Instängd.
Jag fick erbjudande att vara med på gruppaktiviteter under veckodagarna, dans och matlagning, gymträning. Åter som jag skrivit i ett tidigare inlägg, antydan på att jag borde gå ner i vikt, antydan på att jag inte är bra nog. Antydan på att jag behöver förändra mig. Vem Jag, kroppsligt, är. Jag må ha ett självförakt mot mig själv, som bottar i hur jag ser på mitt fysiska jag, som alla ser på mitt fysiska jag, men jag kommer aldrig kunna upprätthålla något om jag inte mår bra. Det är inte min yta som är sjukt, det är mitt inre - mitt huvud.
Jag fick en läkartid till en ny läkare här i stan igår, vilken jag struntade i. Struntade i, så som jag gör när jag inte längre har kontroll. Vi ska tydligen se om mina mediciner - mina mediciner som är det enda som får mig flytande. Vad jag förstod det som så "Är dom beroendeframkallande så kommer du inte få det utskrivet". Både mina sömntabletter och antidepressiva - och säkert mitt stämningsstabiliserande - är beroendeframkallade och framförallt mina antidepressiva ett rävgift att vänjas av från. Jag ORKAR inte. Alla människor har en gräns och jag är rädd att jag snart kommer falla ihop av ren frustration. Jag orkar inte en medicinkorrigering till, inte om det jag har faktiskt - för en gångs skull faktiskt funkar. Jag orkar inte höra hur andra - etiskt sett - ser på saker. Om en medicin fungerar bra på mig, varför ska man då behöva ändra på den för att "det är så det går till här". Jag bokstavligen lider av förändringar och kräver kontroll för att hålla mig över ytan. Det här börjar bli för mycket.
Jag har fått någon form av samtalskontakt vilken jag faktiskt inte fått något riktigt grepp om - ska jag fortsätta träffa henne? I vilket syfte? Om inte så var det ju förbannat korkat av mig att ge ut den här bloggadressen. Jag är inte den som öppnat pratar om mina problem, och den här adressen är den enda plats jag känner att jag kan skriva ut allt - utan varken krumelurer eller funderingar kring vad folk ska tycka. Vad jag förstått ska jag börja träffa en läkare, göra ytterligare en ny utredning för vad jag behöver för hjälp (med underlag från tidigare läkarkontakt i Köping), och enligt samtalskontakten kunde det ta upp mot ett halvår innan jag får en utbildad psykolog att prata med. Jag vet inte vad samtalskontakten har för utbildning, undersköterska? Sjuksköterska? Ska jag vara ärlig så känns det fel att öppna upp mig för t ex en undersköterska endast för att de faktiskt inte har den breda utbildning som krävs. Vad jag förstått och anser.
Jag är rädd för att jag inte ska få den hjälp jag behöver. Det var så nära i Köping att det skulle bli bättre. Medicineringen var under kontroll. Samtalskontakten med en kurator var precis på väg att börja. Jag känner mig så korkad som inte valde att stanna kvar i Köping när jag fick förfrågan och fortsätta min behandling och tillfrisknande där. Istället - blåögd som jag är - tyckte att det skulle vara bättre med flytt - närmare och helt enkelt bättre - ack så fel jag verkar haft.
Utan att tänka logiskt eller rationellt så vill jag bara skita i all medicinering nu, börja jobba, slita häcken av mig fram till min 25 årsdag för att då åter igen söka vård, för att då vara berättigad att komma in till vuxenpsykiatrin. Men den rationella sidan av mig vet att jag inte klarar mig utan medicineringen de kommande två åren. Jag sitter i en rävsax och är i desperat behov av hjälp för att hitta verktyg att klara av ångesten, attackerna, livet.
Det känns som att jag blivit omyndigförklarad och gått från vuxenpsykiatrin tillbaka ner till BUP. För jag ser praktiskt taget ingen skillnad på barn- och ungdomspsykiatrin och psykiatri för unga vuxna. Som att unga vuxna är en förlängd arm mellan barn och vuxen. Jag är ingen ungdom och jag är inget barn, så jag känner mig fast. Instängd.
Jag fick erbjudande att vara med på gruppaktiviteter under veckodagarna, dans och matlagning, gymträning. Åter som jag skrivit i ett tidigare inlägg, antydan på att jag borde gå ner i vikt, antydan på att jag inte är bra nog. Antydan på att jag behöver förändra mig. Vem Jag, kroppsligt, är. Jag må ha ett självförakt mot mig själv, som bottar i hur jag ser på mitt fysiska jag, som alla ser på mitt fysiska jag, men jag kommer aldrig kunna upprätthålla något om jag inte mår bra. Det är inte min yta som är sjukt, det är mitt inre - mitt huvud.
Jag fick en läkartid till en ny läkare här i stan igår, vilken jag struntade i. Struntade i, så som jag gör när jag inte längre har kontroll. Vi ska tydligen se om mina mediciner - mina mediciner som är det enda som får mig flytande. Vad jag förstod det som så "Är dom beroendeframkallande så kommer du inte få det utskrivet". Både mina sömntabletter och antidepressiva - och säkert mitt stämningsstabiliserande - är beroendeframkallade och framförallt mina antidepressiva ett rävgift att vänjas av från. Jag ORKAR inte. Alla människor har en gräns och jag är rädd att jag snart kommer falla ihop av ren frustration. Jag orkar inte en medicinkorrigering till, inte om det jag har faktiskt - för en gångs skull faktiskt funkar. Jag orkar inte höra hur andra - etiskt sett - ser på saker. Om en medicin fungerar bra på mig, varför ska man då behöva ändra på den för att "det är så det går till här". Jag bokstavligen lider av förändringar och kräver kontroll för att hålla mig över ytan. Det här börjar bli för mycket.
Jag har fått någon form av samtalskontakt vilken jag faktiskt inte fått något riktigt grepp om - ska jag fortsätta träffa henne? I vilket syfte? Om inte så var det ju förbannat korkat av mig att ge ut den här bloggadressen. Jag är inte den som öppnat pratar om mina problem, och den här adressen är den enda plats jag känner att jag kan skriva ut allt - utan varken krumelurer eller funderingar kring vad folk ska tycka. Vad jag förstått ska jag börja träffa en läkare, göra ytterligare en ny utredning för vad jag behöver för hjälp (med underlag från tidigare läkarkontakt i Köping), och enligt samtalskontakten kunde det ta upp mot ett halvår innan jag får en utbildad psykolog att prata med. Jag vet inte vad samtalskontakten har för utbildning, undersköterska? Sjuksköterska? Ska jag vara ärlig så känns det fel att öppna upp mig för t ex en undersköterska endast för att de faktiskt inte har den breda utbildning som krävs. Vad jag förstått och anser.
Jag är rädd för att jag inte ska få den hjälp jag behöver. Det var så nära i Köping att det skulle bli bättre. Medicineringen var under kontroll. Samtalskontakten med en kurator var precis på väg att börja. Jag känner mig så korkad som inte valde att stanna kvar i Köping när jag fick förfrågan och fortsätta min behandling och tillfrisknande där. Istället - blåögd som jag är - tyckte att det skulle vara bättre med flytt - närmare och helt enkelt bättre - ack så fel jag verkar haft.
Utan att tänka logiskt eller rationellt så vill jag bara skita i all medicinering nu, börja jobba, slita häcken av mig fram till min 25 årsdag för att då åter igen söka vård, för att då vara berättigad att komma in till vuxenpsykiatrin. Men den rationella sidan av mig vet att jag inte klarar mig utan medicineringen de kommande två åren. Jag sitter i en rävsax och är i desperat behov av hjälp för att hitta verktyg att klara av ångesten, attackerna, livet.
Jag känner en hopplöshetskänsla.
Jag känner en krypande panikångestattack.
Jag känner en rädsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar