Pyspunkterad

"Jag vill ge upp, men jag kan inte ge upp, för det finns ingenting att ge upp."

Efter ett bråk tog en väldigt fin vän bort mig överallt. Blockat mig från Facebook (och med stor sannolikhet även raderade mitt nummer). Bland annat på grund av ett bråk om just detta jag gör nu - att jag "gråter ut" på min blogg.
    Helvete, jag älskar henne men vill hon inte ha mig i sitt liv kan jag inte göra något åt det. Hon ställer alltid upp för mig i övrigt till hundra procent, och känner inte att jag gör detsamma. Det kanske stämmer, hur som helst så lägger jag all skuld hos mig, inte hos henne. För.. Jag gör mycket fel. (Så om du läser detta trots att du inte gillar min blogg så - förlåt för att jag är en dålig vän.)

Jag är även "besatt" av att prata om döden, om att jag vill dö och om att jag vill ta livet av mig. Tydligen. Något jag inte vill hålla med om, men som kan, ja. Kanske är. Just nu är inte tanken främmande och/eller långt borta, hela mitt liv är en enda röra. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp ur den här svackan, vilken är värre än vad jag någonsin varit med om tidigare. Jag ska vara ärlig, för här inne är det enda stället där jag känner att jag faktiskt kan vara helt ärlig. Enda stället där jag kan skriva ut mina känslor utan censur (och har någon problem med det behöver en ju inte klicka sig in här).
    Det känns som att den här gången är jag så långt ner, att det är värre än alla mina perioder jag mått dåligt tidigare. Värre än min barndom, värre än min mammas bortgång, värre än mina tonår och värre än vad det tidigare varit under de två år som jag varit sjukskriven nu.

Det känns som att jag inte får någon hjälp. Det känns inte som att någon lyssnar och senast idag sa jag högt till den person som jag litar på mest på denna jord, att jag önskade att jag var sjuk "på riktigt". Det känns som att min nya läkare inte tror på att jag mår så dåligt som jag faktiskt gör. När personen jag pratade med uppmärksammade att jag faktiskt är sjuk, så menade jag att jag vill vara fysiskt sjuk. Dödligt sjuk, så att jag har en anledning till att ge upp. Sluta ta mina mediciner och bara.. Dö.
    Ja. Jag vill dö, men jag vill inte ta mitt liv. Jag vill inte dö, jag vill inte lämna alla jag älskar. Jag vill inte åsamka de jag älskar mest den smärtan som min död skulle bringa, men jag orkar inte kämpa mer. Jag vill lägga mig ner och bara skita fullständigt i allt. Skulle jag behöva läggas in? Kanske, mest troligt. Men jag kan inte. Vad hade hänt med djuren? Vad hade hänt med mig utan djuren?

Jag har så mycket mardrömmar från de två dygn jag var inlåst på psykiatrin efter överdosen i november. Jag kan inte vara inlåst. Jag kan inte lägga kontrollen i någon annans händer, och jag kan inte lägga ansvaret hos någon annan som i sin tur kan neka mig att ta mig hem. Hem till mina djur som är min enda trygga plats i livet.
    Jag kan inte bara släppa ansvaret över djuren. Även om mina närstående skulle kunna ta hand om mina djur så kan jag inte. Katterna är inte vana med någon annan än mig, de hade varit förtvivlade och förvirrade. Jag kan inte svika dem. Jag måste hålla näsan över vattenytan, om inte för min egen skull så för mina närstående. Mina fina katter.

Att tänka med hjärnan mot att tänka med hjärtat.

Ibland tänker jag på hur länge jag skulle ligga livlös utan att någon skulle hitta mig. Tänka på hur länge det brukar ta innan någon hör av sig om jag är tyst. Den person som jag litar på mest av allt på denna jord ringer oftast efter drygt en vecka, men då har jag å andra sidan varit aktiv på diverse sociala medier. Skulle det ta lika lång tid även om jag inte visade.. Livstecken? Ibland tänker jag att jag vill testa, provocera fram en reaktion för att veta när någon skulle börja knacka frenetiskt på min dörr för att till sist låsa upp med den extranyckel som finns för att bli försäkrad om att jag lever.
    Jag vet att det är egoistiskt. Jag vet att det betyder att jag skriker om uppmärksamhet. Men alla människor behöver ha uppmärksamhet. Alla människor behöver få bekräftelse, närhet och kontakt. Jag känner att jag inte har något av det. Jag är isolerad. Jag är ensam. Jag är ledsen. Jag är tyst.

Jag har ingen att prata med, och det är därför jag älskar den här bloggen. Det är jag utan krumelurer. Det är mitt enda andrum, enda stället där jag ocensurerat kan kräkas ur alla känslor, alla tankar. Alla ord som annars inte får komma ut. Och det känns som att jag aldrig riktigt haft någon att prata med.
    Som elvaåring sa jag till mamma första gången att jag inte hade någon självförtroende. Mamma skällde på mig och sa att jag inte skulle säga så, att det inte var sant. Men det var det. Vid samma ålder sa jag första gången att jag var värdelös, då tog min dåvarande styvpappa mig till datorn och spelade upp Carolas "Glöm inte bort att du är värdefull". Det var fint, och det är nog sådant jag skulle behövt under hela livet.
    Jag fick inget tillräckligt stöd efter att mamma gick bort, och i sorgen som följde. Jag vet, min förälder gjorde allt i sin makt, men det räckte inte. Jag behövde mer. Jag skar mig. Mycket. Länge. Jag kände inte att någon såg mig. Kände inte att någon faktiskt, med hjärtat, brydde sig. Tills min förälder satt hos socialen och grät och berättade om den gången jag skar mig för djupt och fick panik. Jag antar att jag behövde få reaktion för varje gång jag använt rakbladet mot min hud. För att få bekräftat att jag syntes.
    Det blev tyst. Enda gången jag öppnade munnen var vid högljudda bråk. Min förälder säger nu i efterhand att jag var väldigt utåtagerande. Faktum är att jag tog ut den mesta ilskan, sorgen och självföraktet på mig själv. Genom självskadan. Men vem skulle kunna se det, när jag valde att sitta isolerad på mitt rum.
    Jag flyttade, tydde mig till vänner. Senaste fyra åren hade jag en extra familj i min fina vän i samma stad. Familjen jag ringde i panik vid en ångestattack. Vännen som jag kunde prata med om allt. Men som jag.. tryckt bort. Som alla andra. Och det är där jag är nu. Att flytta tillbaka till Örebro måste vara det största misstaget jag gjort. Att trycka bort den bästa vän jag någonsin haft måste vara det största misstaget jag gjort.

Idag var första gången på 3-4 dagar jag var ute. Jag orkar inte ens gå ner en trappa för att kolla i postlådan. Allt tar emot. Jag har inga vänner i den här staden, och jag har ingen energi att skaffa några heller. Jag är så långt ner i skiten att jag skulle behöva ha vänner, familj, som kommer hit och drar upp mig. Drar upp mig. Tvingar mig att duscha, tvingar mig att le. Försöker göra så att jag gör något annat än att kolla på 5-minuters-klipp på Youtube. Som gör att jag får i mig mer än mängder av te och snabba kolhydrater.
    Helst av allt skulle jag vilja flytta hem igen. Men det går ju såklart inte. Det är kanske hemskt, men jag kommer så väl ihåg alla kommentarer, och alla svar på meningslösa frågor jag ställer genom åren. För några år sen frågade jag om jag fick flytta hem om jag blev sjuk. Alltså allvarligt sjuk, som cancer eller något annat med en eventuell dödlig utgång. Jag fick ett Nej som svar. Det gör ont.

Det gör ont.

Min familj. Mina närmaste.

Snälla, bli inte arg på mig.

*Jag kommer kontrolläsa vid ett senare tillfälle.