Det är något som ligger och gror och möblerar om i magen på mig. Det skaver och krafsar. Något som får mig att vilja hulka, kräkas, krypa ihop till fosterställning. Den som tar beslag på min normala andning vilket medför att det blir svårt att få in luft till lungorna, och jag blir vimmelkantig av den syrebrist som min hjärna behöver stå pall för. In genom näsan, ut genom munnen, försöker styra tankarna med hjälp av det enkla mantrat. Andas in genom näsan, ut genom munnen. Är jag utom hjälp igen? Ångesten är tillbaka och den får mina fingrar att skaka medan jag frenetiskt försöker skriva ner känslorna - skvallrar för omvärlden om vilket övergrepp den utsätter mig för.
Jag som varje gång önskar att den aldrig ska komma tillbaka när den väl flytt fältet. Den är egentligen inte välkommen till mig, men som trots det alltid kommer med resväskan packad och flyttar in ett par dagar senare. Som sätter sig på en stol och stirrar på mig om nätten, ler ett sarkastiskt brett leende när ja vaknar. Som och kommer fram och slukar mig med hull och hår. "Godmorgon, har jag varit saknad?" Ingen frukost på sängen idag. Ingen frukost alls faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar