Pyspunkterad

En god gärning, eller egocentriskt tänkande? För dig själv eller andra?
Att agera genom medmänsklighet eller av överlevnad?

Låt mig beskriva ett scenario;
Det är mörkt ute, regnet piskar mot rutan och vindrutetorkarna går i ett. Det har varit en lång och påfrestande dag och klockan passerar snart midnatt. Dagen har kantats med förvirring, lättnad och sorg. Din systerdotter har gått bort, överdos av morfin, hade läkarna sagt, alldeles för sent för att rädda henne. Så, nu är du alltså påväg hem denna regniga tisdagsnatt och det enda som lockar dig är en varm dusch, en kopp rykande hett te och en film i sängen.
    Men så plötsligt ser du något framför dig på vägen, en saab som står dåligt placerat på kanten. En annan bil står framför och det verkar som att föraren i saaben har fått hjälp. Ändå  trycker du på bromspedalen och stannar till, kliver ut i regnet och drar snabbt med dig jackan som legat på passagerarsätet och tar hjälp av den för att skydda dig mot regnet. Du springer snabbt fram, en lastbil dånar förbi dig och jackan slutar att fylla sin funktion, du blir dyblöt av stänket från lastbilens däck. Framme vid förarna till bilarna förstår du att kvinnan som stannat för att försöka hjälpa till inte har möjlighet, med en sjuk hundvalp i baksätet påväg till veterinärpraktiken en mil  bort. Vilken tur att du stannade ändå! Kvinnan med valpen åker vidare och kvar är du tillsammans med en man i 60års åldern. Punktering på vänster bak, däcket är helt söndersargat, och gubben har inget extrahjul. Men det har du. Du bidrar med ditt extradäck, hjälper mannen att byta och får honom att kunna åka vidare. Du åker efter och hem för att avsluta kvällen.

Har du gjort en god gärning genom att hjälpa både kvinnan och mannen? Du skulle ha kunnat strunta i det och åkt hem, inte tänkt så mycket på det. Fortsatt med allt vad tekoppar och sorger heter. Men det hade troligtvis gnagt i dig länge att "tänk om jag hade stannat till.." och du hade istället fått dåligt samvete. Så var det rakt igenom en god gärning jämtemot människorna där på vägrenen, eller ville du inte ha på ditt samvete att du lämnat dem där ensamma i mörkret? Var det av egoism som du stannade där trots allt?

Handlar man genom solidaritet och medmänsklighet eller för sin egen vinnings skull? Tänker vi främst humanistiskt eller biologisk? Är vi inte en del av djurriken ändå?
Där den starkaste individen överlever.