Pyspunkterad

Jag beskrev tidigare i ett, kanske bortglömt, inlägg min känsla och där jag förklarade att jag vill lista ut själv vad som är fel. Jag vill komma tillbaka till det ämnet. Nej,tyvärr. Jag tänker inte reflektera öppet om det - än, gör det gärna ni men bespara mig era funderingar. Jag vet att jag är inne å rätt spår och behöver inte andras synpunkter. Detta vill jag förklara om en av mina försvarsmekanismer - jag väljer att ta hand om det själv istället för att ta hjälp av andra då risken då finns att jag överväldigas av det och psykiskt drunknar. Det är svårt, och jag behöver ta ett simtag åt gången.
Hur som helst så har det varit en period nu där jag istället mått väldigt bra, där jag, med handen på hjärtat, har kunnat säga att jag faktiskt mått Bra, något som faktiskt är relativt nytt för mig. Jag har hållt ordning i mitt hem, jag har tränat som jag ska, jag har tagit studierna på fullasta allvar och lämnat in inlämningarna i tid samt med bra resultat. Jag har inte ramlat ner i ett stort svart hål bara för att jag inte lyckades fullfölja eller avsluta något under dagen, något som är väldigt lätt att göra när jag mår dåligt.
När jag däremot ramlar tillbaka i gamla hjulspår är jag aldrig säker på om det verkligen Är på väg neråt eller om det bara är en svacka som vem som helst (för trots allt så har jag normala problem också). Idag är en sådan dag. Och det skrämmer mig, men jag försöker ändå hålla huvudet kallt, jag vill inte ta ut något i förväg. Istället började jag försöka finna positiva egenskaper hos mig själv för att försöka väga upp det negativa som sker i min kropp just nu.

Jag tror, och hoppas, nämligen på att jag aldrig ska behöva må så dåligt att jag vill avsluta livet igen. Jag har på ett helt annat plan funnit mig själv (- kanske genom detta?) och har ett annat synsätt idag jämfört med förr. Jag har bestämt mig för att jag aldrig ska låta detta syndrom styra mitt liv. Jag vägrar att låta en sjukdom styra hela mitt liv, där jag i slutändan alltid skyller på detta som jag inte kan styra över. För allting går om man vill. Det kanske är dubbelt så tungt för mig än för någon annan, och det tar kanske tredubbelt så mycket tid än som för någon annan. Men är det inte så sjukt mycket mer värt det då?

Jag tänker kämpa för att komma dit jag vill, och jag tänker överträffa mig själv.