Pyspunkterad

Bloggen vars rubrik namngavs till "Min väg till lycka" startades dagen innan jag fyllde nitton år. Då var jag övertygad om att vad som skulle bli det centrala samtalsämnet där skulle leda mig dit. Jag var oerhört glad över beskedet att jag blivit utvald och att jag fått chansen att en gång för alla visa omvärlden att jag kan, och att jag kan lyckas. Att uppnå Lycka.

Men, livet blir inte alltid som man tänkt sig, hur ska man kunna, som enkel lekman, kunna förutse framtiden? Enkelt vad gällande väderprognoser möjligtvis, men att förutse hur en människas liv kommer arta sig och utvecklas är desto svårare.
Gick jag igenom min Gastric bypass med förhoppningen "Om jag blir smal så blir jag automatiskt lycklig"? Med tanke på valet av den tidigare bloggens rubrik var fallet uppenbarligen så. Och jag tror tyvärr, med en liten sting av sorg i mitt hjärta, att majoriteten av de som genomgår ett sådant ingrepp har just den förhoppningen.

Väldigt länge spatserade jag på den där vägen, som jag trodde skulle leda mig till lycka. Och ibland var jag oerhört glad över att jag började gå ner i vikt, började känna höftben, nyckelben och tillslut började även byxorna sitta extremt löst, och jag jublade högt. Men var det lycka? Nej, jag hade ju inte nått mitt mål än. Jag hade inte presterat tillräckligt för att detta skulle vara lycka.

Jag hade fått allt helt om bakfoten. Jag hade ju rent krasst fått för mig att min lycka var ett par siffror! Och det slog mig först ungefär ett halvår-år efter att jag gjorde min Gastric bypass. Jag kom då för första gången i kontakt med Mia Törnblom, genom hennes första bok Självkänsla Nu! och jag fick mig, tack vare henne, en ordentlig tankeställare. Men, var det försent då? Nej, det är klart att det aldrig är försent, men jag känner idag att jag egentligen skulle ha kunnat avstå från att genomgå ett kirurgiskt ingrepp, och ändå uppnå lycka. För oavsett hur mycket man förändras så kan man aldrig uppskatta det helt och fullt om man inte först är medveten om det egna personliga värdet, där prestationer och utseende är uteslutet.

Jag är såklart oerhört glad över att jag har gått ner i vikt, det handlar inte om det - utan det handlar om att det inte är allt. Livet är mer än bara människors prestationer, och kanske hade jag med god självkänsla, träning samt kost suttit där jag sitter idag ändå? Men det är ingen idé att ångra sig eller att älta över det - för det som är gjort är gjort, och det gäller att helt enkelt ta vara på livet utifrån sina förutsättningar.

Jag har idag, lite mindre än exakt ett och ett halvt år sen jag gjorde min operation, slutat att identifiera mig med den, utan istället fokuserar jag på och uppskattar mina positiva egenskaper som faktiskt utser mig till just mig. Jag behöver inte fokusera på mina prestationer för att vara lycklig, utan jag duger precis som jag är och trots att jag inte besitter hela världens egenskaper så är jag inte sämre än någon annan för det, för vem i den här världen är gudomlig?

En väldig klok och god vän till mig sa en gång "Så som solen har sina fläckar, så har vi människor våra brister" och det gäller inte endast mig, utan varenda människa på jorden. Min syster, min bror. Min granne och min chef. Ingen är perfekt.