Pyspunkterad

När det väl kommer, så kommer det med full gas, kör över mig med dubbdäck. Slungar sedan upp mig i luften full av hagel, bort från den verklighet jag vanligtvis lever i, och suger mig sedan in i ett svart bottenlöst hål. Panikslagen av ovissheten i vart jag kommer hamna, överlever jag? Kommer jag tillbaka? Finns det något jag kan göra?
Om det är skrämmande? Efter ett par år blev jag av olika anledningar ett kontrollfreak, så klart som fan det skrämmer mig. Det skrämmer livet ur mig.

Till en början var jag ledsen, jag är såklart ledsen i skoven i vanliga fall, men till en början var det jobbigt av bara tanken på det. Jag var ledsen, och kanske lite småbitter. Typiskt. "Typiskt att allt ska hända mig", men jag vill ändå inte lägga för mycket vikt och energi i det, jag vill inte längre älta. Det är bara så synd och så typiskt att det aldrig kan få vara vindstilla och spegelblankt i min hamn.

Men när jag inte hamnar i dessa hål, när jag fortfarande har näsan över isen, eller då när det inte är sådär kyligt att isen sätter sig, utan att man faktiskt kan simma på rygg och se molnen glida förbi, då tänker jag förnuftigt. För då är jag Elin, glada spralliga Elin som älskar livet, och som inte tycker någonting är för svårt för att klara av. Och när jag har ögonen fästa vid himlen har jag en beslutsamhet utan dess like. För jag tänker inte ge upp, och då har jag även viljan att ta reda på mer, som den nyfikna lilla tjej jag växte i som barn. Och jag önskar att en dag kunna känna av- och se tecknen innan hela livet skakas om och sätts på ända. För att vara beredd, ha garden uppe och kunna försvara mig med ett lugn i att jag vet vad som händer, och vet hur jag ska hantera det.

Och jag vill inte ha frågor. Jag vill faktiskt inte höra andras reflektioner kring vad som är "fel" på mig, jag vill inte bli någon annans labbråtta eller försökskanin i en av många olika studier. Jag tar reda på min verklighet själv, för jag hoppas verkligen att jag tillslut slipper slungas bort från min nuvarande verklighet varje gång det händer, utan att allt kan nystas ihop till ett. Och när jag väl har listat ut vad som kanske kan benämnas som mitt livs gåtor, då ska jag berätta. Och möjligtvis har jag även tålamodet att lyssna på era tankar och misstankar då. Men idag och imorgon är jag mitt i det, och jag kommer aldrig igenom det om man drar det ur mig på grund av egocentrisk nyfikenhet.
Det måste få komma naturligt, som när svalorna kommer tillbaka från söder om våren..