Ibland skäms jag över mina egocentriska tankar. Som när jag funderar över hur lång tid det skulle ta innan någon ens kom och tänka på mig om jag försvann, om jag bara slutade att höra av mig och inte syntes till på t ex sociala medier, som egentligen är den enda sociala plattform jag använder idag. Jag brukar tänka på hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mitt ruttnande lik och mina hungriga katter om jag skulle få för mig att ta livet av mig, och faktiskt lyckas. Om någon ens skulle bry sig innerst inne. Eller om min existens bara gör allt så mycket värre, jobbigare för alla jag har omkring mig.
Fast jag vill i ärlighetens namn inte dö. Förr sa jag att jag var för nyfiken för att vilja dö. Jag är osäker på det nu, men det är någon annat som håller mig kvar. Katterna? Familjen? Hoppet? Hur som helst vill jag inte att det ska ta slut, jag vill bara... Att det ska pausas en stund. Jag skulle vilja sluta finnas för ett par månader. Kalla det återhämtning eller vad du vill, men jag är så fysiskt trött att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Jag har varit utan internet och telefon i, i skrivandets stund, fem och ett halvt dygn. Tre personer har vetat om att jag skulle "försvinna" ett tag, men resten? Allvarligt talat och jag kanske låter hemsk och egoistisk, men bryr sig ingen? Är det verkligen ingen som märker något? Jag har hoppats in i det sista att min ensamhet bara skulle vara en inbillad känsla, något jag borde vifta bort när motsatsen visas för mig. Hade jag fel? Jag vet att alla har sina egna liv att ta hand om, egna familjer och egna problem. Jag må ha min offerkofta snärjd runt mig likt en tvångströja, men jag är besviken. Jag hade önskat mer.
Hur kunde livet bli såhär? När blev jag såhär ensam? Vad har jag gjort för att förtjäna att vara såhär ensam? Jag kan inte se det på något annat sätt än onormalt. Hur kan man gå en hel vecka utan någon som helst mänsklig kontakt? sex dygn. Är det inte ganska sjukt?
❤️ funderade faktiskt på det igår, men valde att inte skriva något då många är tysta rätt länge emellanåt i gruppchatten..
SvaraRaderaJag känner väldigt mycket igen det du skriver. Har haft en depression i flera år, och det går lite upp och ner periodsvis.
SvaraRaderaJag har också gått igenom perioder då jag "testat" folk, dragit mig undan för att se vem som bryr sig. Och det skadar mig bara ännu mer när folk inte verkar uppmärksamma att man försvinner ett tag. Att man känner att man skulle kunna vara skadad eller död i timmar eller dagar och ingen reagerar.
Och det är ju inte riktigt "rätt" att testa folk på det sättet, det får jag ofta höra: Du kan ju inte förvänta dig sådant av människor.
Men det bottnar ju i en stark känsla av att bara vilja bli sedd och behövd av sina nära.
Ibland när jag mår som sämst eller känner mig väldigt ensam, brukar jag försöka se mitt inre som något att ta hand om. Den delen av mig som mår så dåligt och är så skör blir till ett litet "jag", som blir som en liten person, någon att ta hand om. Och allt det den lilla personen känner förstår jag. Det blir som att hålla om sig själv. Jag förstår vad jag känner, jag ser mig. Det är okej.
Och hur det än tar form, om man måste storstäda lägenheten för att liksom få utlopp för känslor eller om man bara ligger under täcket och kramar om sig själv är det okej.
Sen kan det ju vara bra att liksom någon gång tänka på att folk faktiskt bryr sig, även när det inte märks. Många har bara svårt att uttrycka det eller svårt att sträcka ut en hand. Och många tänker väldigt mycket på sig själva i förstahand där psykisk ohälsa hos andra inte får plats.
Men vi har oss och vi har katter. Och trots att det känns väldigt mörkt när man är mitt inne i allting så får man fortsätta att försöka. För det blir ljusare även när det absolut inte känns som att det kan bli.
Skickar mina tankar till dig och en kram xx
Jag har alltid fantiserat om att "testa" min närmaste, men har alltid känt att det inte är rättvist mot dem. Jag har funderat över om hur mitt facebookflöde hade översvämmats av fina ord, hjärtan, saknad. Någonstans hade jag velat se. Känns mig saknad, älskad, någon som folk tänker på, sörjer. Men när jag har kunnat vara borta en vecka utan att någon brytt sig? Skulle det inte bara vara falskt om de började efteråt då, om och när det var fastställt att jag egnetligen slutat existera? Kanske en mänsklig (kulturell?) akt? Jag vet inte.
RaderaOch samtidigt, när jag funderar över hur folk brytt sig känns det som att jag ser mig själv som större än jag är. Jag är inte värd någons kärlek. Jag är inte värd någons saknad. För jag är ingen.
Jag har tidigare läst en del om självkänsla (jag är ju som sagt väldigt intressread av människans (min egen haha) hjärna, mitt mående. Och det är nog vanligt och viktigt att en tänker på sitt "inre barn", och vårdar det. Men jag är, förutom väldigt negativ, för dålig, jag mår för dåligt. Jag orkar inte omfamna mitt dåliga mående, utan jag föraktar det istället, skjuter det ifrån mig och vill bara spotta på det..
Svamlar? Osammanhängande?
Känner igen mig i så mycket. Jag har i många år också tänkt att jag är för nyfiken på livet för att vara självmordsbenägen. Men det var ju inte riktigt sant... Självmordsbenägen blev jag ändå. Jag håller med om att man egentligen inte vill dö. Det känns snarare som att alla skriker åt en att skärpa sig när man egentligen bara vill krypa ihop i fosterställning, sova och drömma om ett annat liv där allting är så mycket bättre.
SvaraRaderaÅr 2009 var det en tjej som dog i en bilolycka. Alla trodde att det var jag. Det som gjorde ont då var att ingen brydde sig. Ingen sms:ade mig ens för att fråga om jag var okej. Mina så kallade vänner hörde inte ens av sig för att kolla om det stämde. Dom bara fortsatte med sina liv som om jag inte betydde ett skit.
Sånt där sätter spår. Man känner sig mindervärdig, obetydlig.
Vad jag svamlar..
Du svamlar inte, det är fruktansvärt. Att folk tror (sig veta?) att du inte lever, utan att höra av sig. Utan att vara kritisk och faktiskt ta reda på det. HEMSKT. Fruktansvärt!
RaderaDet är, för mig, otroligt att du vågar lita på människor efter en sån sak. Men jag kan anta att du fått bearbeta det. Jag hade nog tynat bort. Hatat mig ännu mer. Eller vad säger jag, jag kan inte sätta mig in i det. Men jag känner igen en del av det.
Du är så fin Josefine, skriver stöttande ord, får mig att tänka och reflektera. Tack. En dag ska jag ge tillbaka till dig. <3
Jag tänkte aldrig på att dom var opålitliga för jag var säker på att det var som det skulle vara. D.v.s att ingen brydde sig om mig. Jag fick mina farhågor bekräftade och det kändes lugnande. Det var inte bara jag som var knäpp utan det jag tänkte stämde.
RaderaNu har jag dock bytt ut i stort sett hela min umgängeskrets så de personer jag kände mig som mest sviken av finns inte längre i mitt liv.
Men visst, det påverkar mig fortfarande. Det är jobbigt att inte veta om ens vänner skulle bry sig eller inte om man försvann. Jag tror inte att världen skulle sluta snurra utan folk skulle nog fortsätta med sina liv ganska omgående.
Inte glömt men skonat dig. Vill inte såra dig därför tog jag avstånd. Men glömt dig har jag inte. Vill ge min själ och lycka till dig.
SvaraRadera