Pyspunkterad

Jag börjar, åter igen, tappa förtroendet för vården och försäkringskassan som tillkommer med det förstnämnda. Jag kanske helt enkelt får försöka att klara upp mitt skit själv, ytterligare en gång. En gång i tiden klarade jag ju av att ta studenten. Jag klarade av att studera på komvux - både på sal och distans (dessutom med superbra betyg). Jag klarade av att hålla ett jobb under ett helt år och samtidigt ha kontakt med vänner och familj.

Jag har under 12 år inte mått bra. I perioder har jag mått okej och inte haft panikångest. Jag har trots allt klarat 10 år utan att behöva ta mediciner mot min ångest. Även om jag haft väldiga humörsvängningar och alltid i perioder gått ner mig så har jag kunnat hålla livet flytande. Jag behöver börja ställa mig själv frågor, och svara på dom ärligt.

• Vad var det som fick bägaren att rinna över för cirka 2-2,5 år sedan?
• Hjälper eller stjälper mina antidepressiva mig? Är det värt att testa att sluta med dem?
• Hjälper eller stjälper mina stämningsstabiliserande? Är det värt att testa att sluta med dem?
• Vad gör jag när jag går ner mig igen, men inte är sjukskriven?
• Vad gör jag när jag kommer in i en hypomani, men inte är sjukskriven?
• Behöver jag välja bort något i mitt liv för att må bättre?
• Behöver jag välja till något i mitt liv för att må bättre?
• Vad vill jag med mitt liv? Vad har jag för mål och framtidsvisioner?
• Hade min läkare rätt när han sa att jag lägger allt ansvar på vården?

Är det här min hypomaniska sida som talar? Jag har trots allt haft mycket energi senaste dagarna. Tvättat, diskat, städat, bakat, duschat. (Nåväl, det är mycket för mig som till och från inte finner energi till att gå ur sängen.)

    Ska jag hoppa på tåget och testa mina vingar, likt som när jag testade att studera på universitetet? Ska jag försöka uppfylla mitt nyårslöfte att komma tillbaka till arbetslivet den här sommaren? Det behöver inte innebära att jag lägger mitt tillfrisknande på hyllan, men jag kanske behöver åsidosätta den en stund för att kriga mig tillbaka på banan? Just nu ligger min sjukdom i fokus i mitt liv. Det kanske är positivt på ett sätt, men fruktansvärt dåligt på ett annat för jag ser inget annat. Jag vill leva mitt liv, inte låta mitt liv flyta på i skuggan av sjukintyg och sjukpenning.

För seriöst. Försäkringskassan har satt mig rakt i skiten nu, och jag hatar att någon annan ska besluta om min ekonomi. Jag tror att jag behöver komma tillbaka för att borsta bort skit från axlarna. Och framför allt - göra rätt för mig.