Pyspunkterad

* * *

Som att hoppa från treans trampolin. Ta sats, våga. Ta klivet och sen, innan man vet ordet av, omslutas av allt vatten. Men till skillnad från strävt plast mot fötterna inför hoppet istället våga ta det mentala klivet, våga Göra utan att titta tillbaka. Och istället för att kämpa sig upp till ytan och syret bara våga fortsätta sjunka. Sjunka ner i en djup sömn istället för att simma uppåt. Somna istället för att fortsätta kämpa.

En sån djup sömn som när man sövs ner inför en operation. Med den avgörande skillnaden att man inte kommer vakna upp och tro att det bara gått en kort stund. Den sömn utan varken känsla av den egna kroppen eller drömmarna under allt som sker med ens kropp. Bara försvinna, sluta existera, sluta känna. Kopplas bort från den egna kroppen utan möjlighet att öppna ögonen igen. Någonsin.

Jag hade inte behövt oroa mig för konsekvenserna, så som jag alltid oroar mig för efterdyningarna av mina vanliga handlingar.Så som jag oroar mig för vad som ska hända, och vad som ska sägas, när jag publicerat den här texten. Jag hade inte behövt oroa mig för konsekvenserna, för jag hade inte varit kvar för att stå till svars för dem.
    Bara jag kunde hitta modet, kunde försonas med tanken på att inte existera. Försonas med tanken på att inte få veta hur det gick efteråt. Försonas med tanken på att all oro och alla tankar kommer sluta existera i samma stund som jag göra det. Lita på att allt äntligen är över.

Bara jag kunde försonas med tanken på att säga ett sista farväl utan möjlighet att kunna vända mig om en allra sista gång.